flicka.

Ja, på söndag är det Valborsmässoafton och större delen av Sverige kommer supa sig fulla och jävliga och se på eldar och sjunga Vintern rasar ut för våra fjällar - för det är väl den man sjunger på Valborg? Hur som helst. Jag har ingen aning om vad jag skall göra på Valborg. Eller grejen är väl den att jag inte rikitgt bryr mig, har knappt kommit ihåg det eller ens hört om det. Hade det här varit för ett par år sen hade det snackats på skolan och alla kompisar hade haft nånting på gång - grillning, festande, you name it (alla vet väl hur det brukar vara). Men vad gör man liksom när man inte har nån skola, inga kompisar i närheten? Man missar definitivt allt detta planerande i alla fall, det är nåt jag lagt märke till. Alkohol kostar pengar, men eldar är gratis, så kanske skulle man kunna knata iväg till en eld - bara för stämningens skull? Visserligen, kompisen jag träffade i fredags när jag jobbade, sa att dom skulle vara ett gäng som skulle gå till Skansen, där brukar det tydligen vara människor, eldar och lajbans. Han tyckte att jag skulle hänga med. Ptja, varför inte? Då skulle man ju få träffa lite människor i alla fall, se eld och känna lite Valborgsstämning. Frågan är bara om pojken min skulle vilja hänga med på det? Han har varken pengar eller en direkt positiv inställning till min den här kompisen, av nån otroligt fånig anledning som jag aldrig riktigt har förstått. Nåja. Vi får väl se vad Valborgsmässonatten har att bjuda på...

Själv tänkte jag bjuda på ett härligt Valborgsminne: Jag var 16 år och jag och mina vänner skulle på en fest i ett område i Visby en bra bit ifrån där jag bodde. Det var på den tiden då gymnasiet var nytt och man träffade massa nya människor och hamnade på många olika fester. Jag tror att killen som hade just den här festen hade en liten flirt med en god vän till mig. Vi fick en halvdålig vägbeskrivning och gav oss iväg vid 20-tiden, om jag inte minns fel. Vi virrade runt bra länge och ingen förklaring på telefonen fick oss att hitta rätt väg. Vid 21.30 följde vi ljudet av dunkande musik och fnittrigt tjoande - festen var hittad. Alla var där. Ingen av oss hade dock lyckats få tag på nåt att dricka (vilket var ett ständigt sjå på den tiden) till just den här kvällen. Men det verkade ändå som att det blev en rolig kväll...

Dagen efter vaknade jag upp på en madrass på vardagsrummsgolvet. Jag hade både jacka och skor på mig, och jag upptäckte att jag inte var ensam. Bredvid mig låg en av mina kompisar (hon som hade en flirt med den s.k. värden), precis som jag, fullt påklädd. Det var tyst och tomt och huset var städat och fint som om ingen hade varit där kvällen innan. Jag tittade mig omkring, bredvid mig på golvet låg det en handduk och ett gäng köttbullar. Jag blev fundersam.... Min kompis vaknade till liv, vi sa Hej, fnittrade och smög oss ut från huset. När vi kom ut upptäckte jag vart vi var nån stans - bara ett par hus ifrån där min bror bor med sin familj! Hade jag bara vetat det, hade jag hittat vägen dit kvällen innan på 10 minuter. Ja, där ser man! Det var tidig morgon och Visby hade inte vaknade ännu, och där gick vi och bara skrattade och undrade hur detta hade gått till. Min vän berättade att hon tydligen hade "lagt en pizza" lite snyggt rakt på vardagsrumsgolvet, att föräldrarna hade kommit hem och att dom lät oss sova kvar pga. vårt... hm, tillstånd. Pinsamt. Och roligt.

Samma dag skulle jag åka till min gamla högstadieskola för att träffa en klass från Frankrike. När jag gick i 9:an var jag nämligen i Frankrike, till en skola som min skola hade ett utbyte med. Det här året var det deras tur att komma till Gotland, och vi gamla elever skulle träffa dom just denna 1 maj. Jag blev upphämtad på morgonen av en annan kompis (som också var me dpå kvällen innan) och hann inte ens borsta tänderna. När vi kom till skolan så ställde vi oss i ett hörn och tryckte, båda lite tagna från gårkvällen, och hoppades att ingen skulle känna igen oss. Men självklart kom det fram en glad liten fransyska med bruna pigga ögon och sa blölblölblö på sprudlande franska som betydde ungefär "Visst var det du som bodde hos Aurore förra året?". Jag vågade knappt öppna munnen, rädd för att skrämma iväg henne med min bakfylleandedräkt, men log och klämde fram ett litet leende "oui".

Det var en intressant helg. Men vi fick aldrig nån klarhet i vad köttbullarna gjorde bredvid oss där den morgonen. Nån skrev till mig efteråt att "det vill du inte veta...."