flicka.

Jag fick det där jobbet igår, och jag börjar redan idag. Jag är inte ett dugg glad. Jag storgråter. Jag grät när jag gick och la mig och jag började gråta så fort jag såg mig i spegeln för tio minuter sen. Hur fan i helvete tror dom att jag skall kunna vara trevlig  mot folk när jag måste gå upp kl.04.00?! Jag har knappt sovit nånting inatt! Jag är skitnervös. Och det gör mig ännu mer ledsen. Jag tänkte när jag fick erbjudandet, att det kan ju inte va så svårt att dela ut dom där jäkla tidingarna. Men igår när killen på Prime  berättade hur man skulle vara, se ut, göra osv, så blev jag nervös. Han kommer liksom komma dit till platsen och titta hur jag jobbar och fylla i en hel A4 med punkter för att se om jag gör rätt och når upp till deras önskemål. Jag hatar att bli bedömd och tittad på! Jag klarar inte sånt! Jobbet i sig kanske inte är så svårt - bortsett ifrån att jag är världens blygaste människa och knappt vågar prata med folk jag inte känner, och det faktum att det är precis det jag skall göra idag, hela morgonen...  Det här låter säkert skitfånigt för er, men det känns faktiskt för jävligt för mig. Med min låga självkänsla är det här läskigt som fan. Jag vill helst av allt skita i det, krypa ner i sängen igen och få sova till kl.12. Hur skall jag kunna göra mig fräsch och glad med dessa rödgråtna ögon kl.04.00 en torsdagsmorgon? JAG VILL VERKLIGEN INTE! Jag är skitledsen, skittrött och skitnervös, och ändå måste jag gå upp mitt i natten, åka genom hela jävla Stockholm för att börja kl.06.30, le och dela ut tidingar i 3 timmar. Varför tog hon ens jobbet då? kanske ni frågar er. Jag fick det som serverat för mig, jag skulle aldrig kunna få nåt annat jobb så snabbt och jag är i princip pank, så jag tackade ja. Men jag tror knappast att det blir långvarat. Jag skulle få börja med idag och imorgon, sen fick jag se hur det kändes. Det känns för jävligt. Jag är sån jävla patetisk människa! Jag är rädd för allt och jag grinar stup i kvarten, jag vågar ingenting. Jag är sån jävla loser! Jag kommer aldrig bli nånting! Jag kommer inte komma nån stans i livet för att jag är så rädd. Och om jag mot förmodan till slut skulle hitta nåt jobb som jag verkligen skulle vilja jobba med, så skulle jag i alla fall aldrig bli anställd bara för att jag är för blyg och rädd.
Dessutom till råga på allt, så fanns det inget bröd kvar nu när jag klev upp. Så inför första dagen på jobbet som jag redan hatar fick jag inte ens äta en ordentlig frukost, utan bara lite yoghurt. Så med andra ord kommer jag vara hungrig lagom tills jag har kommit fram, och under tiden som man jobbar får man ju inte äta. Eller sitta. Eller prata i telefon, sluta le, ha "för speciella" kläder på sig, läsa City istället för Metro eller whatever. Jävla skit!