Jag är död!
Jag överlevde första "dagen" på jobbet. Trots en natt utan sömn, uppstigning kl.04.00, resa genom hela Stockholm och kyla i tre timmar och bla bla bla, så är jag vid liv. Men jag känner mig död! Nåja, väldigt, väldigt trött i alla fall. Jag tänker inte berätta vart jag står nån stans och delar ut dom där jädrans tidingarna, men jag kan tala om att det är långt åt tjottahejti i alla fall! Jag åker i ca. 1 timme och byter färdmedel sammanlagt fyra gånger. Första halvtimmen på plats, inte en själ passerade. Jahaja. Det var ungefär den längsta halvtimmen i mitt liv. Tystnad, inga människor, fortfarande lite morgonmörkt ute. Till slut började folket vakna till liv. Det var väl ingen direkt konst att säga Godmorgon, le och ge dom en tidning. En del tackade nej, men dom flesta tackade ja och man fick ett leene tillbaka. En och annan gick förbi och nån snörpte på munnen. Det kommer väl alltid finnas rötägg.
När det var en timme kvar och mina fingrar hade blånat av kyla så kom min "coach" och skulle se hur det gick för mig. Jag sa att det där pappret hade gjort mig nervös, men han lugnade mig med att jag inte skulle ta på det så hårt. Det var mest riktlinjer för hur man skall jobba. Han sa att jag fick 9 poäng av 10, vilket var "jättebra för att vara första dagen". Killen som han hade besökt innan, som har jobbat i ett år med detta, fick bara 7 av 10. Ha! Jag kanske kan ändå? Till slut var klockan 9.30 och jag var klar för "dagen". Tidningarna som blev kvar skulle jag ta med mig och lägga i ställningarna vid närmaste T-banestation - som jag inte tänker avslöja vilken det är - jag fick absolut inte lämna dom kvar på platsen. Så när bussen kom skulle jag bara be chauffören att öppna bakdörrarna åt mig och slänga på tidingsbuntarna och mig själv. Men dom ville inte. Dom sa "vi har inte tid, dom här människorna vill till tunnelbanan" och "dom där skall inte ombord här". Nähä, tänkte jag och kände gråten i halsen. Den där förbannade, påträngande gråten! Men jag var trött och jag vill bara åka hem med detsamma! Vad är det för fel på busschaufförer egentligen? Det har jag alltid frågat mig. Det är tamigfan alltid nåt fel på dom - alltid skall dom vara tjuriga, buttra eller dumma i huvudet. Nej, okej, du kanske inte har världens roligate arbete du heller, liksom, men det blir inte bättre än vad du gör det till, du slipper åtminstine vara ute och frysa!
Nåväl. Till slut frågade jag en blond kille i 17, 18-årsåldern (?), om han kunde göra mig en jättetjänst och bära en av mina tre tidingsbuntar, och han var snäll och bar den både på och av bussen och hela vägen fram till ställningarna, även fast jag sa att han inte behövde. TACK, snälla, trevliga människa! Varför kan inte alla vara hjälpsamma och trevliga?! Det är så mycket roligare än att vara tråkig och otrevlig! Det är sånt som inte t.ex. busschaufförer förstår, denna konstiga art av människor. Trist - både för dom själva och folk i deras omgivning. Hur som helst, jag var klar. På tre timmar hade jag delat ut tre buntar och tre återstod. Jag vet inte om det var bra jobbat eller inte, men jag kan inte dela ut fler tidningar än vad det kommer folk förbi - och min station är ganska lugn.
Innan jag fick åka hem var jag tvungen att åka förbi kontoret, som ligger vid Globen, för att skaffa en namnskylt, fylla i lite kompletterande uppgifter, få ett par gröna, fula Metro-vantar plus att jag fick byta jacka till en som var fodrad. Jodå, jag hade bara fått en liten - eller ganska stor - vindjacka tdigare - inte konstigt att man frös halvt ihjäl! När jag kom innanför dörren tyckte receptionisten att jag såg så himla frusen ut så hon gjorde i ordning en kopp te till mig och gav mig två kakor på ett fat. Sånt värmer, både i kropp och själ.
Sen fick jag åka hem. Jag somnade nästan två gånger på pendeln. Tur att Älskling ringde så jag höll mig vaken. När jag kom hem så värmde han en baguett till mig, jag åt, var trött och gnällig och somnade. Äntligen fick jag sova! Men bara en och en halv timme. Måste vara trött ikväll också så att jag får sova ordentligt inatt.
Ja, det var min dag. Nu skall vi ta bussen ner till centrum och handla mat. Tänk att man kan skriva så mycket om så lite....
När det var en timme kvar och mina fingrar hade blånat av kyla så kom min "coach" och skulle se hur det gick för mig. Jag sa att det där pappret hade gjort mig nervös, men han lugnade mig med att jag inte skulle ta på det så hårt. Det var mest riktlinjer för hur man skall jobba. Han sa att jag fick 9 poäng av 10, vilket var "jättebra för att vara första dagen". Killen som han hade besökt innan, som har jobbat i ett år med detta, fick bara 7 av 10. Ha! Jag kanske kan ändå? Till slut var klockan 9.30 och jag var klar för "dagen". Tidningarna som blev kvar skulle jag ta med mig och lägga i ställningarna vid närmaste T-banestation - som jag inte tänker avslöja vilken det är - jag fick absolut inte lämna dom kvar på platsen. Så när bussen kom skulle jag bara be chauffören att öppna bakdörrarna åt mig och slänga på tidingsbuntarna och mig själv. Men dom ville inte. Dom sa "vi har inte tid, dom här människorna vill till tunnelbanan" och "dom där skall inte ombord här". Nähä, tänkte jag och kände gråten i halsen. Den där förbannade, påträngande gråten! Men jag var trött och jag vill bara åka hem med detsamma! Vad är det för fel på busschaufförer egentligen? Det har jag alltid frågat mig. Det är tamigfan alltid nåt fel på dom - alltid skall dom vara tjuriga, buttra eller dumma i huvudet. Nej, okej, du kanske inte har världens roligate arbete du heller, liksom, men det blir inte bättre än vad du gör det till, du slipper åtminstine vara ute och frysa!
Nåväl. Till slut frågade jag en blond kille i 17, 18-årsåldern (?), om han kunde göra mig en jättetjänst och bära en av mina tre tidingsbuntar, och han var snäll och bar den både på och av bussen och hela vägen fram till ställningarna, även fast jag sa att han inte behövde. TACK, snälla, trevliga människa! Varför kan inte alla vara hjälpsamma och trevliga?! Det är så mycket roligare än att vara tråkig och otrevlig! Det är sånt som inte t.ex. busschaufförer förstår, denna konstiga art av människor. Trist - både för dom själva och folk i deras omgivning. Hur som helst, jag var klar. På tre timmar hade jag delat ut tre buntar och tre återstod. Jag vet inte om det var bra jobbat eller inte, men jag kan inte dela ut fler tidningar än vad det kommer folk förbi - och min station är ganska lugn.
Innan jag fick åka hem var jag tvungen att åka förbi kontoret, som ligger vid Globen, för att skaffa en namnskylt, fylla i lite kompletterande uppgifter, få ett par gröna, fula Metro-vantar plus att jag fick byta jacka till en som var fodrad. Jodå, jag hade bara fått en liten - eller ganska stor - vindjacka tdigare - inte konstigt att man frös halvt ihjäl! När jag kom innanför dörren tyckte receptionisten att jag såg så himla frusen ut så hon gjorde i ordning en kopp te till mig och gav mig två kakor på ett fat. Sånt värmer, både i kropp och själ.
Sen fick jag åka hem. Jag somnade nästan två gånger på pendeln. Tur att Älskling ringde så jag höll mig vaken. När jag kom hem så värmde han en baguett till mig, jag åt, var trött och gnällig och somnade. Äntligen fick jag sova! Men bara en och en halv timme. Måste vara trött ikväll också så att jag får sova ordentligt inatt.
Ja, det var min dag. Nu skall vi ta bussen ner till centrum och handla mat. Tänk att man kan skriva så mycket om så lite....
Kommentarer
Postat av: 888
Viewed as come 888 info.
Postat av: baccarat
Commonly coffeehouse clubs grinder vigorish mechanic baccarat?
Postat av: baccarat
Respectfully fishhooks punto line bank high online baccarat!
Trackback