flicka.

så kändes det att vakna nu i eftermiddag efter att jag sovit 1½ timme efter dagens arbete. Det räckte med att jag klev upp kl.05.00 imorse. Bättre än kl.04.00 i alla fall. Fick stå mitt i stan med en massa killar med utländsk bakgrund som pratade ganska dålig svenska som jag inte förstod. Dom roade sig med att skoja och flirta med mig, titta på mig, och "visa hur arbetet skulle gå till". Jag tyckte inte alls om det. Då trivdes jag bättre långt ut åt tjottahejti i min ensamhet.

Och, jaha, nu ringde jag till min coach och frågade om han hade tänkt att jag skulle jobba imorgon också, för jag skulle gärna vilja slippa just torsdagar eftersom jag är i skolan till ganska sent på onsdagar. Idag sa han att jag kunde få jobba 3 timmar istället för 5 för att jag får så ont i ryggen av att stå sådär rakt upp och ner så länge. Men så nu sa han att jag var tvungen att jobba FEM timmar IMORGON i alla fall. Faaaan, jag bryter för fan ihop! Tårar tårar! Jag vill verkligen inte!!! Och jag som skulle träffa Johanna imorgon (brorsans tjej).

Jag svettas och fryser på samma gång, gråter och skakar och mitt huvud känns tungt och ont som den värsta bakfyllan någonsin. Jag hatar detta!

Snart skall jag iväg till skolan. Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag vill att min älskling skall vara här och hålla om mig och torka bort mina stora krokodiltårar, men han är på jobbet. Jag hatar "jobbet".

Allt allt allt det här gör mig så förbannat trött, vilket i sin tur gör mig så förbannat känslig. Och ledsen. Jag orkar liksom inte. På riktigt. Är det nån som kan förstå det?

20 minuter kvar tills bussen går. Och jag ser för jävlig ut. Måste få stopp på tårarna och gömma mig bakom lite nytt smink  eller nåt.