flicka.

Jag vill inte att det skall vara såhär, men jag vill inte att det skall vara sådär som det var heller. Jag vill att det skall vara som innan allt började. Eller innan allt började ta slut. Jag kan inte andas. Inte utan dig. Det är väl mitt fel, det är alltid mitt fel. Jag har tänkt och velat och funderat och bestämt och ångrat och ändrat och gråtit. Du säger att jag inte bryr mig. Du är ju mitt allt! Men du kan faktiskt vara det samtidigt som jag behöver tid och plats för mig själv. Jag valde till slut att ta den här chansen, jag satte mig själv i första hand. Men nu undrar jag om jag valde rätt. Varför är det bara mina val som avgör allt? Varför blir det mitt fel? Varför gråter inte du när jag knappt kan se för mina tårar? Varför vill du hellre inte ha mig alls än i alla fall ha mig lite? Har du slutat älska mig nu? Vill du aldrig se mig mer? "Om du är i krokarna"? Jag kommer bli nån flyktig bekant. Nån du kanske vinkar åt? Lite grann. Jag vill så jävla mycket mer ha dig lite än inte alls! Varför får jag inte det? Varför får inte jag ta min chans så som du tog din utan att straffas? Varför kan du inte stötta mig? När du tog din chans för ett år sen grät jag som en idiot rädd för att bli lämnad ensam kvar. Men så följde jag med dig på ditt äventyr. Jag fixade lägenhet, lämnade allt och alla här. Jag lämnade allt för dig. Men jag trivdes inte ett dugg. Ungefär 8 månader stog jag ut, och nu är jag här igen - hemma. Och för det vill du inte längre ha mig. Priset för att jag skall må bra igen är att bli lämnad av dig, den jag älskar mest av allt på denna jord. Vill du inte att jag skall må bra? Du såg ju mest av alla hur jag mådde under dom 8 månaderna, det var ju du som tröstade mig när jag grät, det var du som "fick ta skiten" som du själv uttrycker det, du såg ju för fan hur deperimerad jag var! Vill du att jag skall göra om samma sak igen, precis samma sak som förra hösten? Varför kan du inte stötta mig och finnas där för mig den här gången? Jag vet att du inte vill eller kan, att det här inte är tillräckligt för dig. Varför är vi så olika? I nästan två år levde vi med våra olikheter, men olikheten att jag tycker att det går och att du tycker att det inte går, den skiljer oss åt här och nu. Jag fattar det inte. Får inte fram några ord, bara gråt, gråt, gråt. Är du inte min längre? Är der sant? Får jag inte ringa nu? Får jag inte säga puss? Får jag inte träffa dig? Får jag inte älska dig längre? Kommer du glömma mig? Kommer du sakna mig? Kommer du göra allt för att inte tänka på mig? Packar du ihop mina saker nu? Korten på väggen? Vill du inte ha nånting kvar av mig? Vill du inte minnas mig? Är jag ingenting? Får jag aldrig röra dig igen? Får jag inte ta på din hud? Får jag inte känna din doft? Hur kommer du vara när jag kommer för att hämta mina saker? Kommer du se på mig? Kommer du hålla om mig? Eller tvärtom? Måste jag sova i det andra rummet? Vad tänker du nu? Vad gör du? Älska mig! Jag kan inte andas. Inte leva. Är jag helt ensam nu?