flicka.

Kom precis hem från stan. Vi tjejer har haft lite "avskedsmiddag" för ett par vänner som flyttar imorgon och på måndag. Vi käkade mat på Packhus och hadet det riktigt trevligt, men samtidigt var det välidgt ledsamt också. Jag och min bästa vän kramades hejdå och båda började gråta. Hur skall jag kunna leva utan henne? Hon är den bästa som finns. Alla mina tjejer är helt jävla underbara. Men snart försvinner dom alla. Jag blir ensam igen. Bästisen Elinor flyttar till Skövde imorgon, Johanna, en av dom bästa personer jag nånsin lärt känna, flyttar till Gävle på måndag, sötisarna Camilla och Maria sticker till Thailand och Malaysia om en månad ungefär, Linn, min räddning jag hade i Stockholm,  sticker till Australien och lite andra länder i 8 månader ungefär samtidigt som dom andra, barndomsbästisen Jackie flyttar till Skåne nästa vecka och bästa killkompisen Niklas drar till, vad var det? Växjö? Han försvinner i alla fall. Och till råga på allt vill inte min pojkvän ha mig längre för att jag hellre vill bo på Gotland, där jag trivs, än i Stockholm. Allt är skit och upp och ner. Jag tror att Gud vill mig ont.

Hey God, why are you doing this to me?
Am I not living up to what I’m supposed to be?
Why am I seething with this animosity?
Hey God, I think you owe me a great big apology