flicka.

Värmer mina spretiga fingrar på temuggen.
Dom blev aldrig varma igen efter promenaden jag tog förut.
Det var en skön och frisk promenad. Inte ett löv rörde sig.
Eller okej, dom flesta löv har väl fallit till marken vid det här laget,
men hur som helst, inte en gren rörde sig. Allt var tyst, stilla och nästan helt öde.
Lugnet på landet.

Pratade med en vän förut. Ganska kort, men det kändes nästan som då,
då när vi var 16 och oslagbara, vi mot världen, vi mot dom, hand i hand
genom allt. Hon sa saker, sånt som vi skulle ha kunnat sagt då.
På det sättet vi pratade då. Jag saknar den tiden. 
Fiken, promenaderna, tänkarbänken.
Jag förstår precis hur hon tänker. Jag vet exakt vad hon menar
när hon sa det där... Alla verkar befinna sig i nåt tillstånd av uppbrott på nåt vis.
Man är oviss om framtiden och man vet inte själv vad som sker just nu.
Vad vill man ens skall ske?

Vi har gjort upp planer för onsdag. Det är Lucia då och vi skall ha
en ordentligt Luciafirardag. Vi skall se Gotlands Lucia i domkyrkan,
vi skall fika och sen skall vi festa på kvällen. Det kommer bli toppen!
Vi och tjejerna - dom bästa tjejerna som finns!
Snart är nästan alla tillbaka här, och det infinner sig ett litet frö av lugn
i mig när jag vet att vi snart kommer sitta och skratta tillsammans igen
och prata om livet.

Hon sa att jag verkar må bättre nu. Bättre än i somras och innan.
Hon sa att jag var lite förstörd förut. Liksom trasig.
Det känns skönt att veta att det finns dom som ser.

Det känns som jag har lyssnat på Deftones i flera timmar nu.
Nya skivan är bra!

Nu skall jag gå och se 21 grams.