flicka.

Arbetsförmedlingen gör mig ledsen. Efter massa mysiga drömmar i natt slet jag mig till slut upp ur sängen vid 11-tiden imorse och pallrade mig iväg till Af. Jag tycker inte om dom. Helt plötsligt ställs det en massa krav på en igen. Egentligen bra krav, det är ju för min egen skull, dom försöker ju bara hjälpa till. Men jag vetifan. Bara en sån sak som att jag måste söka jobb i hela landet, det gör mig ledsen. Jag vill inte flytta här ifrån igen! Men för att det skall vara skäl nog så måste jag ha ett läkarintyg på att jag mådde dåligt den tiden jag bodde i Sthlm eller nåt. Jag vet inte. Men jag vill inte vara ensam. Jag behöver min familj och mina vänner! Jag började så bra med att bygga upp mitt liv igen här på ön, men allt verkar gå åt helvete i alla fall, som vanligt. Jävla skitliv! Mitt huvud känns tungt och jag vill bara gråta. Jag vill hem till landet. Vill att mamma skall ta hand om mig som om jag vore 5. Jag vill slippa tänka och fatta beslut. Jag vill bara må bra.

Varför gör man alltid misstaget att vakna? Som en person sa till mig senast igår. Jävligt bra fråga. Allra helst när man drömmer så bra. I natt drömde jag om kattungar och shettlandsponnys och nån person som tittade på mig med snälla ögon när jag slog upp mina egna. Jag ville inte alls vakna idag helt enkelt. Alldesls för trött.

Kan inte nån komma och rädda mig? Nån som kan lyssna och säga lite snälla saker emellanåt. Kanske ge en värmade kram då och då. Det hade varit så himla behövligt!