flicka.

Egentligen finns det där hela tiden, men jag tror att jag är ganska bra på att dölja det.
Ena sekunden glad, andra sekunden ledsen.
Hela tiden saknaden av dåtiden
Hela tiden irritation
Hela tiden vetandet om bristen på pengar
Hela tiden känna sig dålig
Hela tiden ha en gnagande klump i magen
Hela tiden sakna
Hela tiden se tillbaks
Hela tiden önska
Hela tiden veta

Säger man för mycket ser folk en som fånig och tror att man bara söker medömkan.
Säger man för lite... ja, då händer givetvis ingenting.
Säger man för mycket får man på sin höjd en klapp på axeln, annars inget mer än en fnys eller kanske ett litet leende i brist på annat.
Säger man att man tappat allt, då tycker folk att man är dum och patetisk.
Säger man hjälp mig tar ingen en på allvar.
Säger man att livet känns meningslöst så säger dom ryck upp dig, du är ung och frisk och har hela underbara livet framför dig!


Men om man inte ser nån framtid? Om man inte känner av det där underbara livet, vad gör man då?
Fast, just det, det får man ju inte säga, för det är ju just då folket tycker att man är patetisk och dum och inte alls förstår. Det är just då man får den där fnysen, den där blicken som säger vad fånig du är, vad är det för idéer du har i huvudet? skärp dig nu, du har absolut ingenting att klaga på!


Ja, vad är det egentligen för idéer?
Har jag ingenting att klaga på?
Borde jag vara lycklig för det jag har?
Vad har jag då?
Jag har inga pengar, inget jobb, inga framtidsplaner, ingen dröm, inget klart.
Jag har en längtan och önskan, visst har jag det.
Men, vad har jag mer?

Förra året missade jag allt pga mitt förbannade jobb som tog all min tid.
Den här sommaren missar jag allt pga att jag inte har ett jobb och därmed inga pengar.

Men det får man väl heller inte klaga på, för vad får man då till svar?
Jo: Skaffa ett jobb då!
Jag har försökt. Men jag tänker inte bli tandläkare eller pizzabagare. Inte diskare heller för den delen. Jag har redan skaffat mig den erfarenheten, och jag vill inte jobba fram till 4 på morgonen och bli körd med bara för att man, enligt dom andra, gör "skitjobbet", och nej, jag vill inte ens bränna sönder mina fingrar en sommar till heller. Jag vet att många andra skulle göra vad som helst för ett jobb, att dom skulle nöja sig med vilket skitgöra som helst. Men jag antar att jag är för kräsen. Och då får jag väl vara det. Jag får väl helt enkelt skylla mig själv, så kan alla andra fortsätta tycka att jag är dum i huvudet.

Jag vet att jag tagit mycket skit.
Jag vet vad ni säger.
Jag vet vad ni sett.
Och jag vet vad ni tycker.

Men jag orkar inte.!

Jag är så trött på det här. Trött på humörsvängningar, trött på ångest, trött på tårar, trött på... ja, trött på allt.

Vad gör man när man inte kan ropa på hjälp? Vad är det jag vill ha? Ett paket på posten adresserat till mig med en etikett på: Varsågod, här kommer livet!

Jag vill bara kunna hantera mina egna tankar och känslor. Jag vill bara veta vilken väg jag skall ta, känna att jag går åt rätt håll. Jag vill att nån, du där, skall se och verkligen förstå mig. Du behöver kanske inte göra mycket, men snälla, finns för mig! Gör vad som helst! Bara så att jag känner att du finns där, att jag inte är ensam, att jag inte prioriteras bort, att jag inte är ett andrahandsval, inte det femste hjulet.

Jag vill bara ha ett liv.