flicka.

Nu är jag inte sur på min Älskling längre. Eller jo, jag är fortfarande enormt besviken och ledsen över det han gjorde, men nu saknar jag honom desto mer. Alltså, jag saknar honom verkligen så att det gör ont i hela kroppen. På riktigt. Jag har just gråtit så att jag nästan började hyperventilera, skakade och visste inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag börjar nästan bli rädd för mig själv. Jag tänker dumma tankar. Önskar att jag fick vara i Älsklings famn, den tryggaste famnen som finns, det är bara han som kan trösta mig och det bara inför honom som jag vågar gråta (om det skall gråtas inför nån).

Åkte in till stan förut. Var tvungen att göra nånting. Tänkte titta på en klänning som jag fått nys om. Hittade den, men inte i min storlek, annars var den superfin. Bara efter en halvtimme började jag må illa, tänka konstiga saker, varenda steg i tarpporna var tunga som bly och tårarna trängde sig åter igen fram bakom solglasögonen. Jag var tvungen att åka hem igen.

Skickade ett SMS till Älskling och skrev hur jag kände. Fick fina svar tillbaka. Men det känns ändå inte bra att han sitter där i solen på Hultsfred och är full och glad medan jag blev lämnad ensam här när jag mår så jävla kasst. Jag vill bara att allt skall vara bra. Jag vill att det skall vara som på början av förra sommaren, då var allt perfekt, verkligen helt felfritt. Så kommer det antagligen aldrig bli igen.

Jag måste samla mig nu. Andas in, andas ut. Torka tårarna. Skall åka till min bror och så skall vi dricka öl eller nåt sånt trevligt. Jag älskar min bror, är så glad att jag har honom. Hoppas jag inte bryter ihop igen bara....