flicka.

 
^{Foto: Jesper Frisk/Rockfoto.nu}

Recension: kent

Hawaii
Lördag 21.30

Jodå, visst blev det spektakulärt. Det blev verkligen den där feelingen av här och nu och aldrig mer som man ska få av en riktigt, riktigt exklusiv spelning.

 Det var ju ganska givet att dom skulle hitta på något. Jag menar, något riktigt sanslöst spektakulärt. För det måste ju hända något utöver det vanliga när Sveriges absolut största band gör sin enda Sverigespelning i år.

Den där helikoptern som dom landade i på backstageområdet var cool. Men inte riktigt tillräckligt cool för att räcka. Och att komma klädd i smoking är flådigt. Men inte riktigt tillräckligt flådigt för att räcka.

Det behövs nåt mer. Nåt riktigt unikt. För inte ska väl en exklusiv spelning på Hawaii bli som vilken spelning som helst?

Det dröjde ett tag, men sen hände det. Martin Roos – originalgitarrist i kent och numera deras manager – klev på scen. Och plötsligt presenterade Jocke Berg ”Vintervila”, b-spåret från ”Dom andra”. Men inte i vilken version som helst. Nä, det var originalversionen som gällde.

För er som inte fattar hur sjukt coolt det här är så kan jag intyga att det är nåt rent sensationellt. Det rör sig om en resa tillbaka till tiden innan kent blev kent. Vi snackar tiden då dom kallade sig för Havsänglar och sprang runt i Eskilstuna och bara drömde om skivkontrakt.

Så sanslöst spektakulärt!

Efter ”Vintervila” var det bara målgången kvar. Allsången i avslutningen till ”Blåjeans” var så mäktig att den majestätiska publikkören i ”Om du var här” från nån kvart tidigare plötsligt kändes ganska tanig. Och det blev ju inte direkt mindre mäktigt då ordinarie set avslutades med den gamla superfavvon ”747”.

Okej, så här är det – kent drog så sjukt mycket folk att det var helt löjligt. Och slutet på deras spelning var helt sanslös. Missade ni det här får ni skylla er själva.

AV: Håkan Durmér

---

Jag visste det. Självklart skulle det vara en fantastisk spelning. Kent kan inget annat än att vara helt underbart fantastiska! Det spelar ingen roll vad Älskling säger, att "dom var bra, men inte så bra". Kent är SÅ bra! En liten bit av mitt hjärta dog ikväll när jag fick höra Jocke Berg genom både Niklas och Älsklings telefoner, när jag hörde jublet från publiken, när jag hörde hela stämningen. Ja, en liten bit av mitt hjärta dog när jag kände: jag är verkligen inte där. Jag missar verkligen nånting. Jag vet att det var underbart, och aldrig skall jag missa Kent igen. Aldrig. Jag kan inte leva då.