flicka.

Jag är så jävla trött på allting. Jag vet inte om jag orkar eller vill det här längre. Det händer liksom ingenting. Allt det som är - eller rättare sagt, inte är - är så meningslöst, så tomt, så stilla, så inget. Ska det vara såhär varje dag framöver så bryter jag snart ihop! När jag tog steget att flytta hit, så gjorde jag det för din skull. Jag såg vissa möjligheter för mig, naturligtvis, men i huvudsak bara för din skulle tog jag det där stora, stora steget. Men jag vet faktiskt inte om jag vill längre. Är det verkligen värt det? Skall det vara såhär? Jag är trött på allting. Trött på sura miner, tystnad, ensamhet trots sällskap, datorer, spel, dålig ekonomi - trött på allt! Jag vill bort härifrån nu. Och jag vet precis vart jag vill också. Jag vet vart nån stans jag skulle må bra. Men ändå sitter jag kvar här i den här förbannade lägenheten och vantrivs - för din skull. Jag vet inte om du förstår. Så fort det kommer på tal om att jag kanske flyttar hem igen, då finns det ingenting i dina ögon som kallas uppoffring, kämparvilja - ge! Om jag bestämmer mig för nånting som jag vill, nånting som jag skulle vilja göra med mitt liv, då ser du det som att jag kommer lämna dig och att vi inte kan fortsätta att vara tillsammans. Om du inte ens är villig att kämpa lite, vad kämpar vi ens för nu, då?