flicka.

Igårkväll/natt pratade jag och pojkvännen i tre timmar om hur vi skulle göra med allt - med oss, med lägenheten, vårt förhållande. Jag grät, som vanligt, försökte hålla tillbaka tårarna med en darrande underläpp. Men när orden "Skall vi bryta här? Skall vi ge upp, här och nu ikväll?" hörs, så skär i det i bröstet, slår det i magen och ögonen vattnas. Varför är jag så svag? Det kanske är därför jag har blivit den mest egocentriska människa du någonsin träffat, den där omogna lilla flickan som inte kan vara vuxen och fatta beslut, hon som bara tänker på sig själv, som inte har nån kämparglöd. Det kanske är bara för att jag är svag? Men nu vågar jag inte säga mer om mig själv - jag kanske blir för egocentrisk.
Till slut somnade jag. Jag har drömt massor. Varit rädd. Varje gång du hållit om mig i natt har jag tagit tag i din hand, kollat att du verkligen var där, vänt mig om och kollat att du låg kvar. Jag drömde att vi gjorde slut, men att vi ändå umgicks - jag gick och grät vid din sida konstant, du gav mig kyla och ett Nej. Du skulle träffa andra människor nu. Jag lutade mig mot din axel men du skakade mig av dig. Jag var som din skugga som du inte ville ha kvar. Du gick utan att säga nåt, jag kom efter, ropade Stanna, men jag fick knappt en blick och du försvann. I ren rädlsa och frustration skrek jag mot din ryggtavla. Jag gick in. Där var allt stilla. Min bror låg i soffan. Kunde inte avgöra om han sov eller inte var vid liv. En katt svansade runt mina ben, maten stod på bordet. Men allt var dött. Allt var stilla. Ingen var där. I ekot av mitt eget skrik vaknade jag, slog upp ögonen och tårarna rann. Vände mig om, la mig mot din arm, din hud blev fuktig. Du sov. Jag var rädd. Och jag älskade dig mer än nånsin.