flicka.

Har suttit nu hela förmiddagen och kollat upp olika utbilndningar. Om mindre än en månad är det sista anmälningsdag. Jahapp. Det är så jobbigt, alltid nåt att tänka på. Det finns inget jättespeciellt som jag vill plugga. Jag var ju inne på konstskolan här i Stockholm förut ett tag, men den är så jävla dyr. Funderar på om man skall ge Folkhögskolans fotoutbildning en chans hemma på Gotland. Den är ju faktiskt en av dom bättre i Sverige, har mycket bra rykte om sig. Men Hemse på Gotland... där gick jag hela högstadiet, där växte jag nästan upp. Det skulle kännas som att backa 4-5 år bakåt i tiden. Men det skulle vara smidigt också. Jag skulle kunna bo hemma, gratis, få skjuts med mamma varje dag, eftersom hon jobbar i Hemse. Mjo, det skulle vara nåt... Hittade en fotokurs i Jönköping också. Fotografisk bild 10 p. Den verkade ganska lik den fotokurs jag gick på gymnasiet, mest grunder, mörkrumsarbete och så... Men det skulle nog ändå vara bra, eftersom min lärare jag hade förut var så fruktansvärt opedagogisk och dålig. Men Jönköping, hur är det? Jag har aldrig varit där, tror jag. Berätta, du som vet!

Hm, ja, alltid är det nåt, som sagt... Vad kommer det bli av mitt liv? Jag vet varken ut eller in om nånting. Jag vill bara att det skall bli bra. Men inget löser sig ju av sig själv. Tyvärr. Om en månad kommer vi antagligen inte kunna bo kvar här längre. Vad skall vi göra då? Inga jobb, inga pengar. Jag skulle säkert kunna få bo hos min bror tills jag gått klart kursen på universitetet. Men pojken min? Och när jag är klar med kursen kan jag flytta hem till ön igen. Men pojken min, igen? Han ser det som så att jag kommer "lämna honom" om jag flyttar hem till Gotland. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att flytta hem och jobba eller plugga där. Han vill inte sätta sin fot där igen. Jag tycker att man får kämpa lite om man vill att ett förhållande skall fungera. Jag flyttade till Stockholm för hans skull, kan inte han ge lite för min skull då också? Ungefär så enkelt är mitt liv just nu - inga pengar, inget jobb, ingen framtid, inget hem, inget säkert, allt ovisst....

Men. Man skall väl inte klaga. Eller? Det finns ju dom som har det tusen gånger värre. Men när man är van med att allt flyter på, och sen tar det tvärstopp, då vet man inte riktigt vad man skall ta sig till. Jag är inte vuxen ännu. Jag fyller 20 i oktober, men nej, jag är verkligen inte vuxen! Jag vet inte hur man gör, hur man tänker klart. Jag känner mig som ett barn, eller åtminstone en tonåring. Det är inte så att jag är dum, jag är bara inte redo för livet riktigt ännu. Jag skulle göra nästan vad som helst för att bli 17 igen och leva som jag gjorde då - gymnasiet, alla vänner omkring mig, nära, hade eget boende tillsammans med en av dom bästa tjejerna i världen, hade ändå mor och far bara 5 mil ifrån, kunde åka till dom på helgerna, allt var nytt och spännande, samtidigt som man utforskade allt det nya så hade man tryggheten i handen. Det var en fin tid. Den bästa i mitt liv.

Vad har jag nu? Min pojkvän som jag bor med (det är en bra sak, men ibland går man varandra på nerverna), en lägenhet i Stockholms förort, en hyra som höjdes samtidigt som min pojkvän blev arbetslös och mina CSN-pengar inte kommer mer, en tjejkompis har jag på typ andra sidan Stockholm, två killkompisar som jag känner relativt väl. Jag har en bror i Stockholm, som jag älskar, men han lever mest sitt eget liv med spännande saker, en fin tjej, roliga kompisar, en bra utbildning, en lägenhet i stan... Sen har jag... mina underbara, närmaste vänner utspridda lite här och där i Sverige och världen, alltså har jag dom inte i närheten. Vad har jag mer? Ingenting. Slutsats: jag saknar Gotland, där jag har min mamma och pappa, dom flesta av mina vänner, mina älskade katter, ett hus som jag trivs i mest av allt, naturen. Ja, Gotland är fint, där har jag allt. Förutom min pojkvän, eftersom han aldrig vill bo där igen. Vad gör man liksom?