flicka.

 
När jag var ute och promenerade i söndags morse så mötte jag ett och samma par tre gånger.
Först nästan utanför mitt hus, sen gick dom förbi när jag satt på en bänk på strandpromenaden
och till sist backen upp där, jag vet inte ens vad den heter, men i backen i alla fall. Tre gånger.
Jag vill också gå promenad med nån som vill hålla i min tumvantehand nu när det är höst.
Jag vill att nån skall vilja titta på havet med mig. Vill inte alltid sitta på den där bänken ensam som
jag gör flera gånger i veckan, när jag går mina tänkarpromenader. När jag ser på vågorna och
låter vattnet stänka lite på mig. Det stänker väldigt mycket vatten när det blåser, och blåser, det gör
det mycket nu vid havet. Vattnet vid strandpromenaden är dessutom alldeles turkost nu. Så klart
som ett sommarhav. Mm nej, jag vill inte alltid vara ensam där.

Och på kvällen, då det är svart, vill jag att nån skall göra mig trygg där i mörkret, för det är alldeles för läskigt att se på vågorna själv. Jag kanske blåser i vattnet!


Jag vill bjuda nån på te. Och så kanske du vill röra vid min hand lite?
Kanske min rygg?


(Jag kommer inte glömma Compliments!)

Kan det verkligen vara så att man tappar allt? Har vi verkligen ingenting gemensamt? Finns det ingenting kvar? Det är så konstigt.

Om jag ändå inte var så rädd. Om jag bara vore lite mer intressant. Om jag bara vore lite mer hon.

Nu är klockan för mycket. Sa åt mig själv i tanken att lägga mig senast klockan 2. Misslyckat.
Men nu skall jag sova. Imorgon skall jag till stan.