Det finns en tjej som jag typ känner, kan man säga. Vi var väl kompisar ett tag under tonårstiden. Jag skrev väldigt mycket i min Dagbok på
Lunarstorm då - ja, för visst har vi väl alla haft/har en "Lunar" nån gång i livet? Den här tjejen i fråga har nu skaffat sig en blogg som jag hittade in på igår, och till min stora förvåning så upptäckte jag att mycket av det hon har skrivit där är ord som jag en gång skrev i min dagbok på Lunar. Det känns mycket märkligt, då dom där orden är känslor som
jag en gång har känt, som jag klottrade ner på en fånig community-dagbok för att lätta på trycket,och så nu använder
hon sig av dom!
Mina känslor,
mina ord! Kom med nåt eget liksom!?
För att ta några exempel, kolla
här på hennes kursiva lilla text under bilden på hennes presentationssida, och kolla sen de understrukna, feta raderna av min gamla text här nedanför.
att inte orka mer. Lör 17 apr 2004 22:08 Övrigt, 62 läsare totalt |  |
hej, jag är 17 år, snart 18, och jag har tappat bort mit liv.
det försvann för några månader sen, och jag har ännu inte kommit
underfunn med hur jag skall kunna hitta det igen. jag vet att någonting
fattas, men vet inte hur jag skall kunna fylla ut denna tomma plats.
det tycks vara helt omöjligt hur jag än försöker, vrider och vänder på det.
puzzelbiten som fattas är för långt bort och för nära på samma gång för
att någonsin kunna falla på plats och fylla sin funktion. jag sträcker inte
ut några armar längre, jag vandrar bara runt på min plats, levande död,
och lever i förfluten tid. framtiden är lika avlägsen som då och jag kan
inte finna några andra svar än sanningen själv som biter sej fast i min
längtan och ristar in minnen på min rygg. alla människor har försvunnit.
dom jag kände, känner inte mej längre, och dom som kände mej, känner
inte jag. man kan inte leva på minnen, man kan bara dö av dom. och jag
dör så fruktansvärt mycket varje dag. gråten är inte nära - den har redan
passerat och lämnat röda spår efter sej i mina ögon. jag klarar inte av
att höra det jag inte vill. det är mardrömmen som spelas upp framför ögonen
på mej. bara tanken får mej att gråta, får mej att dö och skaka. jag vill inte.
snälla, låt mej slippa, jag ber... |
|
Ta även en titt på "hennes"
kärleksförklaring till sin pojkvän och jämför med dom understrykna raderna längst ner i mitt eget stycke.
[efter 184 dagar] Sön 14 dec 2003 17:53 Övrigt, 34 läsare totalt | |
Natten när ett halvår hade gått:
Jag låg i sängen och vände och vred på mej för att försöka sätta mina tankar på plats, men jag hittade dom inte klokt. Dom bara fanns där och rev mej inifrån. Jag kan inte påstå att jag har ont, men jag känner en sån längtan, starkare än någonsin. Medan regnet slåss mot mitt fönster och jag längtar och väntar och hoppas och önskar så rör sej världen utanför medan min står still. Jag tycker inte ens om ordet kärlek längre. Jag skulle vilja kunna säga att det är så fint, så vackert, något varmt och något mjukt. Men om man alltid blir slagen, klämmer fingrarna och blir trampad på tårna så kan man inte längre uttala ordet med den ömhet som dess innebörd talar om…
Jag har försökt att tänka på någon speciell såsom jag inte tänkt på någon alls, bara för att försöka, för att få tänka på någonting. På någon. Varje gång någon befinner sej vid min sida vill jag vända ryggen emot och gömma mej under täcket. Vill inte att personen skall se mej och absolut inte ta på mej. Mest äcklad blir jag av mej själv. Alla mina försök får mej ändå bara att vilja spola tillbaka tiden och jag tänker bara på en endaste Någon.
Händelser liknar vagt något jag varit med om förut och jag vet inte, men jag känner att situationerna påminner mej om något med sorgliga slut. Trots mina ynka 17 år på denna jord börjar jag lära mej saker och känna igen mej i repriserna. Vissa talar om den bästa tiden i livet, men jag undrar vart beviset för det befinner sej någonstans. 17 år och livet är underbart?!
Jag skulle kunna jämföra känslan med att ha gråten i halsen, sådär klumpen i magen som om någonting vill ut, som en explosion! Jag har inga tårar, men så förbannat mycket som vill ut, men det finns ingen som kan ta emot det. När jag som mest bara skulle vilja kasta mej i någons famn, fångas av någons armar, så står ingen där. Fallet är öppet och hårt. Om jag har tur så fångas jag av min egen skugga, men det är bara om solen skiner. Och såhär års så är det mest mörkt, grått och trist. Någons armar skulle värma mej så mycket, skulle göra mej så gott. Snälla du, snälla någon, stå där och ta emot mej bara för en stund. Jag vill bara fångas ett litet tag och sen stanna tiden för alltid. Vi behöver inte fläta våra fingrar eller kyssa varandras läppar. Tryggheten och värmen mellan någons armar är större än allt. Det behöver inte vara mer än så, för det är så tillräckligt, så mäktigt ändå.
Jag har satt gränser på min längtan, jag måste vara realist, kanske önskar jag för mycket ändå, men inte mera än sist? |
|
Och till sist:
[fångad av natten] Fre 28 nov 2003 02:38 Övrigt, 31 läsare totalt | |
står du bakom en betongvägg är du fortfarande
lika vacker som i solsken och i månljus. alltid. |
|
Jag vill inte lämna ut henne på något sätt, men jag måste bara säga att det känns ganska underligt och orätt - eller?