Livet, kärleken och döden.
Tre starka ord. Kanske dom tre största sakerna i världen. Och jag tänker på alla tre oerhört mycket just nu. Jag har kommit in på konstskolan, nånting som jag verkligen ville, och igår var jag och Elinor och kollade på en fin lägenhet som jag tror vi skall tacka ja till. Vi skall bestämma oss helt och hållet imorgon. Mitt liv börjar med andra ord ordna upp sig. För första gången på evigheter så har jag en helt spikad plan, hela min höst är klar. Jag ska verkligen börja på en skola och använda min hjärna och mina händer och min kreativitet igen. Det borde kännas fantastiskt bra, och det gör det också, men samtidigt ligger en liten rädsla och gnager i maggropen. Tänk om det blir för svårt eller om jag inte kommer trivas eller vad som helst. Fast egentligen tror jag bara att jag är lite nervös, lite orolig för hur det kommer kännas att verkligen göra något igen, få en vardag med rutiner och tider att passa - ett liv helt enkelt. Jag vet ju att det är precis just det jag behöver, men jag har inte riktigt vant mig vid tanken än bara. Och så är det förstås den ekonomiska biten. Jag hatar att pengar utgör en så stor del av ens liv när det inte borde vara så. Men det ordnar sig väl. Det tillhör ju vuxenvärlden har jag hört. [åh neeej, jag är ju inte vuxen ännu]
Många av mina vänner ska flytta eller har flyttat allaredan, så det kommer bli tomt på ön i höst, vilket känns väldigt ledsamt. Man kan inte leva utan vänner. Men några kommer ju att finnas kvar, tack och lov. Det känns som att dom två senaste åren bara har varit en tid av slit och släng mellan dom som står mig nära. Vi har bott i olika städer, olika länder och gjort olika saker. Det har gått långa tider mellan att vi har setts eller hörts, och en har jag inte ens hört ett ord av sen hon drog till andra sidan jordklotet nån gång för snart ett år sen. Men jag vet att det är så, det är så för dom allra flesta, tiderna förändras och man kan inte stanna på samma ställe för alltid. Det är ju inte meningen så. Men ändå, risken för ensamhet skrämmer mig en aning.
Och så kärleken. Jag önskar att jag kunde säga att den är så varm, fin och mjuk, som den borde vara, men det kan jag verkligen inte göra. Den är runt omkring mig hela tiden på olika sätt, men den behandlar ingen väl. Den sliter sönder små fina tjejhjärtan hela tiden - killhjärtan också säkert - och det gör mig så irriterad. Vad håller folk på med egentligen? Varför snirkla sig in i någons liv för att sedan smita därifrån utan förklaringar eller vettiga anledningar? Varför ge falska förhoppningar, få folk att gråta och ge dom sömnlösa nätter när dom lika gärna kan låta bli om dom ändå inte bryr sig om personen? Varför ta en flicka under sina vingar för att sen släppa taget uppe i luften, låta henne falla tiotusen meter och bryta benen när hon landar på hård asfalt? Det är någonting som jag bara inte kan förstå. Vi kallar dom killsvin. Men jag har på senaste tiden tänkt tanken att det kanske inte har just med det manliga könet att göra, utan bara mänskligheten i sig. Alla, vare sig det är tjej eller kille, kan ju såra och spela spel, många är rädda för tvåsamheten. Men den stora frågan är bara varför? Vill man inte ha kärlek?! Det är jobbigt att höra ens vänner gråta på telefon eller se stora krokodiltårar rulla ner för hennes kinder bara för någon jävla killes skull. Jag vet verkligen precis hur det känns, men jag har kommit till en punkt där jag bara inte orkar mer och istället stängt av. Jag orkar inte riktigt prata om det eller analysera det längre - vartenda ord, varenda blick, SMS, telefonsamtal, rörelse, handling och Gud vet allt. För nej, det kommer inte att hjälpa. Tyvärr. Det blir inte bättre av det. Jag har gjort detsamma så många gånger, jag har gråtit och undrat och tänkt och frågat och analyserat, men nu orkar jag inte det, och jag orkar inte höra på andras prat om det heller, för det känns som man blir nerdragen i en enda stor pöl med lera. Jag menar inte att jag inte finns här för att lyssna och ge råd, men jag vill bara inte tänka. Jag förstår inte själv hur jag lyckas denna gång, men efter många brända kanter och tejpade hörn, så blir man kanske lite, lite starkare efterhand. Jag har så mycket att ge, men när det inte vill tas emot håller jag det hellre för mig själv, och så skall det förbli långt framöver.
Men så nu - vad betyder egentligen allt det här som man kan katigorisera under livet när det finns motsatsen - döden? I fredags slocknade ett liv, som visserligen inte stod mig nära egentligen, men som var så nära, så nära andra personer som jag gillar och bryr mig om, så jag kan inte annat än att ta det till mig. En så ofattbar, sorglig, hemsk och orättvis händelse som gjort denna sommar mer mörk än ljus för vissa och som jag fått berättad för mig från dag ett till slutet. Jag har varit, och är, så otroligt berörd. Meddelandet nådde mig igår eftermiddag när solen sken och en kräftskiva väntade ett par timmar senare. Jag försökte svara på ett någorlunda bra sätt, men jag fann inga ord. Tomrumsstirrande och sorgsenhet. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och alla hoppades vi så innerligt - och även trodde nån stans långt därinne - att det skulle sluta bra. Såklart att det skulle ordna sig, det har ju gått så bra för andra, jag har hört så många solskenshistorier. Men den här gången räckte varken hoppet eller tron till. Han blev 21 år gammal, precis som jag. [Mina tankar är hos er]
Ja, varsågod, ni har precis läst mig som en öppen bok.
Många av mina vänner ska flytta eller har flyttat allaredan, så det kommer bli tomt på ön i höst, vilket känns väldigt ledsamt. Man kan inte leva utan vänner. Men några kommer ju att finnas kvar, tack och lov. Det känns som att dom två senaste åren bara har varit en tid av slit och släng mellan dom som står mig nära. Vi har bott i olika städer, olika länder och gjort olika saker. Det har gått långa tider mellan att vi har setts eller hörts, och en har jag inte ens hört ett ord av sen hon drog till andra sidan jordklotet nån gång för snart ett år sen. Men jag vet att det är så, det är så för dom allra flesta, tiderna förändras och man kan inte stanna på samma ställe för alltid. Det är ju inte meningen så. Men ändå, risken för ensamhet skrämmer mig en aning.

Men så nu - vad betyder egentligen allt det här som man kan katigorisera under livet när det finns motsatsen - döden? I fredags slocknade ett liv, som visserligen inte stod mig nära egentligen, men som var så nära, så nära andra personer som jag gillar och bryr mig om, så jag kan inte annat än att ta det till mig. En så ofattbar, sorglig, hemsk och orättvis händelse som gjort denna sommar mer mörk än ljus för vissa och som jag fått berättad för mig från dag ett till slutet. Jag har varit, och är, så otroligt berörd. Meddelandet nådde mig igår eftermiddag när solen sken och en kräftskiva väntade ett par timmar senare. Jag försökte svara på ett någorlunda bra sätt, men jag fann inga ord. Tomrumsstirrande och sorgsenhet. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och alla hoppades vi så innerligt - och även trodde nån stans långt därinne - att det skulle sluta bra. Såklart att det skulle ordna sig, det har ju gått så bra för andra, jag har hört så många solskenshistorier. Men den här gången räckte varken hoppet eller tron till. Han blev 21 år gammal, precis som jag. [Mina tankar är hos er]
Ja, varsågod, ni har precis läst mig som en öppen bok.
Kommentarer
Postat av: Em
Emelie.. vad ska jag säga? du skriver så vackert att du får mig tårögd.
Puss på dig
Postat av: Emelie
Em: Aw, gumman, det gör mig lite varm i hjärtat att det i alla fall kan beröra någon :)
Trackback