flicka.

Efter en dag i den mindre glada stämingens tecken så är jag nu hemma efter en mycket spontan 50-årsfest här i byn. En bakant ringde och sa att han roddade bandet på tillställningen och frågade om jag hade lust att ses en stund - vilket slutade med ett antal öl, musik och skitsnack. Precis vad jag behövde. Trots en trevlig stund och en bit in i dimman så är det precis samma sak - samma ord och samma melodi ekar i huvudet. Och mitt i allt detta snackar jag nu i denna stund med mitt livs största - och första - kärlek, som jag inte har sagt ett ord till på drygt två år. Och rakt på sak efter ett par meningar säger han att han har skrivit en låt av en av mina texter som jag skrev för hundrafemtiofyra år sedan. Lite ballt, och mycket lustigt.

Allt är så in i helvetes ironiskt, påtryckande, sorgligt, fint, vemodigt, idotiskit, typiskt, självklart, oväntat och väntat på samma gång att jag bara vill gömma mig och spy. Gud, du är så dum. Jag hatar dig. Jag lyssnar vidare och skiter i resten. Mörka natt, ta mig med i det som jag tror inte finns.

Godnatt.