flicka.

Fredagnattklockan01.31

Mamma kom in och satte sig på sängkanten och sa efter en stund "jag tänkte att du kanske ville prata....?" Jag var irriterad och snäste av henne och sa att jag inte alls ville prata. Förlåt mamma, du ville ju bara väl. Jag tror hon såg glänset i mina ögon. Ingenting smakar gott ikväll, ingen musik låter bra, ingenting känns rätt. Två flugor surrar runt mitt huvud och kittlas på mina armar så jag tror jag blir galen. Ikväll vill jag bara skrika åt alla som inte fattar någonting, och samtidigt som jag är så trött så att jag nästan stupar så vill jag bara sitta uppe hela natten och spy ord över tangenterna som jag inte ens kan skriva i alla fall. Bara för att vi pratade om att det var längsen vi grät, att det är så svårt nu på nåt sätt, så grät jag ikväll såklart. Jag såg på mig själv i spegeln, och de gjorde mig ännu mer ledsen. Tönt-Emelie! Mes-Emelie! Ryck upp dig!

Jag har lagt mig under täcket nu. Jag är verkligen sjukt trött och nu slutade blogg-sidan fungera. Störigt. Jag ser dubbelt gånger tre, ögonlocken känns tunga som bly och huvudet börjar känna av en liten gnolande värk. Det är helt enkelt dags att sova.

Men, jag undrar bara en sak innan det är dags att förlora sig till drömmarnas värld - varför kan inte livet vara lite snällt och rättvist någon jävla gång?! Bara lite, ibland? Jag blir så trött på allting! Gnäääääll.