When you told me I was special, it was the happiest moment for a long, long time.
Har jag berättat om valarna för dig? Inte? Då ska jag berätta om valarna i ishavet. Hur de älskar med varandra.
Vi människor går upprätt. Vi träcker på ryggen så mycket vi kan, och vi lyfter blicken mot den där blå himlen som vi har över oss. Så sätter vi den ena foten framför den andra, igen och igen och igen. Det är vårt sätt att ta oss fram mot det mål vi har tänkt oss, om vi nu har tänkt oss ett mål och inte bara vandrar omkring i oplanerad glädje. Egentligen spelar det ingen roll, för rörelsen är densamma. Ena foten framför den andra och i upprätt ställning. Glöm inte det.
De stora valarna i ishavet däremot, de bekämpar vågorna med sina fenor och tumlar runt i sitt stora vatten och låter det skölja dem rena från alla håll. De behöver inte sätta något framför något hela tiden utan kan med de vackraste rörelser låta stjärtfenan föra den väldiga kroppen dit de vill. När valarna rör sig för att komma framåt är det alltså inte några ynkliga fötter som kommer först, utan det stora huvudet. Valarna ligger när de tar sig fram. Det får du inte heller glömma.
När människorna älskar med varandra väljer de också att ligga ner. Då kan de titta på den kära, utforska de innersta tankarna, hitta det outsagda och förvandla det till verklighet. Människorna rör vid varandra med händerna som inte längre bidrar till rörelsen framåt men till beröringen av en annan. Är allt gott och väl kan två människor förenas i något som är större än de själva när de ligger ner för att älska. Även detta är det viktigt att du inte glömmer.
När två valar möts i kärlek ligger de inte ner. Vi människor kan se det på flera kilometers avstånd. Två enorma varelser som reser sig upp ur vattnet, den futktiga andningsluften som sprutar ut i en frustande hyllning till lusten, kropparna som är tätt sammanpressade. Valarna i ishavet älskar stående och kan därför inte se varandra i ögonen under kärleksakten eftersom ögonen är placerade på sidorna av det droppande, väldiga huvudet och är riktade bakåt. De kan alltså inte titta upp på stjärnorna som befläckar himlen eller utforska varandras hemligheter med blicken. Valarna kan heller inte omfamna varandra med sina fenor, men deras lidelse är stor nog för att få hundratals ton att vibrera. Hur ska vi människor, som inte ens väger ett ynka litet ton, med våra begränsade tankar kunna föreställa oss hur stor, hur omfattande, hur oändlig denna lust är, hur omfattande denna kärleksförening?
Och när valarna till sist glider ifrån varandra sjunker de tillbaka i ishavet, uppfyllda och i underkastelse, åter i vattnet, omringade. Valarna vaknar upp till ett nytt liv genom att de går under.
Vi människor går upprätt. Vi träcker på ryggen så mycket vi kan, och vi lyfter blicken mot den där blå himlen som vi har över oss. Så sätter vi den ena foten framför den andra, igen och igen och igen. Det är vårt sätt att ta oss fram mot det mål vi har tänkt oss, om vi nu har tänkt oss ett mål och inte bara vandrar omkring i oplanerad glädje. Egentligen spelar det ingen roll, för rörelsen är densamma. Ena foten framför den andra och i upprätt ställning. Glöm inte det.
De stora valarna i ishavet däremot, de bekämpar vågorna med sina fenor och tumlar runt i sitt stora vatten och låter det skölja dem rena från alla håll. De behöver inte sätta något framför något hela tiden utan kan med de vackraste rörelser låta stjärtfenan föra den väldiga kroppen dit de vill. När valarna rör sig för att komma framåt är det alltså inte några ynkliga fötter som kommer först, utan det stora huvudet. Valarna ligger när de tar sig fram. Det får du inte heller glömma.
När människorna älskar med varandra väljer de också att ligga ner. Då kan de titta på den kära, utforska de innersta tankarna, hitta det outsagda och förvandla det till verklighet. Människorna rör vid varandra med händerna som inte längre bidrar till rörelsen framåt men till beröringen av en annan. Är allt gott och väl kan två människor förenas i något som är större än de själva när de ligger ner för att älska. Även detta är det viktigt att du inte glömmer.
När två valar möts i kärlek ligger de inte ner. Vi människor kan se det på flera kilometers avstånd. Två enorma varelser som reser sig upp ur vattnet, den futktiga andningsluften som sprutar ut i en frustande hyllning till lusten, kropparna som är tätt sammanpressade. Valarna i ishavet älskar stående och kan därför inte se varandra i ögonen under kärleksakten eftersom ögonen är placerade på sidorna av det droppande, väldiga huvudet och är riktade bakåt. De kan alltså inte titta upp på stjärnorna som befläckar himlen eller utforska varandras hemligheter med blicken. Valarna kan heller inte omfamna varandra med sina fenor, men deras lidelse är stor nog för att få hundratals ton att vibrera. Hur ska vi människor, som inte ens väger ett ynka litet ton, med våra begränsade tankar kunna föreställa oss hur stor, hur omfattande, hur oändlig denna lust är, hur omfattande denna kärleksförening?
Och när valarna till sist glider ifrån varandra sjunker de tillbaka i ishavet, uppfyllda och i underkastelse, åter i vattnet, omringade. Valarna vaknar upp till ett nytt liv genom att de går under.
Kommentarer
Trackback