flicka.

Natt igen. Har läst texter jag skrev förr. Dom handlade mycket om framtiden som är nu, hur rädd jag var. Och här är jag nu, i framtiden, inte ett steg närmare nånting, bara längre ifrån. Fortfarande rädd såklart. Lyckas dock stänga av ibland, bedöva mig med berusningsmedel och helgleenden. Jag hade många minnen förr (dom finns kvar än givetvis), men nu för tiden orkar jag inte ens sakna dom. Det känns som att mycket var så falskt. Såhär i efterhand i alla fall. Är så trött på att ge utan att få nånting tillbaks. Snart är det dags att ge igen. Jag vill tycka om människor, men jag gör det oftast fel. Uppenbarligen. Och vem tycker om mig? Också ”fel” människor. Mina läppar torkar. Gör dom alltid efter att jag bortsat tänderna. Min vikt står still på en bra nivå. Simmar regelbundet. Men min kropp, min hud, mitt behov av närhet håller på att dö. Vill bara ha lite värme. Mina sömnvanor är rubbade, jag är hela tiden tröttpigg, aldrig lagom, aldrig rätt. Jag vet inte längre vad som är på riktigt eller på låtsas, jag kan inte avgöra. We staid up til early morning and you walked out my door and it felt like I was startling with all my words on the floor please come tuch my skin with a hand of grace. Asha Ali, denna ljuva kvinna som smeker ens inre öra med ord som sammet. Ja, det är fint en ensam natt som denna.

Jaja, jag är väl bara precis som alla andra.