flicka.

Jag minns när jag fyllde 8.
Jag hade aldrig kalas när jag var liten för att...
Ja för att?  Jag tror jag var rädd för att ordna kalas.
Men så fyllde jag 8 i alla fall och till slut bestämde
jag mig för att ha ett kalas. Jag bjöd kanske 10 kompisar
eller nåt, men det kom bara 3 eller 4 stycken minns jag.
Jag blev besviken. Det var höstlov och alla var bortresta
eller hade annat för sig. Det minns jag från min 8-årsdag.
Och så minns jag tre saker till. Jag minns bilden av oss
småtjejer som satt runt bordet och fikade. Jag minns att vi
hade skattjakt, men att jag var missnöjd över nånting.
Och så minns jag grattiskortet jag fick av Mariah, hon hade
gjort det själv och hon hade ritat en stor åtta i massa olika färger.

När jag fyllde 10 hade jag party tillsammans med min
bästis Elsa som fyller år två dagar efter mig. Vi hyrde/lånade
till och med lokal (!) Det var mycket folk och jag kommer ihåg att
det var kul, vi hoppade twist (jag fick ett grönt). Jag kommer ihåg
att jag fick en jättestor tavla med en vit häst på som galopperar
i månskenet också. Det är en fin tavla, jag har kvar den än.
Men när jag tänker på det där partyt så minns jag bara Elsas
kompisar från hennes klass. Och hennes lillebror. Hade jag 
inga kompisar?! Jo, det hade jag väl? Jodå, klart jag hade!

När jag fyllde 18 hade jag precis träffat T. Jag var sur på honom
från kvällen innan. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på krogen
men han dök aldrig upp och det gick inte att få tag på honom på
telefonen. Hans skitsnygga ex från Uppsala var här och hälsade på
och dom hade tydligen gått hem och sovit för han "blev för full".
Mhmja?! Eller hur... Jag hade fest i alla fall och jag tror jag hade
ganska kul.

Förra året var då när mina kompisar börjat resa ut i världen
efter studenten och T hade precis flyttat i förväg till Stockholm.
Jag hade en stillsam middag med tjejerna ute på landet.
En av dom som, åtminstone var, en av minsa bästa vänner
glömde bort min födelsedag.

Nu fyller jag 20 om två dagar och enda sen i somras har jag tänkt 
att nu jävlar, nu skall jag ha fest, en gång för alla! Men vad händer?
Jag har nästan inga vänner kvar på den här ön, alla har flyttat 
eller rest till andra sidan jordklotet. Oh well, tänkte jag, och började
i alla fall planera det bästa möjliga. Jag har tänkt att ha middag
med dom tjejer som är kvar här, det vill säga sex stycken. Jag
ringde Elsa, barndomsbästis jag hade party med när jag fyllde
10, men hon hade redan lovat bort sig och kunde inte komma. Julia,
min gamla vän från skolan, bjöd jag nästan först, men ikväll sa
hon att hon inte kunde komma. Hon får besök från Kanada i helgen.
Jahaja. Så var det med.

Jag tror jag förstår varför jag var rädd för att ordna kalas när jag var
liten. Det blir aldrig som tänkt sig. Jag tror jag har för höga förväntingar
kanske. Men varför skall jag laga middag och efterrätt, till och med göra
bål när det inte kommer vara nåt speciellt? När inte alla kommer i alla fall?
Jaja, desto mer bål till oss andra!




Jag känner mig vemodig.
Började nästan grina igen alldeles nyss.
Inget ovanligt nu för tiden så jag hade inte blivit förvånad.
Jag är bara så jävla fånig. Blir så trött på mig själv. Åh suck.

Drygt 50 timmar sen du gick nu. 2 dygn och 20 minuter.
Jag grinade såklart. Blev konstig som nån slags omedveten
täckmantel. Ville bara inte bli ledsen igen. Det höll som sagt
i ca 30 sekunder. Jag grät i timmar. När jag vaknade igår morse
(var det verkligen igår morse? Det känns som längesen)
så var det som klister i ögonfransarna, dom satt ihop.

(Jag saknar dig och Stockholm lite. Att hålla din hand på Söder.)


Måste sova nu. Skall upp i tid imorgon bitti och baka.
Är helt plötsligt så omotiverad. Skulle lika gärna kunna skita i alltihop.

 I call love by your name

Det är verkligen höst nu. Det regnar jättemycket. Men inget mig emot, det är mest mysigt.
Jag har den blommiga klänningen på mig, men jag är inte säker på att jag trivs så bra i den.
Jag är ganska fin, men jag känner mig som en tant. Åh suck. Skall nog byta till en prickig och söt sen.
Det är Barnboksveckan den här veckan så biblioteket kryllar av barn och barnläten (hemska skärande skrik). På tal om barn så skall jag på barnkalas idag. Min ena brorsdotter som fyller 6 år. Jisses, vad stor lilltjejen börjar bli (jag är nog en tant ändå?!). Hoppas kalaset gör mig glad. Men jag är så himla trött! Vaknade alldeles för tidigt imorse. Och gissa varför - jo, för att ett barn skrek utanför mitt fönster!!
På lördag fyller jag år, bara fyra dagar kvar nu tills jag blir 20 alltså. Känns väl inte så speciellt, förutom att 20 låter vuxet medans jag bara är ett barn. Jag skall ha kalas i alla fall. Ett litet kalas. Eller två kalas - ett på dagen och ett på kvällen.

Utanför fönstret står en skitful bil som ser ut som en solblekt citron. En sån bil skall jag aldrig ha.
Jag tror jag avslutar med det faktiskt.

ps. skall vi slå vad? ds.

Ikväll firar Musikbyrån 10 år med att visa massa musik, nytt och gammalt, dom största artisterna, grymmaste banden, tillbakablickar osv i hela fem timmar! Nu är det drygt två timmar kvar, tror inte jag orkar se allt, kan ju inte sitta och glo på tv enda till kl. 03.30 hur gärna jag än skulle vilja. Det har vart massa grymt hittills - Hives, Strokes, Håkan, Antony and the johnsons osv osv. Snart är det The Knife och Marilyn Manson... Men jag måste fan sova alltså.. snart... bara lite till.. lite bara... :)

Åh, sitter på bibblan och fördriver tiden och så kom Per och Hanna från Gula Hönan! Hanna har jag träffat en gång under hösten, men Per har jag inte träffat sen vår Stora Karlsö-tripp. Gud, vad kul det var att se dom! Nu började jag sakna Gula Hönan-tiden igen, det var så bra! Åh...

Det finns en tjej som jag typ känner, kan man säga. Vi var väl kompisar ett tag under tonårstiden. Jag skrev väldigt mycket i min Dagbok på Lunarstorm då - ja, för visst har vi väl alla haft/har en "Lunar" nån gång i livet? Den här tjejen i fråga har nu skaffat sig en blogg som jag hittade in på igår, och till min stora förvåning så upptäckte jag att mycket av det hon har skrivit där är ord som jag en gång skrev i min dagbok på Lunar. Det känns mycket märkligt, då dom där orden är känslor som jag en gång har känt, som jag klottrade ner på en fånig community-dagbok för att lätta på trycket,och så nu använder hon sig av dom! Mina känslor, mina ord! Kom med nåt eget liksom!?

För att ta några exempel, kolla här på hennes kursiva lilla text under bilden på hennes presentationssida, och kolla sen de understrukna, feta raderna av min gamla text här nedanför.

att inte orka mer. Lör 17 apr 2004 22:08 Övrigt, 62 läsare totalt

hej, jag är 17 år, snart 18, och jag har tappat bort mit liv. det försvann för några månader sen, och jag har ännu inte kommit underfunn med hur jag skall kunna hitta det igen. jag vet att någonting fattas, men vet inte hur jag skall kunna fylla ut denna tomma plats. det tycks vara helt omöjligt hur jag än försöker, vrider och vänder på det. puzzelbiten som fattas är för långt bort och för nära på samma gång för att någonsin kunna falla på plats och fylla sin funktion. jag sträcker inte ut några armar längre, jag vandrar bara runt på min plats, levande död, och lever i förfluten tid. framtiden är lika avlägsen som då och jag kan inte finna några andra svar än sanningen själv som biter sej fast i min längtan och ristar in minnen på min rygg. alla människor har försvunnit. dom jag kände, känner inte mej längre, och dom som kände mej, känner inte jag. man kan inte leva på minnen, man kan bara dö av dom. och jag dör så fruktansvärt mycket varje dag. gråten är inte nära - den har redan passerat och lämnat röda spår efter sej i mina ögon. jag klarar inte av att höra det jag inte vill. det är mardrömmen som spelas upp framför ögonen på mej. bara tanken får mej att gråta, får mej att dö och skaka. jag vill inte. snälla, låt mej slippa, jag ber...

Ta även en titt på "hennes" kärleksförklaring till sin pojkvän och jämför med dom understrykna raderna längst ner i mitt eget stycke.

[efter 184 dagar] Sön 14 dec 2003 17:53 Övrigt, 34 läsare totalt

Natten när ett halvår hade gått: Jag låg i sängen och vände och vred på mej för att försöka sätta mina tankar på plats, men jag hittade dom inte klokt. Dom bara fanns där och rev mej inifrån. Jag kan inte påstå att jag har ont, men jag känner en sån längtan, starkare än någonsin. Medan regnet slåss mot mitt fönster och jag längtar och väntar och hoppas och önskar så rör sej världen utanför medan min står still. Jag tycker inte ens om ordet kärlek längre. Jag skulle vilja kunna säga att det är så fint, så vackert, något varmt och något mjukt. Men om man alltid blir slagen, klämmer fingrarna och blir trampad på tårna så kan man inte längre uttala ordet med den ömhet som dess innebörd talar om… Jag har försökt att tänka på någon speciell såsom jag inte tänkt på någon alls, bara för att försöka, för att få tänka på någonting. På någon. Varje gång någon befinner sej vid min sida vill jag vända ryggen emot och gömma mej under täcket. Vill inte att personen skall se mej och absolut inte ta på mej. Mest äcklad blir jag av mej själv. Alla mina försök får mej ändå bara att vilja spola tillbaka tiden och jag tänker bara på en endaste Någon. Händelser liknar vagt något jag varit med om förut och jag vet inte, men jag känner att situationerna påminner mej om något med sorgliga slut. Trots mina ynka 17 år på denna jord börjar jag lära mej saker och känna igen mej i repriserna. Vissa talar om den bästa tiden i livet, men jag undrar vart beviset för det befinner sej någonstans. 17 år och livet är underbart?! Jag skulle kunna jämföra känslan med att ha gråten i halsen, sådär klumpen i magen som om någonting vill ut, som en explosion! Jag har inga tårar, men så förbannat mycket som vill ut, men det finns ingen som kan ta emot det. När jag som mest bara skulle vilja kasta mej i någons famn, fångas av någons armar, så står ingen där. Fallet är öppet och hårt. Om jag har tur så fångas jag av min egen skugga, men det är bara om solen skiner. Och såhär års så är det mest mörkt, grått och trist. Någons armar skulle värma mej så mycket, skulle göra mej så gott. Snälla du, snälla någon, stå där och ta emot mej bara för en stund. Jag vill bara fångas ett litet tag och sen stanna tiden för alltid. Vi behöver inte fläta våra fingrar eller kyssa varandras läppar. Tryggheten och värmen mellan någons armar är större än allt. Det behöver inte vara mer än så, för det är så tillräckligt, så mäktigt ändå. Jag har satt gränser på min längtan, jag måste vara realist, kanske önskar jag för mycket ändå, men inte mera än sist?

Och till sist:

[fångad av natten] Fre 28 nov 2003 02:38 Övrigt, 31 läsare totalt
står du bakom en betongvägg är du fortfarande lika vacker som i solsken och i månljus. alltid.

---

Jag vill inte lämna ut henne på något sätt, men jag måste bara säga att det känns ganska underligt och orätt - eller?