flicka.

Så, nu har jag bokat biljetten hem till ön. Dagen har varit grå och det har bara droppat regn/snö på min hud. Kollade lite affärer, plockade ner dom där armbanden och prövade dom säkert tre gånger innan jag bstämde mig för att inte köpa dom. (Ja, jag lider av extrem beslutsångest.) Tror jag har ont i huvudet. Är trött. Pojkvän vid datorn. Inga planer för ikväll. Allt är grått, tråkigt. Pojkvän sa att jag såg ledsen ut när jag kom hem. Jag kanske är det. Äh, fuck it, jag orkar inte.

Allt det här tär på en. Hela min kropp är trött, jag sover hela tiden, mitt huvud värker, min mage vill inte ha mat som den borde. Det kommer fortsätta precis som innan, jag känner det. Det behövs en förändring. Ute snöar det igen - där fick man för att man trodde våren var på gång. Jag blir deppig. Kan man inte bara få ha lite medvind nån jävla gång? Nej nej, ett steg fram, två steg bak.

Skall nog åka in till stan och boka min biljett idag. Irriterande att inte ha någon skrivare, måste åka till Gotland City på Kungsgatan för att få biljetten utskriven. Men det är ju schysst trots allt. Kanske kan ta en titt på dom där fina armbanden jag hittade här om dan. Oh nej, mitt habegär är aldrig tillräckligt mättat.

Det är fredag. Pojken min frågade om vi skulle hitta på nåt ikväll. Vad gör man en fredagkväll om inte dricka öl? Men jag är typ trött på det nu. Det är ju samma visa varje gång - vi två, stan, tar en öl, blir trötta, jag vill inte betala för att öl är dyrt, pojke dricker mer än mig, jag vill inte åka nattbuss hem men får göra det ändå, vilket tar dubbelt så lång tid som pendeln. Det är inte så spännande längre. Man borde va fler, det borde va som förut - kompisar, männsikor, sen ut. Kanske. Äsch, jag vet inte.

Igårkväll/natt pratade jag och pojkvännen i tre timmar om hur vi skulle göra med allt - med oss, med lägenheten, vårt förhållande. Jag grät, som vanligt, försökte hålla tillbaka tårarna med en darrande underläpp. Men när orden "Skall vi bryta här? Skall vi ge upp, här och nu ikväll?" hörs, så skär i det i bröstet, slår det i magen och ögonen vattnas. Varför är jag så svag? Det kanske är därför jag har blivit den mest egocentriska människa du någonsin träffat, den där omogna lilla flickan som inte kan vara vuxen och fatta beslut, hon som bara tänker på sig själv, som inte har nån kämparglöd. Det kanske är bara för att jag är svag? Men nu vågar jag inte säga mer om mig själv - jag kanske blir för egocentrisk.
Till slut somnade jag. Jag har drömt massor. Varit rädd. Varje gång du hållit om mig i natt har jag tagit tag i din hand, kollat att du verkligen var där, vänt mig om och kollat att du låg kvar. Jag drömde att vi gjorde slut, men att vi ändå umgicks - jag gick och grät vid din sida konstant, du gav mig kyla och ett Nej. Du skulle träffa andra människor nu. Jag lutade mig mot din axel men du skakade mig av dig. Jag var som din skugga som du inte ville ha kvar. Du gick utan att säga nåt, jag kom efter, ropade Stanna, men jag fick knappt en blick och du försvann. I ren rädlsa och frustration skrek jag mot din ryggtavla. Jag gick in. Där var allt stilla. Min bror låg i soffan. Kunde inte avgöra om han sov eller inte var vid liv. En katt svansade runt mina ben, maten stod på bordet. Men allt var dött. Allt var stilla. Ingen var där. I ekot av mitt eget skrik vaknade jag, slog upp ögonen och tårarna rann. Vände mig om, la mig mot din arm, din hud blev fuktig. Du sov. Jag var rädd. Och jag älskade dig mer än nånsin.

Bio ikväll, och det blev V för Vendetta. Jag gillade den verkligen! Jag vill se den igen.
Snygg, bra, ett budskap, tänkvärd. Ja, se den, gott folk!

Jag vill ha mer!!

Detta är så tillintetsägande.

Jag är så jävla trött på allting. Jag vet inte om jag orkar eller vill det här längre. Det händer liksom ingenting. Allt det som är - eller rättare sagt, inte är - är så meningslöst, så tomt, så stilla, så inget. Ska det vara såhär varje dag framöver så bryter jag snart ihop! När jag tog steget att flytta hit, så gjorde jag det för din skull. Jag såg vissa möjligheter för mig, naturligtvis, men i huvudsak bara för din skulle tog jag det där stora, stora steget. Men jag vet faktiskt inte om jag vill längre. Är det verkligen värt det? Skall det vara såhär? Jag är trött på allting. Trött på sura miner, tystnad, ensamhet trots sällskap, datorer, spel, dålig ekonomi - trött på allt! Jag vill bort härifrån nu. Och jag vet precis vart jag vill också. Jag vet vart nån stans jag skulle må bra. Men ändå sitter jag kvar här i den här förbannade lägenheten och vantrivs - för din skull. Jag vet inte om du förstår. Så fort det kommer på tal om att jag kanske flyttar hem igen, då finns det ingenting i dina ögon som kallas uppoffring, kämparvilja - ge! Om jag bestämmer mig för nånting som jag vill, nånting som jag skulle vilja göra med mitt liv, då ser du det som att jag kommer lämna dig och att vi inte kan fortsätta att vara tillsammans. Om du inte ens är villig att kämpa lite, vad kämpar vi ens för nu, då?

Igår träffade jag en vän som jag inte har träffat sen i somras, och då träffades vi knappt heller, för då var vi typ lite... sura på varann. Så flyttade hon, och så flyttade jag. Men igår så var det äntligen dags att träffas igen, och det var så kul! Vi hade verkligen mycket att prata om. Dessvärre hade vi lite ont om tid, men det var verkligen trevligt ändå. Får hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång bara. Men det gör det nog inte. För hon skall flytta till Uppsala alldeles snart, så då kommer vi närmare varandra och det kommer inte vara alls komplicerat att träffas. Åh, vad kul!

Och för att runda av det hela så visar jag här en liten bild på oss från försommaren 2004 - kan det stämma? Nånting sånt. På ringmuren i underbara Visby. Jag minns den här kvällen precis. Det var jag och tjejerna, och Maria tog denna söta bild på oss. Det här är ur den bästa perioden i mitt liv. Gotland, sommar, jag och mina allra bästa vänner.

En gång var jag dödligt förälskad. Jag var 16 år och länge hade jag haft denna kille nära mig utan att han ens visste om min existens. Men så blev det sommar och vi stötte på varandra och nånting varmt, intimt och ömt inledddes den sommaren. Det var den bästa sommaren i mitt liv på alla sätt. Men som vi alla vet, så tar allting nån gång slut. Så även detta varma, intima, ömma... Med hösten kom ensamheten. Det var ett slut som gjorde ont och torkade ut min kropp på tårar.
Det här är snart 4 sen (!) och han är till viss del glömd - men långt ifrån helt. Han finns på min MSN-lista och jag såg nu ikväll att han hade en bild på sig och en tjej som pussas. Jag har vetat sen länge att är tillsammans med en tjej som det verkar vara seriöst med. Det är väl kul för honom. Äntligen har han hittat nån att trivas med. Det var det som var hans problem, han vågade aldrig binda sig. Eller ville inte. För även han hade varit dödligt förälskad i en flicka som han inte kunde få. Men jag har liksom aldrig sett honom så nära nån annan. Det är inte så att det känns fel eller gör ont på nåt sätt, utan det bara... känns. Där är min livs största kärlek, med en annan tjej. Min gamla kärlek kysser andra flickor. Det roliga i det hela är att tjejen är en av mina bästa vänners nuvarande pojkväns ex. Joda, världen är liten.

Jag har tillbringat hela min dag i stan och tittat på och prövat kläder - och hängt tillbaka dom på sina krokar igen. Jag var på Body Shop och provade diverse väldoftande produkter, och har härmed nästan beslutat mig för att köpa deras vaniljparfym så jag kan dofta vanilj varje dag. Jag sitter fortfarande och sniffar på min handled. Jag doftar wonderful och jag vet att ni alla skulle vilja ta er en liten sniff på mig ;)

Sen träffade jag en kompis. Vår vänskap är ganska ny, men jag kan inte säga annat än att han är en fantastisk människa. Jag bara känner det. Vissa människor är det. Det räcker med att bara titta på dom. Vi käkade lite mat och gick sen på en intensiv shoppingrunda. Han prövade, jag tittade, han köpte. Det var skoj! :)

Kom hem vid niotiden. Älsklingen satt i vanlig ordning vid datorn, jag lagade mat, han gnällde som en 5-åring på att jag hade svamp i maten och pillade ut den. Lär dig tycka om svamp, människa!

Nu är jag trött och skall nog ge mig för denna dag. Imorgon väntar en ny dag, och då skall jag träffa en vän som jag inte träffat sen i somras. Vi hamnade helt enkelt på olika destinationer efter studenten, men imorgon kommer hon till Stockholm. Skall bli skoj! Vi lär ha mycket att prata om...

Nu så, gott folk, godnatt.

Av nån anledning blev jag helt plötsligt arg. Jag åkte ner till centrum för att handla mat, och passade även på att titta i lite affärer. Prövade skor på Din Sko och önskade att jag inte var så lång som jag är, för då skulle jag definitivt köpa massa fina skor/stövlar med klack. Men nu är det så att jag faktiskt inte vill bli lång som en flaggstång. Jag är lång nog som det är. Men ack, så snygg jag känner mig i skor med klack! Om det inte vore för att min pojkvän redan är ca. 5 cm kortare än mig så hade det troligtvis varit en annan sak...

Jag fick vänta på bussen i 20 minuter. Bussen var proppfull, jag fick stå hela vägen och jag drabbades av en fruktansvärd huvudvärk. Jag kom hem, satte mig vid datorn, började äta en Manna Frutti och kände att mina käkar gjorde ont när jag öppnade munnen. Jag har tydligen bitit ihop mina tänder så hårt att käkarna gjorde ont. Jag är arg. Min kropp är arg. Men jag vet inte direkt varför. Kanske har det nåt att göra med att  en tjej som min pojkvän känner sen länge ville fika med honom ikväll. Nu är det så att det inte är vilken tjej som helst, utan den här tjejen hade min pojkvän och hans ex trekant med när dom var tillsammans. Dom känner typ bara varandra för att dom har knullat tillsammans med samma tjej samtidigt. Det är väl okej att reagera då?! Dom har tydligen inte haft kontakt på ett bra tag, men så sprang dom på varann på stan en dag (det här var kring jul) och tog en fika då undertiden som jag var hemma på Gotland. Det är inte så att jag är orolig på nåt vis, det är bara det att det är bannemig en oskriven lag att man inte umgås med sina ex/knullkompisar/trekantskompisar/whatever precis som om ingenting hade hänt när man är tillsammans med en ny person, och som man allra helst vet tar ganska illa upp. Eller? Har jag fel?

Nej fy fan, jag måste försöka mjuka upp käkarna lite nu. Håller på att laga mat. Klyftpotatisarna doftar ljuvligt från ugnen. Är lite stressad bara, skall iväg till universitetet om bara en halvtimme. Jag har ingen lust alls!

Idag var jag och pojken på Dolce vid Medborgarplatsen och fikade. I hörnet satt stand-up-komikern Magnus Betnér med en söt blondin. Ja, se där ja, det var ju kanske lite skoj. Fast han såg inte så värst glad ut. Inte rikitgt lika snygg som på teve heller för den delen. Eller jo kanske, men lite trött? Nåja. För övrigt var maten god. Bakad potatis med kycklingröra och sallad. Mums! Gick en sväng på H&M innan hemfärd, och precis i vanlig ordning så skrek mitt habegär efter kläder. Jag vill alltid ha kläder!

Nu skall jag krypa ner i sängen. Godnatt.

ps. Läs aldrig din pojkväns SMS, det finns ALLTID skit där som gör dig fundersam. Jag har gjort det missatget många gånger.... ds.

Inte en enda dag kan passera utan att nåt går fel.
Ingenting är nånsin perfekt....

Har suttit nu hela förmiddagen och kollat upp olika utbilndningar. Om mindre än en månad är det sista anmälningsdag. Jahapp. Det är så jobbigt, alltid nåt att tänka på. Det finns inget jättespeciellt som jag vill plugga. Jag var ju inne på konstskolan här i Stockholm förut ett tag, men den är så jävla dyr. Funderar på om man skall ge Folkhögskolans fotoutbildning en chans hemma på Gotland. Den är ju faktiskt en av dom bättre i Sverige, har mycket bra rykte om sig. Men Hemse på Gotland... där gick jag hela högstadiet, där växte jag nästan upp. Det skulle kännas som att backa 4-5 år bakåt i tiden. Men det skulle vara smidigt också. Jag skulle kunna bo hemma, gratis, få skjuts med mamma varje dag, eftersom hon jobbar i Hemse. Mjo, det skulle vara nåt... Hittade en fotokurs i Jönköping också. Fotografisk bild 10 p. Den verkade ganska lik den fotokurs jag gick på gymnasiet, mest grunder, mörkrumsarbete och så... Men det skulle nog ändå vara bra, eftersom min lärare jag hade förut var så fruktansvärt opedagogisk och dålig. Men Jönköping, hur är det? Jag har aldrig varit där, tror jag. Berätta, du som vet!

Hm, ja, alltid är det nåt, som sagt... Vad kommer det bli av mitt liv? Jag vet varken ut eller in om nånting. Jag vill bara att det skall bli bra. Men inget löser sig ju av sig själv. Tyvärr. Om en månad kommer vi antagligen inte kunna bo kvar här längre. Vad skall vi göra då? Inga jobb, inga pengar. Jag skulle säkert kunna få bo hos min bror tills jag gått klart kursen på universitetet. Men pojken min? Och när jag är klar med kursen kan jag flytta hem till ön igen. Men pojken min, igen? Han ser det som så att jag kommer "lämna honom" om jag flyttar hem till Gotland. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att flytta hem och jobba eller plugga där. Han vill inte sätta sin fot där igen. Jag tycker att man får kämpa lite om man vill att ett förhållande skall fungera. Jag flyttade till Stockholm för hans skull, kan inte han ge lite för min skull då också? Ungefär så enkelt är mitt liv just nu - inga pengar, inget jobb, ingen framtid, inget hem, inget säkert, allt ovisst....

Men. Man skall väl inte klaga. Eller? Det finns ju dom som har det tusen gånger värre. Men när man är van med att allt flyter på, och sen tar det tvärstopp, då vet man inte riktigt vad man skall ta sig till. Jag är inte vuxen ännu. Jag fyller 20 i oktober, men nej, jag är verkligen inte vuxen! Jag vet inte hur man gör, hur man tänker klart. Jag känner mig som ett barn, eller åtminstone en tonåring. Det är inte så att jag är dum, jag är bara inte redo för livet riktigt ännu. Jag skulle göra nästan vad som helst för att bli 17 igen och leva som jag gjorde då - gymnasiet, alla vänner omkring mig, nära, hade eget boende tillsammans med en av dom bästa tjejerna i världen, hade ändå mor och far bara 5 mil ifrån, kunde åka till dom på helgerna, allt var nytt och spännande, samtidigt som man utforskade allt det nya så hade man tryggheten i handen. Det var en fin tid. Den bästa i mitt liv.

Vad har jag nu? Min pojkvän som jag bor med (det är en bra sak, men ibland går man varandra på nerverna), en lägenhet i Stockholms förort, en hyra som höjdes samtidigt som min pojkvän blev arbetslös och mina CSN-pengar inte kommer mer, en tjejkompis har jag på typ andra sidan Stockholm, två killkompisar som jag känner relativt väl. Jag har en bror i Stockholm, som jag älskar, men han lever mest sitt eget liv med spännande saker, en fin tjej, roliga kompisar, en bra utbildning, en lägenhet i stan... Sen har jag... mina underbara, närmaste vänner utspridda lite här och där i Sverige och världen, alltså har jag dom inte i närheten. Vad har jag mer? Ingenting. Slutsats: jag saknar Gotland, där jag har min mamma och pappa, dom flesta av mina vänner, mina älskade katter, ett hus som jag trivs i mest av allt, naturen. Ja, Gotland är fint, där har jag allt. Förutom min pojkvän, eftersom han aldrig vill bo där igen. Vad gör man liksom?

En ganska dålig dag går mitt sitt slut. Den började dock helt okej. Duschade, solen sken, åkte ner till centrum, prövade en söt tröja, köpte lite underkläder, pratade med mamma, var ute i solen en stund... Sen hem. Efter det bara tråkigt. När det blev kväll lagade jag mat som jag hade planerat sen igår. En fin, fräsch rätt med pasta, tomatsås, oliver, mozzarella och basilika. Jag blev jättenöjd, men det kändes som det inte var speciellt uppskattat av sambon som tog en pytteportion. Men men, vad kan jag göra åt det? Nu går The Score på teve. Sambon ville se den och tyckte att jag skulle se den med honom. Jag tog täcke och kudde och kröp ihop till en boll för att ge filmen en chans. Men den verkade ju pisstråkig så nu sitter jag här. Och nu tjatar han om "varför sitter du hääär? varför är du inte med miiig?". Vaddå, är det jobbigt nu när JAG sitter vid datorn en stund istället för att se på film med dig? Ja tänk på det du, så är det HELA JÄVLA tiden förmig när DU sitter vid datorn - vilket är jämt! Jaja, skit samma.

Jag längtar hem i vanlig ordning. Saknar mamma. Saknar allt där hemma. Men jag skall snart hem, så jag skall väl stå ut...

Känner mig lite låg ikväll. Funderar över både det ena och det andra. Hm mjoo... Nej, jag skall ge mig.

Det såg ju så lovande ut för Andreas Johnson! Så nära så nära! Varför skall alltid svenska folket sabba allting?! Jag vet inte vilket som var värst, att Carola vann eller att BWO gick om Johnson där på sluttampen? Jag tror visserligen att Carola kan ha en chans i Athen - en fartfylld låt och en tjej som ger järnet. Men ändå. Jag tycker att Carola är läskig. Utger sig för att vara jättekristen och säger att homosexualitet kan botas bara man tror lite mer på Gud, samtidigt som hon flippar ur lite då och då, kastar krukväxter på publiken och allt vad är... Hon försöker vara så glad och varm, men jag tycker hennes ögon lyser av mystisk, iskall kyla. Jag blir rädd! Carola är en läskig kvinna som framförde vinnarlåten med en skrikröst istället för den där klara stämman hon faktiskt har. Jag fattar ingenting. Förutom att det var väldigt förutsägbart att hon skulle vinna - hur många svenskar skulle våga nåt annat? (Carola i evighet. Eller?) Usch och fy, säger jag bara. Men man får väl ändå hålla tummarna i maj - trots allt.

Jag vill jag vill jag vill jag vill haaaa massa nya kläder och skor nu till våren!!!! Varje dag tänker jag på hur fint det skulle vara med den där klänningen jag prövade på H&M och alla jag inte prövade på BIK BOK från Fornarina (vem skulle ha råd?), dom där otroligt söta skorna från Vagabond och typ allt annat man bara kan tänka sig. JAG VILL HA! Helt enkelt, så är det. Det är typ min enda lycka, att införskaffa nya saker. Men samtididgt är jag en snål (ekonomisk?) jävel och köper inget i onödan. Jag lever snålt som fan på mina små CSN-slantar, som mycket snart är slut.

Och så Hultsfred. Jag måste dit i år igen! Men jag har ju inga pengar. Jag vill helt enkelt att mina föräldrar skall pröjsa mig på det, men varför skulle dom göra det liksom? Jag och pojken har sagt att vi skall dit. Jag och en vän har skakat hand på att vi skall dit. Igår skakade mina kompisar hand på att dom skall dit inför oss och ölen. Jag känner att alla kommer att komma dit, utom jag. Kommer jag inte dit, vill jag inte höra ett pip om/från festivalen, för då kommer jag gråta och bli aggressiv för att jag inte är där. Jag måste helt enkelt dit!

Jag är arbetslös. Likaså min pojkvän efter ett oväntat chockbesked från hans företag för drygt en månad sen. Precis efter det hände så höjdes hyran här med 1500 kronor (!). Vi har lagt undan pengar till en hyra till. Sen är våra pengar slut. Vi har sökt jobb, det har vi, men ingen har hört av sig tillbaka. Får vi inget jobb kan vi inte bo kvar. Kan vi inte bo kvar, vad händer då? Jag har ju en mamma och en pappa att komma hem till, och det skulle inte göra mig det minsta. Det är där jag trivs som allra bäst i alla fall. Jag längtar hem dit hela tiden. Men min sambo då? Han har ingen mamma eller pappa att åka hem till. Han vill inte. Han vill inte ens på Gotland som jag vill. Så om jag åker hem till Gotland, stannar han kvar då? Och han säger att han aldrig skulle klara av ett distansförhållande... Jag fruktar inför denna sommar, framtiden, bara nästa månad. Jag vet ingenting om mitt liv, min framtid, dom närmaste veckorna. Ingenting....

Japp, igår satte jag på mig min finaste nya vårjacka och mina finaste nya vårskor - vinterkylan till trots - och gick ut och drack öl. Skall man vara fin, får man lida pin - och jävlar vad fin jag var! Jag och pojken åkte in till stan, käkade pizza och gick sen till Medusa. Drack ett par öl själva innan mina två vänner kom dit. En av dom har precis flyttat hit till Stockholm och den andra har jag inte träffat sen Hultsfred förra sommaren, så det var väldigt trevligt. Jag raggade upp ett sött tjejgäng också så jag inte skulle vara så ensam bland alla killar, men mest för att den ena av mina killkompisar kände sig utanför för  att han var den enda som ar singel ibland oss, så han kunde få lite att välja mellan. Hehe. Det verkade gå ganska bra... -fniss-
  För ovanlighetens skulle åkte jag och pojken hem ganska tidigt, i alla fall innan stängningstid vid 3, och han klarade sig precis på gränsen till att inte bli för full. Tur för han! Jag hatar nämligen när han blir det, han blir så jävla otrevlig och konstig då.
    När jag dricker alkohol nu för tiden så är jag väldigt kontrollerad. Det är bara att inse helt enkelt att sjutttonårsfyllan är ett minne blott. Det blir aldrig så kul som då igen. Det är jävligt trist på ett sätt, men kanske bra på ett annat...  Nåväl.

Idag är det lördag och kvällen skall tillbringas framför Schlagerfinalen med ett burk Pringles, tror jag bestämt. Pringles is the shit!

Jag vaknade för en timme sen. Är fortfarande trött, men inte ett dugg bakis. Nej nej, jag blir oftast inte det. Tur för mig va? Men i vilket fall som helst så är min hjärna ganska tom, så jag avslutar nu. Tjingeling!

I solen på balkongen är det 16 grader varmt. Här i fönstret vid datorn är det säkert 25. Jag är jättevarm. Tänk om ändå all snö bara kunde färsvinna också, så att man kunde vara säker på att våren faktiskt var på väg. Idag är det den 17 mars, och det skulle kunna vara vår. Men det är vinter. Jag läste här om dagen att snön kommer att ligga kvar en bit in i april. Det känns ju nästan overkligt, knappt två månader innan sommaren. Nej, usch och fy! Jag är trött på detta nu! Du, Gud, om du sitter där uppe och tittar ner på oss, så tycker jag faktiskt att du kan ta och trolla bort den här snön nu! Okej? Tack.

Jag längtar hem. Skulle jag vara hemma hade inte snön vart lika jobbig. För hemma är allt bra och vackert hur det än är. Fast det är klart, jag vill ha vår på ön också. Jag tänkte åka hem ett tag runt påsk. Då måste det vara vår! Jag längtar efter att få ha på mig mina nya vårskor och mina nya trenchcoat som jag köpte förra veckan. Då kommer jag bli fin!

Min pojkvän insisterar på att jag skall hitta på nåt som vi skall göra ikväll - spelning, klubb, whatever. Jag är säker på att det är bara för att han var så jävla osocial igår. Han är verkligen så tråkig när han sitter och spelar "wow" hela dagarna, som han gjorde igår! När han hade suttit hela dagen och jag kom på mig själv att ha fått ont i huvudet av för mycket dator så tog jag en dusch och föreslog att vi kunde hitta på nåt istället för att sitta här och vara tråkiga. "Kan vi väl", sa han. Men ca. 5 minuter senare så sa han att dom (guildet i "wow") skulle göra en s.k. ZG (tror jag att det heter) och därför inte kunde hitta på nåt med mig i alla fall. Eller han sa det inte ens, utan bara att dom skulle spela. Inget "Jag är ledsen älskling, men...". Jag blev självklart sur och besviken på att min pojkvän hellre umgås med sin förbannade dator än med sin flickvän. Men han förstod inte varför jag blev sur. Korkade killar, säger jag bara! Ibland (ganska ofta?) så förstår jag verkligen inte vad problemet i deras hjärnor är! Vad är det som är så svårt att förstå, saker som bara är så självklara?!  Hur som helst. Jag klädde på mig och gick ut. En arg promenad. Handlade mat på vägen. Köpte laktosfrimjölk som var tredubblet så dyr som vanlig mjölk, vilket inte alls var meningen. Jävla klantjag! Jag har förihelvete inte råd att köpa mjölk för 22 spänn/paketet!! Den är inte ens i närheten lika god som vanlig mjölk heller! Nu undrar ni kanske hur jag kunde göra den missen? Jo, en vän sa till mig här om dagen att hon brukade köpa mjölk med en blomma/klöver på som var billigare än vanlig mjölk, så igår såg jag det där paketet med en grön blomma på och tänkte "Det måste ju va den här hon menade" utan att läsa på paketet. Reagerade på priset när han i kassan sa "139 kr" när jag bara hade köpt typ 5 varor. Så kom jag hem, öppnade mjökpaketet och upptäckte till min stora förskräckelse att jag hade köpt laktosfri mjölk. Usch, jag blir ledsen jag bara tänker på det. Mjölk för 44 kronor. Skandal!Jag måste göra O'boy av all mjölk....

Äntligen tillbaka! När jag kom tillbaka till lägenheten i Stockholm så höll datorn i en eller två dagar, sen dog den. Hårddisken ville inte mer. Så hela den förra veckan har jag varit nästan datorlös. Det står ju en dator mittemot förvisso, men den är ju ständigt upptagen av mina kära sambo, precis som vanligt. Jag hatar hans förbannade "wow" som han aaaldrig kan slita sig ifrån! "wow" skall utplånas! Alla som är med mig, upp till kamp!! "wow" är en skapelse från Helvetet. Så mycket hatar jag det!

Hur som helst. Nu är jag i alla fall i Stockholm. Jag grinade på båten när jag lämnade min kära hemö och såg den försvinna i horisonten. Jag tänkte bara "Jag fattar inte varför jag åker ifrån det jag älskar för en stad jag inte alls trivs i". Men Den jag älskar var ju i staden som jag inte trivs i och väntade på mig. Så trots att jag grinade åkte jag vidare över havet (hade jag nåt val?) Det var härligt att träffa älsklingen igen i alla fall. Vi har haft det mysigt och mindre mysigt. Vi har bråkat lite och varit kärleksfulla också. Ja, allt är väl som vanligt mest. Jag längtar redan hem och jag vill ha vår. Jag har köpt en vårjacka och ett par vårskor och ett prickit linne. Jag längtar tills jag kan vara vårfin och tills mina fräknar kommer fram igen. Jag håller på att odla dom nu. Idag t.ex. har jag suttit med ansiktet mot solen och försökt att locka fram dom. Idag har jag nämligen haft lite vårkänslor. Jag vet att det bara är solen som luras, men det gäller ju att vara positiv. På balkongen när solen låg på var det faktiskt hela 15 grader varmt tidigare idag. Härligt! Dessvärre är det väl fortfarande en sisådär 15 grader kallt på natten också. Nåväl, om en månad är det den 13 april, och då ska det vara vår, så är det bara!

Idag "mellanlandade" min bästa vän i Stockholm innan hon skulle vidare med tåget till Skövde. Så det blev ungefär 3½ timme över till lite bästissällskap, vilket var oerhört trevligt. Vi fikade, pratade, prövade likadana kläder på H&M och blev kära i samma korsett, men ingen hade råd, och vi gick och satte oss på trappan vid konserthuset och nosade på solen (lockade fram fräknarna). Vi kollade på snygga killar också. Jag tror att dom kommer fram med solen. Det roliga är att vi tycker att precis (nästan) samma killar är snygga, men ingen av våra pojkvänner (nej, vi har inte flera pojkvänner, men varken hennes eller min) är i närheten av det utseendet som vi spanar efter. Nu menar jag inte att våra pojkar är några fula typer, utan bara att vi fallit för killar med en helt annan stil än oss själva och våra "idealpojkar". Intrssant. Nåväl. Sen var det dags för henne att åka, och genast blev dagen trist och grå igen. Jag åkte hem. Kom innanför dörrn, och som vanligt satt sambon framför datorn och spelade Skapelsen Från Helvetet. Hur tråkig som helst, med andra ord. Men inget ont som inte för nåt gott med sig, som man brukar säga, för datanörd som han är så kan han ju allt också, så nu har han fixat en lösning till mig och "min" (som är hans) gula lilla dator så jag kan använda den igen. Lösningen är Linux, en sladd och lite sånt. Jag vet inte om jag tycker om Linux ännu, men så länge jag kan använda mig av Internet och skriva av mig så känns det väl bra. Min pojk är en bra pojk.

Mamma ringde nyss. Hon sa att jag hade fått en bok från musiktidingen Sonic, som jag prenumerera på, i bonus. Man fick fick välja mellan fem skivor och en bok som man skulle rangordna när man betalade räkningen, för att man är en trogen kund. Boken var mitt sista val, tror jag, men det var ändå det. Trevligt! Tack sonic.

Nu mår jag illa, är hungrig och uttråkad och vet inte vad jag skall göra. Jag tror att jag härmed avslutar detta inlägg.

PS. Glöm inte bort att vi skall utrota "wow" och locka fram våren, allesammans! DS.

Dagens låt är faktiskt ett helt album. Så låt mig presentera dagens album: Death from above 1979 med You're a women, I'm a machine

Dagens låt är Man of the hour med Danny Elfman (ur filmen Big Fish.)

Efter en väldigt lyckad utekväll igår, övernattning hos en vän och en snabbfika i eftermiddags, så satte jag mig på bussen hemåt. Jag satte lurarna i öronen och nynnande med i tankarna till Tiger Lou's Is this head still on och slog upp pärmarna till Blackbird och slukades genast med i berättelsen som närmar sig sitt slut. Jag kände att det började suga i magen, och funderade över vad den gröna pölen på fönsterkanten var. Jag la märke till att ett alkispar satt på sätena bredvid mig - som alltid åker alkisarna med 11:ans buss - men dom skötte sig. Upptäckte dock också att alkisen från här om dagen också satt längst fram i bussen, han som knappt kunde gå. Och såklart fick han syn på sina alkoholiserade kompisar och gick bak i bussen för att prata. Jag hörde inte vad dom sa, men till slut halv-ramlade-satte han sig på sätet bredvid mig, på min väska. Jag försökte lite försynt dra i väskan, men den satt fast under hans bak, så jag sa lite irriterat "Ursäkta, du sitter på min väska" och han vände sig om och den sura spritstanken slog mig rakt i ansiktet. Han fick fram några sluddrande, i stort sett, obegripliga ljud, men jag kunde urskilja "Jag kan väl inte hjälpa att du sprider ut dig". Jag blev arg, men sa inget. Bussen var inte ens havfull och jag satt där först, och ensam. Men då hade jag redan fångat hans uppmärksamhet. Jag såg i ögonvrån att han sa nånting till mig. Jag lyssnade på musiken och försökte läsa boken. Samma rad och och om igen. Han började peta på mina vantar som låg i mitt knä. Jag tog ur ena luren ur örat för att höra vad han sa. Han frågade vad det var och jag sa "vantar" och tänkte att han var dum i huvudet och det var väldigt otrevligt att ha honom sittande där bredvid mig. Jag bet ihop mina tänder, munnen till ett streck. Ville inte andas in luften som han andades ut. Höll andan. Han tittade på mig, jag tittade ner i boken. Till slut drog han sig upp ur sätet, vinglade till och gick av bussen. Jag såg på honom genom fönstret och han vinglade runt där ute i snön, försökte hitta balansen och bussen åkte. Den sura spritstanken hade fastnat i min näsa.

Jag vaknde kl.9 imorse efter en natt full med drömmar, som vanligt. En ganska komisk sak är att jag har drömt om sex varje natt sen jag kom hem hit. Jag kanske är sexuellt frustrerad, med pojkvännen på andra sidan havet och allt? ;) Hur som helst. Jag gick upp, skrev 6 st arbetsansökningar (1 café och 5 st djuraffärer), slappade framför teven, duschade, kom ut, upptäckte att min katt hade käkat upp snöret till mobilen, ringde en vän, gjorde mig i ordning, gick och postade arbetsansökningarna, gick och hälsade på farmor, pratade högt så att hon skulle höra, gick hem och såg barnfilm, åt mat, pluggade, ringde älskling, satte mig här.

För det första så fattar jag ingenting av mitt pluggande. Jag går en kurs om heter Jazz, roch och annan populärmusik, för er som inte visste det. Just nu försöker jag lära mig jazz. Jazzhirstoria alltså. Och med det menar jag inte bara jazz i sig, utan jag skall lära mig alla gengrer inom jazzen - swing, bebop, ragtime, hardbop, fusion, free jazz, modal jazz, cool jazz osv osv osv. Jag skall lära mig när alla dessa gengrer grundades och när dem var som stört, vilka artister som verkade inom vilken gengre och allt annat som kan tänkas vara värt att veta. Jag hör inte ens skillnad på de olika jazzgengrerna! Hur skall detta gå?! Och inte nog med det, så återstår sen även pop och rock. Det gäller att ligga i!

För det andra är min pojkvän väldigt tråkigt att prata med i telefon. Han säger att han inte har nåt att säga förutom att han saknar mig och såna saker. Imorgon har vi varit ifrån varandra en vecka, och han har ingenting att säga! Jag har väl inte heller så himla viktiga saker att säga, men man kan väl småprata lite i alla fall. Jag menar, det skulle ju kännas jättedumt om vi inte pratade alls med varandra på en hel vecka, därför känns det trist att vi inte har nåt att prata om.. när vi faktiskt.. pratar. Hm, skumt. Nåväl, jag älskar honom och saknar honom i alla fall, och snart ses vi igen. (Jag är nog också tråkigt.)

För det trejde, som en liten parentes: jag är alltid hungrig. Nu tex, nu är jag hungrig! Jag är tamigsjutton alltid hungrig! Och en sak till: igår lagade jag en tand för första gången i mitt liv. Första hålet någonsin med andra ord. Det var inte alls trevligt att borra. Och inte billigt heller! Jag som trodde att det var gratis tandvård upp tills man var 20, men det gällde tydligen bara året ut som var 19. Typiskt liksom, två månader för sent! Jävla rånare till tandläkare! 900 spänn för ett jävla lagning+undersökning! Men men, nu är jag hel i munnen i alla fall..

Nu skall jag krypa ner i sängen och läsa. Läser Blackbird just nu. Bar bok.

Män - vilka tanter vi är!   2006-mar-01 Kl.13.25.51

Anledningen att kvinnor är tuffare, enligt Jonna:
- För att vi sedan cirka 13 års ålder lider av smärta en gång i månaden.
Vi är vana.
Säkert.
Men jag tror också att män är vanare än kvinnor vid att allt går vår
väg. It's a man's world och allt det där.
Vi pallar inte motgångar. Vi gnäller som kärringar* över en liten
förkylning, över en liten oförätt, över ett misslyckat raggförsök, över
våra små löner som är större, över att förbises i karriären,
över att det... regnar.
Vi män är såna tanter*!

(* Konstigt va att uttrycken går så när det borde vara "gnäller som
gubbar" och "män är såna karlar!")


Kvinnor tuffare än män 2006-mar-01 Kl.11.58.54

Jessica Folcker födde barn igår - och tävlar i Melodifestivalen på
lördag, skriver Bladet. Vilken kvinna. Otroligt imponerande.
Eller borde jag inte säga det? Ger det kanske andra kvinnor som fått
barn orimliga krav på sig?
Jag vet inte. Jag är impad över Jessica. Mäkta.
Själv skulle jag ligga däckad i flera veckor efter att ha klämt ur nåt
så stort ur nåt så litet.
Som jag alltid sagt: kvinnor är tuffare än män.


Ja, kvinnor är fan så mycket tuffare än män! Tack för det Fredrik Virtanen!