Influensan på Ravinstigen.

Gud, vilken befriande känsla att skriva på en dator som är frisk och inte virussjuk. Sitter vid en gammal skruttdator i skolan, men ändå är den just nu tuuusen gånger bättre än min lilla sjukling där hemma. För övrigt är jag blöt efter en minst sagt regnig cykeltur till The School of Art. Vad flashigt det låter på engelska. Eh jaja. Dags att måla! Tjipp tjopp på er.

[21]

Ni vet när Madicken har fått hjärnskakning efter att hon har hoppat från taket med ett paraply, i hopp om att hon skulle flyga? Då missar hon skolutflykten ett par dagar senare med alla klasskamrater och den snälla fröken. Och när klockan slår nio på den aktuella utflyktsdagen så säger hon med ledsen och uppgiven röst till sin lilla katt att "Nu går tåget". Precis den känslan och den rösten hade jag i huvudet idag klockan sexton när jag såg båten lämna hamn genom mitt fönster. "Nu går båten"  och så tuffade den iväg ut på öppet hav med en pojk ombord som jag tycker väldigt mycket om. Han har varit här. På min födelsedag. Ja just det, jag fyller alltså år idag. Det har varit en födelsedag som inte varit någon annan lik, men jag är nöjd. Hemskt nöjd måste jag säga. Med hela den här helgen faktiskt. Det finns bara en enda sak som jag inte alls är nöjd över, och det är att den redan håller på att ta slut och mitt sällskap har åkt härifrån. Nu känner jag mig mest lite tom. Och trött. Jag fyller år och är helt ensam. Dessutom har jag fått virus på datorn som är störigt som fan, vilket gör att det i princip är omöjligt att skriva på den. Jag har inte ens lite musik till sällskap. Fast just det! Star Again med Maia Hirasawa måste jag ju lyssna på. Åh, vad fin den är! På drygt två timmar, sen jag kom hem från hejdå:andet vid båten, så har jag smockat i mig ett halvt rör Pringles-chips och en hel del mintchokladkola som jag fick idag, bara i brist på annat. Man skulle kunna tro att jag är tjock, men det är jag inte. Mest trött, 21 och irriterad som fan på den här jäkla datorn. Och så lite kär. Eller ganska mycket. Sa jag trött? För det är jag.

Äh. Snart kommer i alla fall Elinor,  och det ska bli trevligt.


PS. Gårdagens loppisfynd: polaroidkamrea för en tjuga. DS

Nedräkningen har börjat!

  • 3 dagar kvar tills Anton kommer.
  • 5 dagar kvar tills jag fyller år. (HELA 21 år!)
  • 11 dagar kvar tills Halloween. (Inte för att jag vet vad jag ska göra då, men i alla fall.)
  • 18 dagar kvar tills OS-Kakan går av stapeln på Effes.
  • 24 dagar kvar tills jag och Elinor åker till Stockholm.
  • 26 dagar kvar tills vi ska se Kent på Annexet!
  • 52 dagar kvar tills jullov och jag har gått HALVA tiden på Konstskolan.

..........







The radio plays cover songs
new lyrics, sex and sing-alongs
Suddenly I lost my friends
They don´t call me and I don´t call them








Mitt hjärta hoppas som popcorn poppas.

Nu är du vaken.
Jag andas.
Du hör till saken.
Mitt hjärta blandas.
Jag dansar sällan.
Hjärnan slår takten jämt.
Hjärtat blir gömt och skämt.
Nu börjar filmen.
Du sitter bredvid mig.
Ljudet och bilden synkroniserar sig.
Min bröstkorg studsar som popcorn studsar.
Mitt hjärta hoppas som popcorn poppas.

Jag börjar bli immun mot nakna kroppar.

Dom två senaste dagarna har vi hållt på med syftingsmetoden i skolan. Det ser enkelt ut, låter ganka enkelt, men det ÄR inte enkelt. Första dagen, från kl.09.00 till kl.15.30 fick jag ner NIO streck på pappret. Varken mer eller mindre. Eller, var det kanske tio? Och några punkter förstås. Hur som helst. Motivet var en stor Bibel som låg på ett papper. Alltså inte så himla roligt att teckna av.
   Idag är det onsdag, och precis som varje onsdag så började vi dagen med föreläsning i Ateljé 1. Det var en kille från
BAC, som vi skall ha i 5 veckor framöver, som pratade om samtidskonst och mestadels den första fotografin påväg till film och sånt där, vilket jag med andra ord fann mycket intressant. MEN som så många andra onsdagar så hade jag väldigt svårt att hålla ögonen öppna. Japp, jag somnade helt enkelt. Jag KAN bara inte hålla mig vaken i tre timmar när det första man gör en tidig morgon är att sätta sig i ett mörkt rum, lyssna på en sövande röst och sen se film. Det värsta är att jag verkligen VILLE lyssna och se på filmerna, men jag kunde inte. Nåja, filmerna var gjorda av William Kentridge, och jag såg hans utställning när den var på BAC för ett par år sen, så det får väl gå. Jag gillar hans grejer, det jag har sett.
   Eftermiddagen ägnades åt kroki, som vanligt. Den här gången var modellen en kvinna i 50-årsåldern, eller kanske snarare 60. Hon var tjock, hade utväxt oranget hår, enorma hängbröst och INGA BRÖSTVÅRTOR. Konstigt. Blir det så när man har jättestora bröst som hänger ner till magen?! Tur att jag inte har det. Man får vara glad för DET LILLA, som jag brukar säga. Men inte nog med dom ickeexisterande bröstvårtona, hon var helt fläckig också! Liksom rosaflammig. Och hade jättelånga äckliga tånaglar. Jag ska ge henne en nagelknipsare nästa gång. Men mest undrar jag: Varför vill man visa upp sig naken?! Tjänar man mycket pengar som krokimodell? Tycker man om att frysa häcken av sig i våra svinkalla ateljéer på skolan? Är hon stolt över sina tånaglar? Eller hennes tjocka mage? Det vore ju bra iofs. Men I ALLA FALL. Jag bara undrar. Ingenting annat. Jag hade då aldrig velat sitta nakemodell. Nej vet ni va! En annan konstig sak gällande krokin - vi har en kille som inte går på skolan, men som brukar vara med på onsdagseftermiddagarna. Men så helt plötsligt förra veckan så var han modell! Jahaja, hej du lille man som man har småpratat lite med, tänkt att du måste vara mellan 30-40, fulsnygg, men mest ful eller ingenting, trevlig men kort - en helt vanlig kille helt enkelt. Men så helt plötsligt står han där NAKEN framför alla oss andra med tatueringar på kroppen, som man aldrig kunde ha anat. Det är så lustigt på nåt vis. Men på ett annat vis så tror jag att jag börjar bli immun mot nakna kroppar. Jag ser dom var och varannan dag, granskar dom från topp till tå, mäter mellan knä och axel och syftar in både ben och rygg. Ja, så är det på min skola.

En annan bra sak med onsdagar är att just på denna dag så vänder veckan - snart är det helg igen med andra ord! Och på tal om helg, sist jag skrev så väntade jag ju finbesök, och jag vill bara säga att det var en mycket, mycket bra helg, som gick alldeles för snabbt förbi dock. Men vad gör man? Det hanns med både höstmarknad och auktion, myskväll och utekväll, godis och läsk och mat och film. Bra, som sagt. Vad är nu nästa grej att se fram emot? Min födelsedag? Blir nog ingen höjdare i år, jag känner det på mig. Nåväl. Alltid nåt.

Nu är det dags för ryggläge. Godnatt.

PS. Jag tycker om att gå hem genom hela Visby med Elinor på kvällen då det är mörkt och kallt och skratta åt småsaker som är roliga. Ikväll har vi nämligen druckit te hos Vera och Kajsa. Det var mysigt. DS.


Väntans tider.

På ön blåser det höst, och mor och far sitter på ett plan till Turkiet. Men jag är inte bitter! För snart får jag finbesök från Stockholm. Jo minsann!

Dom två krokiveckorna i skolan har gått mot sitt slut och vi har sammanfattat det hela med en liten "utställning" i korridoren. Nästa vecka får vi en ny lärare i teckning som jag har hört diverse skräckhistorier om, vilket gör mig lite nervös. Men det blir säkert bra och lärorikt. Får vi hoppas.

Nu tänkte jag alltså lägga upp ett par bilder på klassens finfina konstverk, men min mobil, slad och dator vill inte sammarbeta, så det blir inga bilder.

Nepp. Nu ska jag fortsätta sörpla te och vänta ut tiden. Tjipp tjopp.

Cuter than a koala bear.

Inatt drömde jag att någon tyckte att jag var "cuter than a koala bear". PÅ FACEBOOK ALLTSÅ. Inte IRL. Detta börjar stiga mig åt huvudet. Och alla andra med.... Ansiktsbok, ansiktsbok, ansiktbok....


Sjuttontusen.

Visste ni förresten att spindlar hör med benen och att ögonmuskeln är kroppens mest aktiva muskel och blinkar cirka 17000 gånger per dag? Det visste jag. Ha!

Nu ska jag till skolan för första gången på en hel vecka. Jag är astrött, men kan nästan prata idag i alla fall.

Tjipp tjopp!

 Ööööga. Blink blink. Bara 16998 gånger kvar nu! Haha.