Rädd.
Jag är rädd för saker jag inte vet hur dom fungerar.
Jag är rädd för att göra saker själv.
Jag är rädd för att prata med människor.
Jag är rädd för människor jag inte känner.
Jag är rädd för att bli ensam.
Jag är rädd för att misslyckas.
Jag är rädd för förändring.
Jag är rädd för att förlora.
Jag är rädd för att bli vuxen.
Jag är rädd för pressen.
Jag är rädd för kraven.
Jag är rädd för framtiden.
Jag är rädd för nutiden.
Jag är rädd för att göra saker själv.
Jag är rädd för att prata med människor.
Jag är rädd för människor jag inte känner.
Jag är rädd för att bli ensam.
Jag är rädd för att misslyckas.
Jag är rädd för förändring.
Jag är rädd för att förlora.
Jag är rädd för att bli vuxen.
Jag är rädd för pressen.
Jag är rädd för kraven.
Jag är rädd för framtiden.
Jag är rädd för nutiden.
Cheap Monday
Jag vaknade olycklig idag. Jag var trött, trots att jag hade sovit i 11 timmar och jag var ledsen, trots att ingenting hade hänt. Jag längtade hem lite extra mycket och jag ville spola tillbaka tiden ungefär två år - som vanligt. Jag har ingenting kvar förutom min älskling. Och kursen förstås. Men jag har inga vänner här, inget jobb och inga pengar, och utan pengar kan man inte göra nånting, det är det som är det värsta. Jag är så jävla sugen på att köpa nya kläder! Inget märkvärdigt, men lite nytt sådär som alltid piggar upp liksom. Skulle behöva ett par nya Cheap Monday-jeans till exempel som jag tittade på igår, nån fräsch tröja, nåt fint till håret, till exempel ett diadem och nåt schysst spänne. Ett nagellack med nån trevlig färg hade också suttit fint. Och på tal om färg börjar jag känna ett väldigt sug på att sätta ny färg på håret igen. Vet dock inte vilken färg det skall bli - ena stunden är jag sugen på att bleka det riktigt ljust och andra stunden längtar jag tillbaka till det svarta. Vad tycker ni, åt det ljusa hållet eller det mörka? Nu är det typ röd/brun/oranget.
Parentes: För övrigt behöver jag ett jobb. Nån som kan fixa det åt mej? Jag bor i Stockholm och kan jobba när som helst förutom onsdag kvällar.
Mitt i allt det olyckliga åkte jag och älskling ner till centrum och storhandlade. Jag fattar inte att mat kan vara så förbannat dyrt! Jag köpte en Vecko Revyn, tro det eller ej. Jag har inte läst den på några år nu, men kände helt plötsligt ett sug efter att bläddra igenom en lättsam och tjejig tidning. Och lättsamt och snabbt gick det. Men det var kul att läsa lite shoppingtips och liknande och känna sej lite tjejig. Fast det värsta var att jag förstås blev ännu mer sugen på att köpa nya saker/kläder till mej själv, och åter igen blev påmind om att jag inte har råd.
Igår var jag och älskling inne i stan. Han shoppade för fulla muggar massa fina kläder, och jag tittade på. Jag kände mej utanför och fattig och gick bara och trånade efter allt som var jättefint. Usch! Jag vill haaaa! Men i fredags fick jag faktiskt en väska av honom, så då blev jag glad. Det är en jättefin väska med en svart katt på. Det passar ju mej eftersom jag är en katt.... Igår avslutade vi heldagen på stan i alla fall med att gå på bio. Vi såg Storm, som var ruskigt bra. Den var snygg och välgjord och skiljde sej mycket från andra svenska filmer. Helt klart sevärd, så se den!
Nu skall jag fortsätta att vara olycklig. Men först skall jag nog diska, för det luktar typ död råtta i diskhon just nu....
Parentes: För övrigt behöver jag ett jobb. Nån som kan fixa det åt mej? Jag bor i Stockholm och kan jobba när som helst förutom onsdag kvällar.
Mitt i allt det olyckliga åkte jag och älskling ner till centrum och storhandlade. Jag fattar inte att mat kan vara så förbannat dyrt! Jag köpte en Vecko Revyn, tro det eller ej. Jag har inte läst den på några år nu, men kände helt plötsligt ett sug efter att bläddra igenom en lättsam och tjejig tidning. Och lättsamt och snabbt gick det. Men det var kul att läsa lite shoppingtips och liknande och känna sej lite tjejig. Fast det värsta var att jag förstås blev ännu mer sugen på att köpa nya saker/kläder till mej själv, och åter igen blev påmind om att jag inte har råd.
Igår var jag och älskling inne i stan. Han shoppade för fulla muggar massa fina kläder, och jag tittade på. Jag kände mej utanför och fattig och gick bara och trånade efter allt som var jättefint. Usch! Jag vill haaaa! Men i fredags fick jag faktiskt en väska av honom, så då blev jag glad. Det är en jättefin väska med en svart katt på. Det passar ju mej eftersom jag är en katt.... Igår avslutade vi heldagen på stan i alla fall med att gå på bio. Vi såg Storm, som var ruskigt bra. Den var snygg och välgjord och skiljde sej mycket från andra svenska filmer. Helt klart sevärd, så se den!
Nu skall jag fortsätta att vara olycklig. Men först skall jag nog diska, för det luktar typ död råtta i diskhon just nu....
Älva.
Jag äter pannbiffar och sås med sked. Jag fick en bit i munnen som gav mej kvälvningar. Mer mjölk, mer mjölk! Kanske borde man bli vegatarian ändå? Just nu smakar det bara dött djur i hela min mun. Uäck!
Pratade nyss med mamma. Hon ringde. Hon är bäst i världen! Hon skall ge mej lite pengar så att jag kan köpa ett nytt SL-kort. Skönt, för det skulle vara en omöjlighet för mej att lägga ut pengar på just nu eftersom CSN inte vill ge mej nån kosing. CSN skall dö.
Jag kollade efter jobb på ams.se förut, men jag hittade som vanligt inga jobb som passade mej. Jag hatar detta. Jag är inte gjord för att arbeta helt enkelt. Varför kan det inte vara som i film, att nån man känner helt enkelt erbjuder en ett jobb och så får man det bara för att man känner denne person? Nej, här i verkligheten måste man ha en jävla massa utbildingar och erfarenheter och referenser och skit för att ens få komma på intervju. Jag hatar verkligheten. Jag vill fly ut i skogen och gömma mej under en gran, bli en älva och dansa på en flygande snöflinga. Där hör jag hemma! (Nån som vill med mej?)
Pratade nyss med mamma. Hon ringde. Hon är bäst i världen! Hon skall ge mej lite pengar så att jag kan köpa ett nytt SL-kort. Skönt, för det skulle vara en omöjlighet för mej att lägga ut pengar på just nu eftersom CSN inte vill ge mej nån kosing. CSN skall dö.
Jag kollade efter jobb på ams.se förut, men jag hittade som vanligt inga jobb som passade mej. Jag hatar detta. Jag är inte gjord för att arbeta helt enkelt. Varför kan det inte vara som i film, att nån man känner helt enkelt erbjuder en ett jobb och så får man det bara för att man känner denne person? Nej, här i verkligheten måste man ha en jävla massa utbildingar och erfarenheter och referenser och skit för att ens få komma på intervju. Jag hatar verkligheten. Jag vill fly ut i skogen och gömma mej under en gran, bli en älva och dansa på en flygande snöflinga. Där hör jag hemma! (Nån som vill med mej?)
hahaha titta på det här allihop!
spela på hästar: http://www.kungen.nu/kungen.asp?ID=4450
en annourlunda liten värld: http://www.samorost2.net/samorost1/
en annourlunda liten värld: http://www.samorost2.net/samorost1/
Iris
Vissa låtar är så vackra att man nästan får ont i magen, sådär otroligt fina så att man liksom inte riktigt vet vart man skall ta vägen när man hör dom , och vissa av dessa verkar dessutom gå hem hos alla. Några av dessa låtar jag tänker på är Iris med Goo Goo Dolls och Wonderwall med Oasis, men där jag faktiskt personligen tycker ännu mer om Ryan Adams version på den låten - helt fantastisk! Jag, helt enkelt, älskar dom låtarna! Till och med så mycket så att jag betalade 25 spänn för att ha Iris som ringsignal på telefonen! Dessvärre var det en liten besvikelse, för signalen består bara av And I don't want the world to see me som sjungs om och om och om igen. Jag hade förväntat mej hela låten ju. Men men.
Jag är fortfarande arg på CSN och jag vet fortfarande inte vad jag skall göra med mitt liv. Jag känner mej inte alls på humör. Jag som så glatt igår hade planerat att åka in till stan idag och köpa lite nödvändigheter och hälsa på bror min om han hade tid, men jag har bara suttit här hela dagen. Har kollat på olika sidor angående jobb, men hur jag än försöker hitta passande jobb så finns det aldrig nånting som passar mina "matchingar", så det känns så förbannat menlöst. Jag skulle lika gärna kunna gå och begrava mej i snön. Det här är skit!
And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am
Jag är fortfarande arg på CSN och jag vet fortfarande inte vad jag skall göra med mitt liv. Jag känner mej inte alls på humör. Jag som så glatt igår hade planerat att åka in till stan idag och köpa lite nödvändigheter och hälsa på bror min om han hade tid, men jag har bara suttit här hela dagen. Har kollat på olika sidor angående jobb, men hur jag än försöker hitta passande jobb så finns det aldrig nånting som passar mina "matchingar", så det känns så förbannat menlöst. Jag skulle lika gärna kunna gå och begrava mej i snön. Det här är skit!
And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am
Jävla CSN, jag hatar er!
Hela den här frågan känns ju ganska kliché, men: varför är allting så förbannat svårt?!
Igår började jag på Stockholms Universitet och är alltså nu student. Lite coolt. Jag började med att missa bussen på morgonen, så jag fick åka en halvtimme senare än planerat. Kom fram ungefär 11.55, och informationen började kl.12.00, och jag kände mej så vilsen och ensam när jag kom dit. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, det var stort som fan och det var folk överallt och det kändes som att alla hade nån att snacka med förutom jag. Jag lyckades i alla fall hitta fram till hörsal 8 i hus D på plan 3 och lyssna på den första informationen om studieteknik osv. Därefter flöt det väl på ganska bra och jag lyssnade på massa prat om allt möjligt och gick sen en guidetur i biblioteket. Kl.16.00 var jag klar med allt det och hade två timmar till godo fram tills mitt upprop skulle äga rum. I biblioteket kom det fram en kille jag gick på samma gymnasium som hemma på Gotland, vars ex jag är lite halvkompis med, och pratade lite. Det var skönt att faktiskt känna till nån där bland massorna. Killen och hans syster hade stött på nån kille under dagen också som hade guidat dom lite, men när dom skulle åka hem så erbjöd denna översociala kille sitt sällskap till mej och vi tog en fika. Skönt med sällskap. Han kom från Moskva och tyckte att Stockholm var en liten stad medans jag tycker att den är enorm.
Kl.18.00 hade jag letat mej fram till rätt byggnad där jag skulle hålla till och kursen verkar väldigt skoj och intressant. Läraren verkade lite... hm, gay? (och nu menar jag inte gay i ett dåligt syfte, absolut inte, utan... det verkade lite så bara) och mycket snäll. Och lite knäpp. Han upprepade typ allt han sa minst tre gånger, och jag och tjejen bredvid mej kunde inte riktigt hålla oss för skratt alla gånger. Klassen verkar intressant och ointressant på samma gång. Det är kul att det är så blandade åldrar. Jag är nog bland dom yngsta, och den äldsta var en gubbe på säkert 60+ som hade kostym och slips. Hur som helst, vi pratade om kursupplägget, begreppet "populärmusik" och lyssnade på Beatles. Kl.22.30 kom jag hem.
När jag stod och väntade på tunnelbanan fick jag ett SMS av min sambo. Han ville "ta ett litet snack" med mej när jag kom hem, så när nervositeten och spänningarna som jag hade burit på hela dagen äntligen hade släppt, så blev jag nervös på nytt. Hade jag gjort nåt dumt? Vad var fel nu? Han lät så allvarlig. När jag kom innanför dörren möttes jag av en sammanbiten sambo som satt och glodde in i datorn som vanligt. Jag gick in i sovrummet, och han kom efter. Han tog upp samma sak som vi pratade om för ett par veckor sen, när vi hade en riktig "svacka" i vårt förhållande. Jag blev tämligen förvånad över att han hade gått och funderat på detta fortfarande. Själv har jag upplevt det mycket bättre sedan dess. Han frågade och berättade, och jag svarade. Det har aldrig varit så dåligt mellan oss som då, men jag trodde att det var bättre nu? Jag frågade om det var nåt speciellt eftersom han tog upp det igen, men han sa att han bara hade funderat. Det kändes lite jobbigt, men det gick bra, det var ju inget bråk eller så. Jag älskar honom.
Igår började jag på Stockholms Universitet och är alltså nu student. Lite coolt. Jag började med att missa bussen på morgonen, så jag fick åka en halvtimme senare än planerat. Kom fram ungefär 11.55, och informationen började kl.12.00, och jag kände mej så vilsen och ensam när jag kom dit. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, det var stort som fan och det var folk överallt och det kändes som att alla hade nån att snacka med förutom jag. Jag lyckades i alla fall hitta fram till hörsal 8 i hus D på plan 3 och lyssna på den första informationen om studieteknik osv. Därefter flöt det väl på ganska bra och jag lyssnade på massa prat om allt möjligt och gick sen en guidetur i biblioteket. Kl.16.00 var jag klar med allt det och hade två timmar till godo fram tills mitt upprop skulle äga rum. I biblioteket kom det fram en kille jag gick på samma gymnasium som hemma på Gotland, vars ex jag är lite halvkompis med, och pratade lite. Det var skönt att faktiskt känna till nån där bland massorna. Killen och hans syster hade stött på nån kille under dagen också som hade guidat dom lite, men när dom skulle åka hem så erbjöd denna översociala kille sitt sällskap till mej och vi tog en fika. Skönt med sällskap. Han kom från Moskva och tyckte att Stockholm var en liten stad medans jag tycker att den är enorm.
Kl.18.00 hade jag letat mej fram till rätt byggnad där jag skulle hålla till och kursen verkar väldigt skoj och intressant. Läraren verkade lite... hm, gay? (och nu menar jag inte gay i ett dåligt syfte, absolut inte, utan... det verkade lite så bara) och mycket snäll. Och lite knäpp. Han upprepade typ allt han sa minst tre gånger, och jag och tjejen bredvid mej kunde inte riktigt hålla oss för skratt alla gånger. Klassen verkar intressant och ointressant på samma gång. Det är kul att det är så blandade åldrar. Jag är nog bland dom yngsta, och den äldsta var en gubbe på säkert 60+ som hade kostym och slips. Hur som helst, vi pratade om kursupplägget, begreppet "populärmusik" och lyssnade på Beatles. Kl.22.30 kom jag hem.
När jag stod och väntade på tunnelbanan fick jag ett SMS av min sambo. Han ville "ta ett litet snack" med mej när jag kom hem, så när nervositeten och spänningarna som jag hade burit på hela dagen äntligen hade släppt, så blev jag nervös på nytt. Hade jag gjort nåt dumt? Vad var fel nu? Han lät så allvarlig. När jag kom innanför dörren möttes jag av en sammanbiten sambo som satt och glodde in i datorn som vanligt. Jag gick in i sovrummet, och han kom efter. Han tog upp samma sak som vi pratade om för ett par veckor sen, när vi hade en riktig "svacka" i vårt förhållande. Jag blev tämligen förvånad över att han hade gått och funderat på detta fortfarande. Själv har jag upplevt det mycket bättre sedan dess. Han frågade och berättade, och jag svarade. Det har aldrig varit så dåligt mellan oss som då, men jag trodde att det var bättre nu? Jag frågade om det var nåt speciellt eftersom han tog upp det igen, men han sa att han bara hade funderat. Det kändes lite jobbigt, men det gick bra, det var ju inget bråk eller så. Jag älskar honom.
Idag skulle jag ringa till CSN hade jag bestämt, för att igår fick jag veta att kursen kommer hålla på längre än vad jag hade trott, så jag skulle behöva ändra mina uppgifter lite. Men då visar det sej att jag kommer inte få några pengar ALLS, för att jag pluggar för lite poäng under för många veckor. Jag blev så jävla arg så tårarna rann! Jag är visserligen medveten om att det är en liten kurs, men det står ju för fan att man kan få pengar om man läser på minst halvtid i minst tre veckor. Och det är ju för helvete halvtid och en massa fler veckor än tre! Sen om läraren lägger in några extra veckor för tentaplugg och lite ledighet spelar väl ingen roll, kursen är ju fortfarande på halvtid. Så tack jävla helvetes CSN, nu står jag här utan pengar, har inget att leva av, hitflyttad från Gotland till Stockholm, har en hyra att betala och vill gärna stoppa lite mat i magen ibland, men vet inte rikitgt vad jag skall göra nu faktiskt. Visst, ni tänker väl bara "skaffa ett jobb, människa!", men jag vill inte, jag vet inte vad jag skall söka. Jag har aldrig haft en liknande livskris som jag har nu och har haft den senaste tiden. Jag är 19 år och jag vet helt enkelt inte vad jag vill göra. Många andra, många som är mycket yngre än mej till och med, jobbar och sliter, dom jobbar med vad som helst - på fik, städar, affärer osv. Men jag kanske inte är som dom. Jag kanske måste vara säker, veta att jag kommer trivas, annars kommer jag inte klara av att jobba eller ens må bra. Jag vill må bra. Jag måste må bra. Hur skall man annars kunna leva?! Jag är helt jävla vilsen här, jag har ingenting. Till synes kanske jag har nånting, men det känns inte så. Jag behöver mer. Mer!
Jag vet varken ut eller in. Det känns bara för jävla jobbigt att börja dagen med att gråta. Det känns för jävla jobbigt att leva på min sambo när det märks att han börjar tröttna på att betala för mej. Det känns för jävla jobbigt att jag snålat som fan på min sista tusenlapp som jag har min ägo för att sedan få CSN-pengar som jag nu inte alls kommer få. Det känns för jävla jobbigt att jag inte vill nånting. Det känns för jävla jobbigt att jag inte vet nånting. Och det känns för jävla jobbigt att jag vet att människor i ens omgivning tycker att man är dålig när man inte vet eller vill nånting, när man inte vet vad man skall göra med sitt liv. Det är inte accepeterat att vara vilsen. Och jag hatar det. Jag vill bara åka hem och gömma mej. Men mest av allt vill jag spola tillbaka tiden. Jag vill leva som det var förut. Jag vill leva med en trygghet. Jag vill ha nära hem och jag vill vara nära mina vänner. Just nu har jag ingen trygghet, inte nära hem och mina vänner är utrspidda över halva jordklotet.
Jag nästintill hatar mitt liv nu. Den enda ljusglimten jag har är min älskade. Men till och med där finns det vissa frågetecken...
Jag vet inte om jag klarar detta...
Jag vet varken ut eller in. Det känns bara för jävla jobbigt att börja dagen med att gråta. Det känns för jävla jobbigt att leva på min sambo när det märks att han börjar tröttna på att betala för mej. Det känns för jävla jobbigt att jag snålat som fan på min sista tusenlapp som jag har min ägo för att sedan få CSN-pengar som jag nu inte alls kommer få. Det känns för jävla jobbigt att jag inte vill nånting. Det känns för jävla jobbigt att jag inte vet nånting. Och det känns för jävla jobbigt att jag vet att människor i ens omgivning tycker att man är dålig när man inte vet eller vill nånting, när man inte vet vad man skall göra med sitt liv. Det är inte accepeterat att vara vilsen. Och jag hatar det. Jag vill bara åka hem och gömma mej. Men mest av allt vill jag spola tillbaka tiden. Jag vill leva som det var förut. Jag vill leva med en trygghet. Jag vill ha nära hem och jag vill vara nära mina vänner. Just nu har jag ingen trygghet, inte nära hem och mina vänner är utrspidda över halva jordklotet.
Jag nästintill hatar mitt liv nu. Den enda ljusglimten jag har är min älskade. Men till och med där finns det vissa frågetecken...
Jag vet inte om jag klarar detta...
Hey God, why are you doing this to me?
Am I not living up to what I'm supposed to be?
Why am I seething with this animosity?
Hey God, I think you owe me a great big apology
terrible lie
terrible lie
terrible lie
terrible lie
Hey God, I really don't know what you mean
Seems like salvation comes only in our dreams
I feel my hatred grow all the more extreme
Hey God, can this world really be as sad as it seems
Seems like salvation comes only in our dreams
I feel my hatred grow all the more extreme
Hey God, can this world really be as sad as it seems
terrible lie
terrible lie
terrible lie
terrible lie
terrible lie
terrible lie
terrible lie
don't take it away from me
I need you to hold on to
don't take it away from me
I need you to hold on to
don't take it away from me
I need you to hold on to
don't take it away from me
I need someont to hold on to
don't tear it away from me
I need you to hold on to
don't tear it away from me
I need someone to hold on to
don't tear it away from me
I need you to hold on to
don't tear it
don't tear it
don't take it
don't take it
don't
Hey God, there's nothing left for me to hide
I lost my ignorance, security and pride
I'm all alone in a world you must despise
Hey God, I believed your promises, your promises and lies
Universitetet imorgon och dåligt humör idag
Jag känner mej på ett väldigt konstigt humör. Har inte varit speciellt glad på hela dagen och jag blev trött redan klockan nio. Förut var jag jättenervös inför kursstarten på universitetet imorgon, men det känns bättre nu. Jag har blivit irriterad på nästan allt sambon har sagt eller gjort idag, och nu har jag dessutom ont i huvudet och längtar hem till Gotland. Har pratat med mamma och vän i eftermiddag, och jag saknar dom båda, och alla andra vänner också, som bara den! Det känns tungt utan dom, väldigt tungt. Jag vill fortfarande ha det som det var förut. Ingenting var så bra som då..
16 år och oslagbara!
Varför undrade dom alltid vad vi hade i pipan...?
Jag är snyggare i profil.
Jag är så jävla mycket snyggare i profil än rakt framifrån, är det inte typiskt?! Nån gång i framtiden skall jag bli snygg på heltid och mitt hår skall alltid vara perfekt. Inte perfekt som i varje-hårstrå-skall-ligga-exakt-på-sin-plats-perfekt. Nej, när mitt hår är perfekt är det perfekt ruffsigt och busigt. Och så skall jag bara ha fina kläder. Kanske skall jag våga mej på en till piercing eller tatuering. Det hade varit nice. Funderar på att byta hårfärg igen också. Då brukar man alltid känna sej lite fräschare. Mmm ja, det hade varit nåt. Skall bara lista ut nån schysst färg som jag inte haft ännu. Nu låter det som jag haft alla färger man kan tänka sej, men så är inte riktigt fallet, men det är ju alltid roligare med nåt nytt. Hur som helst, nog pratat om vad jag vill ändra på mej själv så att jag blir en snyggare människa :P
Jag är faktiskt på dåligt humör nu. Känner lite saknad och lite oro/nervositet. Jag blir irriterad över att min sambo vill att jag skall köpa huvudvärkstabletter till honom imorgon för att han lider av kronisk migrän, plus några himla tandpetargrejer, och att JAG skall betala det! Det är inte jag som käkar ett rör med Alvedon i veckan eller petar tänderna! Det handlar kanske inte om så mycket pengar, men han vet att jag har grymt dålig ekonomi just nu, så jag tycker faktiskt att han får betala sina såna grejer själv. Eller vadå, skall han kanske betala min tamponger och min deodorant också? Fine, då kan jag väl gå med på det...
Och idag när han kom hem från jobbet sa han "Hej" med en suck och frågade anklagande när han kom in i köket varför jag inte hade diskat idag. För att jag kanske inte vill roa mej med att diska VARJE dag! PLUS att det var jag som lagade maten igår kväll, alltså hans tur att diska!!! Vi borde fan ha ett schema! Jag har en vän som har ett ordentligt planerat schema med sin sambo gällande det mesta, såsom disk, städning osv. och det verkar fungera ypperligt bra. Men grejen är att min sambo adrig skulle gå med på det, utan skulle tycka att det var fånigt. Det skall bli intressant att se hur det blir nu när jag skall börja plugga och faktiskt också kommer ha fullt upp och vara trött på kvällarna, då kan han i alla fall inte fortsätta ta för givet att jag skall diska och städa varje dag och att jag skall ha koll på vilken mat som finns i kylen och vad som behöver köpas hem. Delat ansvar - ja tack!
Och idag hände det igen. Sambon drev med min stil och min musiksmak. Jag vet att han inte menar illa, men när han säger vissa saker så träffar det faktiskt ganska fel. Jag vet att det anses ganska typiskt pop att ha Converse-skor, randiga tröjor och snelugg, och JA, även jag har fallit dit. Jag har tre par Converse-skor som står uppradade i hallen, sneluggen har sin plats, jag äger ett par randiga tröjor och jag lyssnar på pop. Jag är ett rikitgt popsnöre helt enkelt. Men det är inget jag har valt, det är ingenting jag försöker vara eller vill se ut som. Kan jag hjälpa att en viss typ av musik faller mej i smaken eller att jag trivs i vissa kläder? Han säger att jag är söt, men han klankar ändå ner på hela popkulturen/stilen och säger hur dålig musiken är, att det är skräp, stänger av när jag råkar ha på lite för hög volym osv. Känns det så jävla kul? Nej! För fan, jag klankar inte ner på hans jävla skitmusik, så låt min va! Aaahh, jag blir så upprörd varje gång detta kommer på tal!
Jag måste lugna ner mej! Jag skall jag lägga mej i sängen och lösa lite sudoku och invänta American Idol. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att det är ett underhållande program. Man kan skratta och skämmas för de mindre begåvades skull eftersom de själva inte verkar inse att det inte riktigt har den rätta stämman, så att säga... Och ibland, med lite tur, så kan man ju faktiskt bli positivt överraskad också.
Nåväl. Jag tänker i alla fall inte sitta kvar här och lyssna på när sambon pratar med sina wow-kompisar genom datorn om hur dom skall gå till attack eller vad det än kan vara för jävla skit dom snackar om. Jag hatar fortfarande wow!!! Det är ett spel som borde utrotas!
Jag är faktiskt på dåligt humör nu. Känner lite saknad och lite oro/nervositet. Jag blir irriterad över att min sambo vill att jag skall köpa huvudvärkstabletter till honom imorgon för att han lider av kronisk migrän, plus några himla tandpetargrejer, och att JAG skall betala det! Det är inte jag som käkar ett rör med Alvedon i veckan eller petar tänderna! Det handlar kanske inte om så mycket pengar, men han vet att jag har grymt dålig ekonomi just nu, så jag tycker faktiskt att han får betala sina såna grejer själv. Eller vadå, skall han kanske betala min tamponger och min deodorant också? Fine, då kan jag väl gå med på det...
Och idag när han kom hem från jobbet sa han "Hej" med en suck och frågade anklagande när han kom in i köket varför jag inte hade diskat idag. För att jag kanske inte vill roa mej med att diska VARJE dag! PLUS att det var jag som lagade maten igår kväll, alltså hans tur att diska!!! Vi borde fan ha ett schema! Jag har en vän som har ett ordentligt planerat schema med sin sambo gällande det mesta, såsom disk, städning osv. och det verkar fungera ypperligt bra. Men grejen är att min sambo adrig skulle gå med på det, utan skulle tycka att det var fånigt. Det skall bli intressant att se hur det blir nu när jag skall börja plugga och faktiskt också kommer ha fullt upp och vara trött på kvällarna, då kan han i alla fall inte fortsätta ta för givet att jag skall diska och städa varje dag och att jag skall ha koll på vilken mat som finns i kylen och vad som behöver köpas hem. Delat ansvar - ja tack!
Och idag hände det igen. Sambon drev med min stil och min musiksmak. Jag vet att han inte menar illa, men när han säger vissa saker så träffar det faktiskt ganska fel. Jag vet att det anses ganska typiskt pop att ha Converse-skor, randiga tröjor och snelugg, och JA, även jag har fallit dit. Jag har tre par Converse-skor som står uppradade i hallen, sneluggen har sin plats, jag äger ett par randiga tröjor och jag lyssnar på pop. Jag är ett rikitgt popsnöre helt enkelt. Men det är inget jag har valt, det är ingenting jag försöker vara eller vill se ut som. Kan jag hjälpa att en viss typ av musik faller mej i smaken eller att jag trivs i vissa kläder? Han säger att jag är söt, men han klankar ändå ner på hela popkulturen/stilen och säger hur dålig musiken är, att det är skräp, stänger av när jag råkar ha på lite för hög volym osv. Känns det så jävla kul? Nej! För fan, jag klankar inte ner på hans jävla skitmusik, så låt min va! Aaahh, jag blir så upprörd varje gång detta kommer på tal!
Jag måste lugna ner mej! Jag skall jag lägga mej i sängen och lösa lite sudoku och invänta American Idol. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att det är ett underhållande program. Man kan skratta och skämmas för de mindre begåvades skull eftersom de själva inte verkar inse att det inte riktigt har den rätta stämman, så att säga... Och ibland, med lite tur, så kan man ju faktiskt bli positivt överraskad också.
Nåväl. Jag tänker i alla fall inte sitta kvar här och lyssna på när sambon pratar med sina wow-kompisar genom datorn om hur dom skall gå till attack eller vad det än kan vara för jävla skit dom snackar om. Jag hatar fortfarande wow!!! Det är ett spel som borde utrotas!
hjälp mej angående universitetet, snälla nån!
Vaknade nyss och känner mej helt konstig i huvudet. Drömde åter igen en massa konstigheter, som jag dock inte riktigt kommer ihåg längre, men det känns... Det är en skum känsla. Nej vänta, nu... nu minns jag en del av det sista jag drömde! Det började med att jag var på en affär hemma på Gotland som heter Zoom, fast den såg inte alls ut som den gör på riktigt. Hur som helst, jag hittade en väska och en jacka som jag ville ha där (vilket inte hade hänt i verkligheten). Sen helt plötsligt var jag inne i en mataffär, där min bardomsbästis stog och klippte sin häst, så jag hälpte till lite så att hon blev klar snabbare. Men hon var nöjd innan hästen var jämnklippt - ena sidan var kortklippt och fin medan den andra var helt ojämn och långhårig. Dessutom hade hon klippt stubb i manen även fast det inte var en fjordning. Nåväl. Jag var sen. För Märta, min farmors syster, och hennes man Hans, som är död sen flera år tillbaka, ville åka vidare. Ute på parkeringen var det en kille som kissade i en bil där det satt massa andra killar, och jag och min bror skyndade oss förbi i våra nyfunna studentmössor med rött band för att inte få kiss på oss. Sen åkte vi iväg i en bil som jag inte fick plats i. Märta sa upprepade gånger att hon ville till Hawaii, till nåt mysigt ställe, och med detta menade hon tydligen nåt kafé som ingen av oss andra kände till, trots att vi andra var/är gotlänningar och hon har bott i Norge största delen av sitt liv. Vi åkte i alla fall dit. Vägen dit var läskig. Det var upp för ett högt berg som gick som en spiral, vägen var smal och ojämn och tittade man ut genon fönstret såg man rakt ner över stupet som slutade långt ner i havets djup. När vi kom fram gick vi helt plötsligt till fots, förutom jag som hade min supercykel och hade betsämt mej för att cykla upp. Väl framme var vi på en gård, inte ett kafé. I en bur uppdelad i olika sektioner satt det små djur, dom enda jag minns är... nej, jag minns inte, det var bara små djur. Och en katt. Katten gick dock fritt. Den var söt och jag ville ha den. Sen vaknade jag. Jag fick aldrig reda på om vi kom till kafé Hawaii eller inte.
Nu sitter jag och äter yoghurt med kiwi i och har kollat upp lite information om kursstarten på onsdag. Jag börjar bli sjukt nervös nu! Kollade på en gammal tenta på hemsidan, och fattade knappt språket, så då blev jag ännu mer orolig över att detta kommer vara för svårt för mej. Dessutom står det på hemsidan att "
Nu sitter jag och äter yoghurt med kiwi i och har kollat upp lite information om kursstarten på onsdag. Jag börjar bli sjukt nervös nu! Kollade på en gammal tenta på hemsidan, och fattade knappt språket, så då blev jag ännu mer orolig över att detta kommer vara för svårt för mej. Dessutom står det på hemsidan att "
I samband med uppropet kommer du att få göra ett diagnostiskt prov. Resultaten på detta prov kommer att ligga som utgångspunkt för en nivåanpassad indelning i gehörsgrupper. Det är också ett sätt för dig att testa dina kunskaper i gehör och musikteori. Studenter med mindre förkunskaper förväntas arbeta intensivt med dessa moment. Det är också värdefullt att ha goda kunskaper i engelska. En stor del av kurslitteraturen är på engelska." Jag har inget gehör och jag suger på engelska! Men jag hoppas att detta gäller mer dom andra musikkurserna och inte den jag skall gå, jag skall ju bara läsa musikhistoria - eller? Jag har i alla fall bestämt mej för att jag skall hitta till uppropet. I antagningsbeskedet står det att det skall äga rum i hörsalen. I Välkommen-alla-nya-studenter-programmet för dagen så står det att viss information håller till i hörsal 8, vilket alltså betyder att det finns "hörsalen" och minst sju stycken till. Men så tänkte jag, att min undervisning skall ske i Manne Siegbahnvillan i Frescati, och vad jag har förstått så är det en av de mindre byggnaderna, så med lite tur så finns det en hörsal i den byggnaden, the hörsal helt enkelt. Om någon har mer kunskaper än jag gällande detta så får ni gärna dela med er av dom, det skulle uppskattas enorm mycket! Pleeease!
Nu lyssnar jag på Laakso och tycker att dom är söta på omslaget eftersom dom är sminkade som katter, och som bekant älskar jag katter! Om jag kunde, skulle jag också gå sminkad som en katt hela dagarna. Men nu är inte så fallet.
Jag drömde en till sak inatt. Att jag hade två linnen på mej som jag har sett på H&M. Bara därför är jag nu ännu mer sugen på att köpa dom, och det nästan spritter lite i benen att bege mej in till stan och köpa dom. Men, jag har ju inga pengar. Damn it!
Nu vet jag inte vad jag skall skriva mer. Kommentera vetjja, så jag åtminstone kan läsa det när jag sitter här ensam hemma, sysslolös, jävlig och nervös. C'mon, do it!
Nu lyssnar jag på Laakso och tycker att dom är söta på omslaget eftersom dom är sminkade som katter, och som bekant älskar jag katter! Om jag kunde, skulle jag också gå sminkad som en katt hela dagarna. Men nu är inte så fallet.
Jag drömde en till sak inatt. Att jag hade två linnen på mej som jag har sett på H&M. Bara därför är jag nu ännu mer sugen på att köpa dom, och det nästan spritter lite i benen att bege mej in till stan och köpa dom. Men, jag har ju inga pengar. Damn it!
Nu vet jag inte vad jag skall skriva mer. Kommentera vetjja, så jag åtminstone kan läsa det när jag sitter här ensam hemma, sysslolös, jävlig och nervös. C'mon, do it!
Hata World of Warcraft & älska Jessica!
Nu sitter min sambo och spelar wow (world of warcraft), för kl.17.00 var det bestämt möte med hela guildet. Så nu sitter han här mitt emot mej och dom PRATAR med varandra, dom små nördiga wow-spelarna! Hahahaha, jag kan inte låta bli att skratta! Dom sitter på största allvar och säger "Vi möts utanför grottan då" och planerar spelet som verkar va viktigast i världen för dom. Jag menar inte att klanka ner på deras intresse, men för mej personligen är det så otroligt skrattretande. Hahaha "Fortet brinner inte, då kan hon inte va död". Gooood for you! Haha nej usch och fy, jag skall inte vara sån, men det är ju tamej fan sorgligt. Det är ett spel, ett SPEL liksom, inte ett liv! Hahahaha!
Pratar med min älskade Jesica på MSN. Känns skönt att hon är med mej gällande detta hemska spel och kan skratta MED mej ÅT dom! Hahaha! Men fan alltså, jag saknar henne så grymt mycket, denna lilla skitsnygga tjej som jag bott tillsammans med i tre år av mitt liv, och nu är vi far, far away from each other. Misär! Jag vill bo med Jessica alltid ju och krama på henne varje dag! Vi var som en familj, hon, jag, hunden och våra råttor. Det var en fin tid, den finaste tiden i mitt liv faktiskt! Känns jävligt dumt att veta att den tiden likson är slut, att den aldrig kommer att komma igen. Har massvis med härliga minnen från dom där tre åren - alla gånger vi försökte göra seriösa middagar och alla gånger det slutade med att Jessica käkade potatismos med chips, alla förfester, fester och efterfester - vissa mindre uppskattade än andra - sex i Jessicas rum när Jessica inte var där, sex i mitt rum när Elinor låg bredvid och tyckte jag var dum (haha), filmkvällar i min säng med världen sötaste Jessica ihopkrupen under täcket mot min axel, choklad, nudlar och chips från ÖB, alltid Ordjakten och That '70 show på eftermiddagrna, långa kvällar fyllda av te och kedjerökning på Café K2 eller Vinäger, promenader med Tarras (hunden) i snöstorm såsom i solsken, fotografering ute på vägen för fotokursen vi båda kämpade med, öl i Almedalen såsom på muren vid Palisaderna eller i Norder- och Östergravar, likaväl som på Effes där vi alla har upplevt ett och annat fylleslag x antal gånger, och Porten, inte att förglömma, som tidigare hette Dhaka Tandori och har stans billigaste öl och säkerligen stans mest fiffliga personal med massa fuffens med skatter osv. Och alla gånger vi tog ut täcken i trädgården och virade in oss i, låg och tjuvrökte och pratade om livet enda fram tills daggen la sej över både oss och gräset och vi vinkade till Birgitta när hon drog ner rullgardinen för att gå och lägga sej på undervåningen. Och när vi vissa nätter fick låta råttorna springa fritt i köket för att dom vägrade komma fram från väggen bakom diskbänken... Ja, som sagt, många fina minnen från vår tid i det lilla grön/vita huset på Bokströmsgatan. Jessica, I love you!
Jessica
Pratar med min älskade Jesica på MSN. Känns skönt att hon är med mej gällande detta hemska spel och kan skratta MED mej ÅT dom! Hahaha! Men fan alltså, jag saknar henne så grymt mycket, denna lilla skitsnygga tjej som jag bott tillsammans med i tre år av mitt liv, och nu är vi far, far away from each other. Misär! Jag vill bo med Jessica alltid ju och krama på henne varje dag! Vi var som en familj, hon, jag, hunden och våra råttor. Det var en fin tid, den finaste tiden i mitt liv faktiskt! Känns jävligt dumt att veta att den tiden likson är slut, att den aldrig kommer att komma igen. Har massvis med härliga minnen från dom där tre åren - alla gånger vi försökte göra seriösa middagar och alla gånger det slutade med att Jessica käkade potatismos med chips, alla förfester, fester och efterfester - vissa mindre uppskattade än andra - sex i Jessicas rum när Jessica inte var där, sex i mitt rum när Elinor låg bredvid och tyckte jag var dum (haha), filmkvällar i min säng med världen sötaste Jessica ihopkrupen under täcket mot min axel, choklad, nudlar och chips från ÖB, alltid Ordjakten och That '70 show på eftermiddagrna, långa kvällar fyllda av te och kedjerökning på Café K2 eller Vinäger, promenader med Tarras (hunden) i snöstorm såsom i solsken, fotografering ute på vägen för fotokursen vi båda kämpade med, öl i Almedalen såsom på muren vid Palisaderna eller i Norder- och Östergravar, likaväl som på Effes där vi alla har upplevt ett och annat fylleslag x antal gånger, och Porten, inte att förglömma, som tidigare hette Dhaka Tandori och har stans billigaste öl och säkerligen stans mest fiffliga personal med massa fuffens med skatter osv. Och alla gånger vi tog ut täcken i trädgården och virade in oss i, låg och tjuvrökte och pratade om livet enda fram tills daggen la sej över både oss och gräset och vi vinkade till Birgitta när hon drog ner rullgardinen för att gå och lägga sej på undervåningen. Och när vi vissa nätter fick låta råttorna springa fritt i köket för att dom vägrade komma fram från väggen bakom diskbänken... Ja, som sagt, många fina minnen från vår tid i det lilla grön/vita huset på Bokströmsgatan. Jessica, I love you!
Jessica
att drömma sej bort.
Lördagkväll den 21 januari 2006. Jaha? Jag blev helt plötsligt på dåligt humör. Eller snarare lite nedstämd. Igår hände ingenting förutom att jag åkte fram och tillbaka mellan Tumba-Centralen-Älvsjö-Tumba för att bära en jävla kasse med sladdar i. Kallt som fan var det också! Så det var väl kanske lika bra att man inte var ute och slog klackarna i taket i gårkväll. Men ikväll hade jag åtminstone tänkt att det kunde hända nånting trevligt, men det verkar ju inte hända. Men vad skall det va nödvändigt för förresten om jag ändå inte är på humör och dessutom har drabbats av en väldig trötthet? Nåväl.
Jag tänkte skriva att det har snöat hela dagen idag också, men kom på att det kan väl inte ha undgått någon vid det här laget? Hur som helst, jag gillar när flinogrna är stora och ser sådär mjuka ut så att om snön hade varit varm så hade man slängt sej rakt ut i det. Vår balkong ser ut som en säng med snömadrass i, och askkoppen är nästan helt gömd.
Även fast snön är fin att se på så är jag faktiskt trött på den och kylan nu. Jag längtar efter sommaren och mina fräknar. Jag vill springa runt barfota i en somrig kläning och vara prickig i ansiktet, för det är sött. Jag vill ligga på stranden och borra ner tårna i sanden och lyssna på vågorna, så att tiden försvinner. Jag vill ligga i grästet och busa med katterna och jag vill ha balkongdörren öppen så att musiken hörs ut i hela trädgården. Jag vill hem till Gotland och ha sommar! Ja det vill jag! Ingen vinter mer!
Jag tänkte skriva att det har snöat hela dagen idag också, men kom på att det kan väl inte ha undgått någon vid det här laget? Hur som helst, jag gillar när flinogrna är stora och ser sådär mjuka ut så att om snön hade varit varm så hade man slängt sej rakt ut i det. Vår balkong ser ut som en säng med snömadrass i, och askkoppen är nästan helt gömd.
Även fast snön är fin att se på så är jag faktiskt trött på den och kylan nu. Jag längtar efter sommaren och mina fräknar. Jag vill springa runt barfota i en somrig kläning och vara prickig i ansiktet, för det är sött. Jag vill ligga på stranden och borra ner tårna i sanden och lyssna på vågorna, så att tiden försvinner. Jag vill ligga i grästet och busa med katterna och jag vill ha balkongdörren öppen så att musiken hörs ut i hela trädgården. Jag vill hem till Gotland och ha sommar! Ja det vill jag! Ingen vinter mer!
Men... det är ju januari, inte ens februari eller mars ännu. Vintern är kallare och snöigare som aldrig förr, så det är väl bara att bita ihop och invänta våren med tålamod. När det blir vår, då skall jag ha min kavaj på mej och så skall jag sitta i gräset när det blivi torrt och så skall jag äta glass eller dricka öl. Åh, vad jag längtar! Fast jag tänker ju bara hur allt det där är att göra på Gotland. Undrar hur en vår känns här i Stockholm.... Det återstår att se.
Jag drömmer ibland om att leva i en film - vem gör inte det nån gång? Men att vissa saker, som faktiskt kan hända på riktigt också, händer. Men det gör dom aldrig. Jag skulle t.ex. vilja få världens största blombukett av nån bara för att personen vill visa nåt, säga nåt, eller bara tycker man är en bra kompis/tjej/person. Eller bara skita i allt och sticka iväg nån helt annan stans tillsammans med en spännande människa. Vara världens vackraste för nån, den som nån skulle offra allt för....
Hm, ja det är mycket man drömmer om. Bäst att inte drömma sej bort för mycket...
Nu har tiden gått lite mer. Jag är fortfarande trött, uttråkad och på inget humör alls mest. Vart skall denna kväll ta mej? Inte längre än till soffan antar jag....
Jag drömmer ibland om att leva i en film - vem gör inte det nån gång? Men att vissa saker, som faktiskt kan hända på riktigt också, händer. Men det gör dom aldrig. Jag skulle t.ex. vilja få världens största blombukett av nån bara för att personen vill visa nåt, säga nåt, eller bara tycker man är en bra kompis/tjej/person. Eller bara skita i allt och sticka iväg nån helt annan stans tillsammans med en spännande människa. Vara världens vackraste för nån, den som nån skulle offra allt för....
Hm, ja det är mycket man drömmer om. Bäst att inte drömma sej bort för mycket...
Nu har tiden gått lite mer. Jag är fortfarande trött, uttråkad och på inget humör alls mest. Vart skall denna kväll ta mej? Inte längre än till soffan antar jag....
SAKNAD
Saknad just nu är att säga/höra:
- Jag kommer över till dej halv 8 då.
- Va bra då ses vi snart.
- Fika idag efter skolan? Jag hämtar upp dej på vägen!
- Kan du komma hit om 5 minuter, jag behöver dej.
- Kan du gå min väg idag, jag vill ha sällskap till skolan?
- Här, jag sparade en cigg till dej ifall du ville ha. Fast jag vet att du har borstat tänderna.
- Jag orkar inte mer. Skall vi gå hem/på stan/fika?
- Det är paus i That '70 show, här ta en femma och köp choklad till mej om du skall till ÖB!
- Vad skall vi göra ikväll? Jag vill ha öl. Kom, så dricker vi öl!
- Är du hungrig? Dom 5 nudelpaketen till höger är mina. Du får ta om du vill.
- Får jag ta lite av din gurka?
- Jag kommer över till dej halv 8 då.
- Va bra då ses vi snart.
- Fika idag efter skolan? Jag hämtar upp dej på vägen!
- Kan du komma hit om 5 minuter, jag behöver dej.
- Kan du gå min väg idag, jag vill ha sällskap till skolan?
- Här, jag sparade en cigg till dej ifall du ville ha. Fast jag vet att du har borstat tänderna.
- Jag orkar inte mer. Skall vi gå hem/på stan/fika?
- Det är paus i That '70 show, här ta en femma och köp choklad till mej om du skall till ÖB!
- Vad skall vi göra ikväll? Jag vill ha öl. Kom, så dricker vi öl!
- Är du hungrig? Dom 5 nudelpaketen till höger är mina. Du får ta om du vill.
- Får jag ta lite av din gurka?
Damn! I wish I was a lesbian.
Världens sötaste text
tillägnad världens sötaste kompis :)
du & jagtillägnad världens sötaste kompis :)
You call me up in the mornings
We'll stay on the phone until dawning
You tell me secrets I actually keep
You call me up around noon and
Bring me all the good gossip
You hold my head when I throw up
I hold your hand when you weep
And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we'll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you
You call me up in the evenings
And tell me what they did this time
No matter what, I'm by your side
When it's raining, we'll go to the video store
We even like the same movies
No damn jedis or hobbits this time
And you laugh at my jokes and I laugh at your jokes and I even like the
birthday presents you get me,
and we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the
movies, dance at the festivals, let's dance, dance.
No men ever really dance like this
Why don't, why don't I fall
Why don't I just fall in love with you
We'll stay on the phone until dawning
You tell me secrets I actually keep
You call me up around noon and
Bring me all the good gossip
You hold my head when I throw up
I hold your hand when you weep
And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we'll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you
You call me up in the evenings
And tell me what they did this time
No matter what, I'm by your side
When it's raining, we'll go to the video store
We even like the same movies
No damn jedis or hobbits this time
And you laugh at my jokes and I laugh at your jokes and I even like the
birthday presents you get me,
and we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the
movies, dance at the festivals, let's dance, dance.
No men ever really dance like this
Why don't, why don't I fall
Why don't I just fall in love with you
Min frus förste älskare.
Jag vaknade för 33 minuter sedan och jag är inte ens hungrig. Det är ju min specialitet att vara hungrig som en varg när jag vaknar. Nåväl. Ute snöar det för fullt. Vart kommer all denna snö ifrååån?! Kallt är det också, 8 minusgrader! Har det nånsin varit så kallt denna vinter? På parkeingen utanför mitt fönster har det stått en bil i ca. en kvart och försökt komma iväg, men den verkar ha fastnat - insnöad eller för halt grepp, eller så har hjulen helt enkelt blivit kära i marken och vägrar släppa taget.
Igår var jag duktig. Jag tvättade mina + sambos kläder, sängkläder, badrumsmatta + handdukar, städade badrummet, sopade trappuppgången (vår tur denna månad), promenerade till affären och handlade mat, lagade mat. Ja, visst låter jag som en helt fantastiskt bra kvinna som gör alla dessa sysslor så att mannen i huset slipper. Men det står faktiskt disk kvar och väntar på att tas om hand om av sambon, och jag vägrar att röra den förrän det är gjort! Ja fy fan, jag hoppas detta får ett slut snart. Lite mer jämstäldhet tack! Eller så kanske man skall bli en lyxhustru? Då blir man ju åtminstone rik på kuppen...
Jag avslutade i alla fall gårdagen med att åka in till stan och möta upp min pojk och gå på bio. Vi såg Min frus förste älskare. Den passar sej nog bättre för 40+ men den hade dock sina ljusglimtar. Man skulle kunna kalla den en film i kaos. Men så blev det i alla fall, vi ställde oss i kön utan att ha bestämt vilken film vi skulle se. Narnia hade vi redan sett, läskiga filmer vågar jag inte se, pojk hatar Måns Härngren så Varannan vecka var bara att glömma, jag klarar mej bra utan en Jessica Alba som står och åmar sej med en blå bikini och hittar skatter i ett vrak på havets botten, så Into the Blue var också bara att stryka från listan osv osv. Så till slut fanns det bara en film kvar. Lite smårolig var den i alla fall, bortsett från att vi fick stans värsta pratmakare bakom oss som dessutom verkade ha dränk sej själva i parfym. Jävla tanter!
Idag är det fredag och jag hade sett fram emot att ta ett par öl med en ny bekant, eller vad man skall kalla honom. Hm, har iofs. aldrig kallat honom bekant förut, men hur som helst, en söt kompis. Men min plan verkar gå i stöpet. Tusan! Det är nämligen så att min sambo har gått och blivit sotis helt enkelt. Så jag har inte ens vågat berätta min fredagsplan än. Grejen var att han skulle gå ut med sina kompisar, så då skulle det göra saken lite lättare att säga att jag faktiskt också vill gå ut och roa mej och träffa nytt folk eftersom jag inte har några kompisar i denna stad. Men nu kommer hans dator upp från Gotland ikväll, så han skall inte gå ut ikväll, utan istället skall han hämta datorn i Älvsö kl.20 och jag måste tydligen vara bärhjälp. Kuuul fredagkväll. NOT!
Det snöar fortfarande och nu är jag hungrig. Frukost nästa!
Igår var jag duktig. Jag tvättade mina + sambos kläder, sängkläder, badrumsmatta + handdukar, städade badrummet, sopade trappuppgången (vår tur denna månad), promenerade till affären och handlade mat, lagade mat. Ja, visst låter jag som en helt fantastiskt bra kvinna som gör alla dessa sysslor så att mannen i huset slipper. Men det står faktiskt disk kvar och väntar på att tas om hand om av sambon, och jag vägrar att röra den förrän det är gjort! Ja fy fan, jag hoppas detta får ett slut snart. Lite mer jämstäldhet tack! Eller så kanske man skall bli en lyxhustru? Då blir man ju åtminstone rik på kuppen...
Jag avslutade i alla fall gårdagen med att åka in till stan och möta upp min pojk och gå på bio. Vi såg Min frus förste älskare. Den passar sej nog bättre för 40+ men den hade dock sina ljusglimtar. Man skulle kunna kalla den en film i kaos. Men så blev det i alla fall, vi ställde oss i kön utan att ha bestämt vilken film vi skulle se. Narnia hade vi redan sett, läskiga filmer vågar jag inte se, pojk hatar Måns Härngren så Varannan vecka var bara att glömma, jag klarar mej bra utan en Jessica Alba som står och åmar sej med en blå bikini och hittar skatter i ett vrak på havets botten, så Into the Blue var också bara att stryka från listan osv osv. Så till slut fanns det bara en film kvar. Lite smårolig var den i alla fall, bortsett från att vi fick stans värsta pratmakare bakom oss som dessutom verkade ha dränk sej själva i parfym. Jävla tanter!
Idag är det fredag och jag hade sett fram emot att ta ett par öl med en ny bekant, eller vad man skall kalla honom. Hm, har iofs. aldrig kallat honom bekant förut, men hur som helst, en söt kompis. Men min plan verkar gå i stöpet. Tusan! Det är nämligen så att min sambo har gått och blivit sotis helt enkelt. Så jag har inte ens vågat berätta min fredagsplan än. Grejen var att han skulle gå ut med sina kompisar, så då skulle det göra saken lite lättare att säga att jag faktiskt också vill gå ut och roa mej och träffa nytt folk eftersom jag inte har några kompisar i denna stad. Men nu kommer hans dator upp från Gotland ikväll, så han skall inte gå ut ikväll, utan istället skall han hämta datorn i Älvsö kl.20 och jag måste tydligen vara bärhjälp. Kuuul fredagkväll. NOT!
Det snöar fortfarande och nu är jag hungrig. Frukost nästa!
tusan också!
Jag ångrar att jag döpte min blogg till Icetrinity, för det heter jag överallt annars också. Tanken var ju att jag skulle vara lite "hemlig" här. Ingen jag känner, känner till min blogg - vad jag vet i alla fall. Men om nån skulle få för sig att jag skulle smyga runt här, så kommer det första tänkbara namnet vara just Icetrinity. Typiskt! Det hade vart bättre med Penny Lane eller Flicka, som jag har använt mig desto mer av här. Men jag har ändå lagt märke till att dessa namn/adresser redan är upptagna, så whatever. Jag får helt enkelt leva med att jag alltid kommer förbli Icetrinity. What the fuck, jag har ju till och med en bild - hur hemlig kan man bli liksom?!
en dålig dag.
Broder Daniel
Jag blir så jävla trött på allting! Den här dagen har övergått till en dålig dag! Den började lugnt och skönt som alla andra dagar, sen på eftermiddagen kom bror min förbi Tumba station, på väg hem från KTH i Södertälje, för att lämna lite saker från ön som var mina - lite skivor, halsduk och brev från csn - och vi snackade en stund och det var trevligt att träffa världens bästa och snyggaste storebror en stund. Han är en sån där himla bra person som man bara inte kan låta bli att beundra - och vara lite avundsjuk på ibland - för han är så bra - intelligent, snygg, rolig, gör roliga och häftiga saker, är påhittig och kreaktiv. Han berättade t.ex. idag att han skall bygga kulisserna till The Knifes nya video nästa vecka. Bara en sån sak! Och så är han tillsammans med världens sötaste tjej också som även hon är en sån där bra person. Hon brukar bl.a. vända skivor på Debaser.
När jag kom hem från bror-träffen igen så var jag på bra humör och började lyssna på mina nya skivor och satte mej vid datorn och började skriva här... Så helt plötsligt ringde det på dörren och min moster kom in, som är vår s.k. hyresvärd. Hon skulle hämta sin post som kommer hit eftersom vi bara lånar hennes lägenhet och hon bor hos sin "kille". Så sa hon att dom två ville prata med mej och sambon om nåt speciellt nu nån dag framöver. Vadå nåt speciellt?! Jag blev skitskraj ju! Så nu sitter jag såklart här och är skitnervös över vad det kan handla om. Kunde hon inte klämt ur sej det med en gång?! Har man sagt A, får man tamigfan säga B också! Har vi gjort nåt fel eller dumt? Kan inte låta bli att spekulera i det... Det finns typ tre alternativ.. 1. vi får inte bo kvar av nån anledning. 2. Dom kommer behöva lägenhet själva. 3. Dom tänker flytta ihop på riktigt och vill överlåta lägenhet på oss alternativt sälja den. Eller nåt helt annat. Gah! Jag vet inte! Blä, hata detta!
Hur som helst. Jag skrev klart min blogg och skulle publicera den. Men för andra gången under denna bloggs existens så försvann allting, och jag blev arg. Nu sitter jag i köket och känner mig på dåligt humör, lyssnar på Placebo, men tänker ge upp det nu och se på That '70 show istället.
Jordgubbar med mjölk
Nu är det en vecka kvar till jag börjar kursen på universitet. Det börjar kännas nervöst. Jag kommer aldrig hitta bland tusen hus, våningar,korridorer och rum. Jätteläskigt ju. Och sen har jag säkert glömt hur man ens gör när man pluggar. Det är ju också jätteläskigt...
Idag har jag varit grymt uttråkad. Sov först halva dagen som vanligt. Sen lite data, en dusch, resten teve. Jag går fortfarande runt i bara en tröja och raggsockor, men ändå svettas jag. Jag kanske har feber? Därför jag är så trött hela tiden? Men sambon har varit ännu tråkigare än jag, för han har suttit precis HELA dagen och spelat sitt jävla spel, så nåt direkt sällskap har man ju inte haft även fast han varit hemma hela dagen. Var jättesugen på att göra nåt ikväll, men ändå kom jag inte på nåt. Hm, och nu blev det bekräftat att jag har 38 graders feber också. Hallå, vart kom det ifrån liksom? Jag vill ju dricka öl!
Ikväll kom bror min tillbaka till stockholm. Jag måste se till att träffa honom så fort som möjligt för han har med en del saker till mej från ön. Lite skivor jag har beställt, post och sånt. Trevligt trevligt.
Åh nu kom jag på det! Jag skall ta lite glass! För min söta sambo köpte "Jordgubbar med mjölk"-glass igår för att göra mej glad för jag hade sån jävla mensvärk. Ibland kan dom, dom där männen.
Fast... nu vet jag inte vad jag skall skriva mer. Hm...lika bra att avsluta. Jag återkommer väl när/om det pluppar upp nåt nytt...
/miss Penny Lane
Idag har jag varit grymt uttråkad. Sov först halva dagen som vanligt. Sen lite data, en dusch, resten teve. Jag går fortfarande runt i bara en tröja och raggsockor, men ändå svettas jag. Jag kanske har feber? Därför jag är så trött hela tiden? Men sambon har varit ännu tråkigare än jag, för han har suttit precis HELA dagen och spelat sitt jävla spel, så nåt direkt sällskap har man ju inte haft även fast han varit hemma hela dagen. Var jättesugen på att göra nåt ikväll, men ändå kom jag inte på nåt. Hm, och nu blev det bekräftat att jag har 38 graders feber också. Hallå, vart kom det ifrån liksom? Jag vill ju dricka öl!
Ikväll kom bror min tillbaka till stockholm. Jag måste se till att träffa honom så fort som möjligt för han har med en del saker till mej från ön. Lite skivor jag har beställt, post och sånt. Trevligt trevligt.
Åh nu kom jag på det! Jag skall ta lite glass! För min söta sambo köpte "Jordgubbar med mjölk"-glass igår för att göra mej glad för jag hade sån jävla mensvärk. Ibland kan dom, dom där männen.
Fast... nu vet jag inte vad jag skall skriva mer. Hm...lika bra att avsluta. Jag återkommer väl när/om det pluppar upp nåt nytt...
/miss Penny Lane
krokben.
men oväntat, självklart blev jag fälld på vägen och även denna kväll slutade dåligt....
själanöd.
Jag blir förvirrad i mitt sinne och min själ. Mitt humör svänger värre än nånsin och jag vet ibland inte om jag skall skratta eller gråta, kämpa eller ge upp, försvinna eller stanna kvar... Igår var jag säker på hur allt låg till, men idag är det redan bättre. Imorgon är det säkert värre igen. Jag vet aldrig hur jag kommer må imorgon, eller inatt, om ett par timmar eller om en kvart.... Det svänger hela tiden. Ett under att det fungerade på IKEA igår. Men det var ju lätt ordnat när man kom hem och fick ett slag i magen (inte bokstavligen) så tårarna rann hejdlöst och hjärtat gjorde ont av för hårda slag. Så var den kvällen förstörd.
Natten var fylld av konstiga drömmar. Hemska röda ögon som man dog av om man tittade i. Aldrig fick man möta någons blick. Och så lammfostret som låg i muggen med o'boy, som sen hamnade innanför min tröja och startade hela epedemin. Kanske borde man gå till en psykolog ändå och reda ut kaoset i min hjärna...?
Jag vill ha en katt. Jag behöver en katt! Jag kan praktisk taget inte leva utan en katt som sällskap - det bästa sällskapet ever. Har kollat på katter idag på katt.nu men jag vet inte om det går att ordna, i alla fall inte rikitgt än. Allt runt omkring borde kanske reda upp sej först, så man vet att det skulle funka. Kollade i alla fall på väldigt fina raskatter. Den dyraste jag hittade kostade 10000 kr. Tiotusen! Det är inte klokt! Men ack, så fin den var. Jag saknar mina dunbollar hemma hos mor och far. På tal om det, så pratade jag nyss med mor min i telefon. Fan, vad mammor kan va bra att ha ibland. I love her!
Dagen har varit dimmig trots att morgonen började med sol. Har mest suttit inne, men kom till slut ut på en liten proemenad, mest för att handla mat, men i alla fall. Och nu är klockan nästan sex, så nu kanske det till och med är dags att laga till maten. Det skall bli nåt gott. Resten av kvällen vet jag inte vad jag skall göra. Försöka hålla mit humör uppe kanske...? Hoppas ingen (det finns bara en) fäller krokben på mej på vägen bara....
ps. Folk får gärna skriva kommentarer på mina inlägg. Det skulle uppskattas. ds.
åt helvete.
det finns ingenting kvar.
är det bara en fråga om tid?
Penny Lane
Tänk att leva som i Almost Famous... Nej, vi kan skippa allt knarkande, supande och knullande... Men tänk gemenskapen, att leva för musiken, att sitta där i turnébussen och ha lite allsång till en skön 70-talslåt. Nej, många av dom är inte lyckliga och dom skulle antagligen må bättre av att leva ett annat liv... men ändå, bakom allt det där, så finns det så mycket kärlek. Jag vill också kalla mej för Penny Lane och springa runt i en blå kort klänning och dansa in i dimman - fast på det bra sättet...
Nu är jag inte ensam längre...
Miss Penny Lane
Nu är jag inte ensam längre...
Miss Penny Lane
Like I don't belong.
Jag gick en lång, lång promenad idag och under hela tiden, enda från jag gick ut genom dörren och gick in igen, plus lite till, så pratade jag med Elinor, min älskade vän. Fan, vad skönt det var att snacka riktigt länge och ordentligt om allt som känns just nu. Vi pratade så länge att jag, faktiskt (!), fortfarande har ont i axeln efter att jag hållit upp armen så länge. Det känns konstigt att tänka på, men skall jag alltid bo i Stockholm nu och Elinor alltid i Skövde? Nej, det kan jag inte tro - väl? Men det är konstigt hur livet och vardagen förändras. Vid den här tiden förra året bodde vi alla tjejer på Gotland, gick fortfarande i skolan och kunde gå och hälsa på varandra vilken tid som helst på dygnet, vi satt på caféer och satt insvepta i täcken och pluggade tillsammans - allt var bra då. Allt var faktiskt jättebra då! Nu är det mest.... mindre bra.
Nu är det fredagkväll och jag sitter ensam hemma. Min sambo är på after work och jag... jag har ju inga vänner i den här stora hemska stan'....så datorn och teven får slåss om min uppmärksamhet. Det känns med andra ord som jag har en bra och händelserik afton framför mej...
I'm hanging on
when you're gone
I'm coming home
like I don't belong
You told me that is not the way
but I saw it on display
You took the train
to where you're from
You went away
maybe you'll stay
You know how much you mean to me
but you really should be free
you're the one
the one I hold
Idiot talk
I don't care at all
they try so hard to be the best
They're not better than the rest
You took the train
to your mom
You went away
And this time you'll stay
You know how much you mean to me
but you really should be free
Yeah you really should be free
Nu är det fredagkväll och jag sitter ensam hemma. Min sambo är på after work och jag... jag har ju inga vänner i den här stora hemska stan'....så datorn och teven får slåss om min uppmärksamhet. Det känns med andra ord som jag har en bra och händelserik afton framför mej...
I'm hanging on
when you're gone
I'm coming home
like I don't belong
You told me that is not the way
but I saw it on display
You took the train
to where you're from
You went away
maybe you'll stay
You know how much you mean to me
but you really should be free
you're the one
the one I hold
Idiot talk
I don't care at all
they try so hard to be the best
They're not better than the rest
You took the train
to your mom
You went away
And this time you'll stay
You know how much you mean to me
but you really should be free
Yeah you really should be free
kärlek är att se någon dö.
Vaknade halv tio och gick upp. Det var längesen jag gick upp så tididgt, och jag känner mej väldigt trött. Det blev en konstig kväll/natt igår. Mycket prat och funderingar, och som vanligt kändes det ändå som jag inte hade nåt klokt att säga. Är "Vet inte" verkligen det enda jag har att komma med? Kanske gör jag allting omöjligt. Men jag kan inte hjälpa att allt inte känns som det borde och att här aldrig kommer att kunna bli hemma på riktigt. Innerst inne vet jag precis hur det känns, men ändå klarar jag inte av att säga det. Det skulle förstöra allting, och jag vet inte om jag är beredd på det trots allt. Jag önskar ju bara det bästa. Men den dagen när det här inte känns som det bästa längre, kanske det är dags för en förändring....
love is watching someone die
So who’s going to watch you die?
So who’s going to watch you die?
So who’s going to watch you die?
So who’s going to watch you die?
So who’s going to watch you die?
So who’s going to watch you die?
rädda mej!
JAG BLIR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ALLTING!!!
januarimorgon.
Varje morgon brukar jag vakna med ett ryck när sambons hemska alarm på mobiltelefonen ringer. Redan vid första durren brukar jag vakna, och är ofta tvungen att putta på honom för att han skall vakna och stänga av. Imorse vaknade jag inte! Men istället smällde han i dörren när han hade gått upp så jag vaknade i alla fall, och av nån anledning hade jag sen väldiga problem med att somna om. Sambon tyckte jag skulle gå upp och vända tillbaka dygnet. Men Herre Jösses, gå upp innan kl.7.00? Är han tokig?! Det har jag inte gort på, jag vet inte hur länge! Nej, jag låg kvar och vände och vred på mej. Sen upptäckte jag att jag var kissnödig, och blev tvungen att gå upp i alla fall. Såg mej i spegeln och möttes av en hemsk syn. Jag var visserligen nyvaken, så man var väl ingen skönhet av naturen direkt, men jag såg direkt att det här inte skulle bli en bra hårdag! Mitt hår har börjat leva ett eget liv, ett dåligt liv! Usch, det går verkligen upp och ner med hur nöjd alternativt inte nöjd man är med sitt utseende....
Jag la mej. Tänkte massa. Tänkte ut massa bra saker jag skulle skriva här. Sen somnade jag om och vaknade kl.11 och minns inte alls nåt av det där braiga som jag skulle knappa ner.
Ute i köket står fortfarande formen kvar med matrester från igår. I vasken ligger det fullt med potatis- och lökskal. Alltså, jag blir så in i helvetes irriterad på detta! För mej faller det sej ganska naturligt att den som lagat maten även tar hand om det som blir kvar och gör rent efter sej. Eller, har jag fel? Visst, jag hjälper gärna till med disken - eller gärna och gärna, men jag gör det i alla fall - men det är väl inte meningen att jag skall göra all skitgöra?! I förrgår t.ex. lagade jag maten, men inte diskade sambon för det eller plockade bort dom använda kastrullerna. Nej, för det gjorde jag - som vanligt. Och så igår när jag skulle lägga mej, när han redan somnat, så ligger hans blöta duschhandduk i min säng. Liksom hallå, plocka unda efter dej! SNÄLLA!
Trots det var jag lite kramig imorse och vi pussades lite innan han stack till jobbet. Det gäller att ta vara på dom bra stunderna, för dom senaste dagarna har jag inte varit kelig alls. Nej usch och fy, jag är inte sugen. Jag är helst med mej själv, samtiddigt som jag mer än gärna skulle vilja träffa lite folk nu. Det driver mej till vansinne att sitta här alladeles ensam hela dagarna. Jag saknar mina älskade katter. Jag behöver verkligen en katt! Men jag vet inte om det skulle funka här... då skulle den antagligen bli en innekatt, och jag vet inte riktigt om jag gillar den idéen. Men oj, vad glad jag skulle bli! Jag skulle ta hand om den som mitt lilla barn!
Jag skall äta frukost nu, sen funderar jag faktiskt på att åka in till stan. Även fast jag inte har några pengar kanske man kan hitta nåt billigt och fint, eller bara gå lite på stan helt enkelt. Det är ju faktiskt en väldigt fin dag :)
I know that I'm able to love you better than anyone
Jag la mej. Tänkte massa. Tänkte ut massa bra saker jag skulle skriva här. Sen somnade jag om och vaknade kl.11 och minns inte alls nåt av det där braiga som jag skulle knappa ner.
Ute i köket står fortfarande formen kvar med matrester från igår. I vasken ligger det fullt med potatis- och lökskal. Alltså, jag blir så in i helvetes irriterad på detta! För mej faller det sej ganska naturligt att den som lagat maten även tar hand om det som blir kvar och gör rent efter sej. Eller, har jag fel? Visst, jag hjälper gärna till med disken - eller gärna och gärna, men jag gör det i alla fall - men det är väl inte meningen att jag skall göra all skitgöra?! I förrgår t.ex. lagade jag maten, men inte diskade sambon för det eller plockade bort dom använda kastrullerna. Nej, för det gjorde jag - som vanligt. Och så igår när jag skulle lägga mej, när han redan somnat, så ligger hans blöta duschhandduk i min säng. Liksom hallå, plocka unda efter dej! SNÄLLA!
Trots det var jag lite kramig imorse och vi pussades lite innan han stack till jobbet. Det gäller att ta vara på dom bra stunderna, för dom senaste dagarna har jag inte varit kelig alls. Nej usch och fy, jag är inte sugen. Jag är helst med mej själv, samtiddigt som jag mer än gärna skulle vilja träffa lite folk nu. Det driver mej till vansinne att sitta här alladeles ensam hela dagarna. Jag saknar mina älskade katter. Jag behöver verkligen en katt! Men jag vet inte om det skulle funka här... då skulle den antagligen bli en innekatt, och jag vet inte riktigt om jag gillar den idéen. Men oj, vad glad jag skulle bli! Jag skulle ta hand om den som mitt lilla barn!
Jag skall äta frukost nu, sen funderar jag faktiskt på att åka in till stan. Även fast jag inte har några pengar kanske man kan hitta nåt billigt och fint, eller bara gå lite på stan helt enkelt. Det är ju faktiskt en väldigt fin dag :)
I know that I'm able to love you better than anyone
att börja eller sluta leva?
klockan är 16.44 och jag har inte varit utanför dörren idag. Jag har tänkt det hela dagen att jag skulle ta en promenad, för promenader är bra, men innan jag visste ordet av det så var det mörkt ute. Dessutom har det varit slaskväder hela dagen.
En dusch, fyra mackor och åtta Vänner-avsnitt senare sitter jag nu här. Vill egentligen skriva jättemycket. Varenda tanke önskar jag att jag kunde kladda ner här. Men samtidigt inte. Jag har fortfarande ont i naken och jag känner mej ful idag. Ni vet, när man ser sej själv i speglen och man vill bara dra ner en rullgardin för det man ser, eller ännu värre, klösa bort allt som spegelbilden visar. Det skulle kunna bli bättre med lite smink eller andra möjliga skönhetsprodukter, men jag menar, det vill man ju inte lägga ner tid på om man ändå bara går hemma. För det är exakt det jag gör. Jag går här som nån jävla desperate housewife och gör inte ett jävla skit - ja, förutom att diska, städa, tvätta och allt annat skit som förväntas av en bara för att man är fucking jävla arbetslös! Jag har inga vänner här och jag har inga pengar. För jag flyttade till en stad som är tiotusen gånger större än min bara för att min pojkvän fick jobb här! Jag har inte jobbat sen i somras och är alltså i princip pank, så hur fan skall jag kunna betala hyran och maten?! Va?!
Jag hatar att det inte är accepterat i det svenska samhället att vara sysslolös, att inte veta vad man skall göra med sitt liv. Jag hatar att skämmas när man får frågan "Jahaja tjejen, så vad pysslar du med? Nehej, ingenting, jag förstår..." och man känner sej helt värdleös och sänker huvudet lite generat och försöker komma på en förklaring till varför så man slipper få den där skeptiska blicken. Jag vet ju bara inte vad jag vill!! Hallå, jag är 19 år, dom tolv senaste åren har jag gått i skolan och slitit häcken av mej! Tillåt mej att fundera över min framtid en stund, snälla ni!
Men vad gör man egentligen? Jag vill inte jobba! Så enkelt är det. Inte i verkligheten, för där måste man jobba, men för mej. Det förväntas att man helt plötsligt skall vara så himla vuxen och ta ansvar för allting bara för att man slutat skolan. Jag är ett barn! Inuti mej är det bara ett barn som helst av allt bara vill krypa ihop till en boll och gömma sej, jag är långt ifrån vuxen! Jag vet knappt hur man betalar räkningar. Hela tiden, från alla håll, får man höra vilka jobb man skall välja, att man skall ut och upptäcka världen, att man borde ta tag i sej själv - RYCK UPP DEJ MÄNNISKA!
Ingenting är som förut och ingenting kommer nånsin bli som då igen. Jag saknar den tiden. Jag minns när jag 16-17 och min, då, livs största kärlek sa till mej "ta vara på den här tiden, att vara 17 är den bästa åldern i livet". Jag förstod inte vad han menade, vad fanns det för bra med att vara 17? Men ja, nu i efterhand, kan jag med handen på hjärtat säga att det var underbart att vara 17 och jag kan bara se tillbaka på den tiden med gläjde, även fast jag vet innerst inne att det fanns mycket motgångar då också.
När jag slutade 9:an såg jag tillbaka på högstadiet som den bästa tiden i mitt liv dittills, men den tiden suddades ganska snabbt ut och mina tre gymnasieår tog över titeln som "mina tre bästa år i livet". Där efter ser jag inget ljus. Jag har aldrig hört nån säga "Ja jävlar, vad underbart jag haft det efter studenten! Det är då livet börjar!". Nej, nästan alla jag känner har hamnat i nån slags kris efter studenten. Självklart, vissa vet vad dom vill och tar tag i sina drömmar och planer direkt, men för oss andra, vi som ställs framför ett vägskäl med tusen olika möjligheter och val - vad blir det av oss?
Man kan inte leva på minnen, hur mycket man än önskar.
Allt är inte som det ska. Jag vet inte riktigt själv vad det är som har hänt med mej, men jag vet att det är nåt som inte stämmer, nåt som inte är som förut. Jag tänker på det mycket och jag vet att det kanske inte är rätt. Det skrämmer mej och jag är rädd för förändring just nu, samtididgt som jag skulle vilja skita i allt och bara börja om. Nya människor, nya platser! Jag behöver nåt nu, jag behöver stöd, jag behöver folk omkring mej, folk jag kan prata och umgås med. För, det räcker faktiskt inte alltid med bara en, en enda... Jag behöver nåt mer!
Jag började i alla fall inte leva efter studenten, jag slutade, och jag står fortfarande vid ett jävla vägskäl och velar. Men snälla, döm mej inte för det! Låt mej vela en stund till, om jag så önskar....
En dusch, fyra mackor och åtta Vänner-avsnitt senare sitter jag nu här. Vill egentligen skriva jättemycket. Varenda tanke önskar jag att jag kunde kladda ner här. Men samtidigt inte. Jag har fortfarande ont i naken och jag känner mej ful idag. Ni vet, när man ser sej själv i speglen och man vill bara dra ner en rullgardin för det man ser, eller ännu värre, klösa bort allt som spegelbilden visar. Det skulle kunna bli bättre med lite smink eller andra möjliga skönhetsprodukter, men jag menar, det vill man ju inte lägga ner tid på om man ändå bara går hemma. För det är exakt det jag gör. Jag går här som nån jävla desperate housewife och gör inte ett jävla skit - ja, förutom att diska, städa, tvätta och allt annat skit som förväntas av en bara för att man är fucking jävla arbetslös! Jag har inga vänner här och jag har inga pengar. För jag flyttade till en stad som är tiotusen gånger större än min bara för att min pojkvän fick jobb här! Jag har inte jobbat sen i somras och är alltså i princip pank, så hur fan skall jag kunna betala hyran och maten?! Va?!
Jag hatar att det inte är accepterat i det svenska samhället att vara sysslolös, att inte veta vad man skall göra med sitt liv. Jag hatar att skämmas när man får frågan "Jahaja tjejen, så vad pysslar du med? Nehej, ingenting, jag förstår..." och man känner sej helt värdleös och sänker huvudet lite generat och försöker komma på en förklaring till varför så man slipper få den där skeptiska blicken. Jag vet ju bara inte vad jag vill!! Hallå, jag är 19 år, dom tolv senaste åren har jag gått i skolan och slitit häcken av mej! Tillåt mej att fundera över min framtid en stund, snälla ni!
Men vad gör man egentligen? Jag vill inte jobba! Så enkelt är det. Inte i verkligheten, för där måste man jobba, men för mej. Det förväntas att man helt plötsligt skall vara så himla vuxen och ta ansvar för allting bara för att man slutat skolan. Jag är ett barn! Inuti mej är det bara ett barn som helst av allt bara vill krypa ihop till en boll och gömma sej, jag är långt ifrån vuxen! Jag vet knappt hur man betalar räkningar. Hela tiden, från alla håll, får man höra vilka jobb man skall välja, att man skall ut och upptäcka världen, att man borde ta tag i sej själv - RYCK UPP DEJ MÄNNISKA!
Ingenting är som förut och ingenting kommer nånsin bli som då igen. Jag saknar den tiden. Jag minns när jag 16-17 och min, då, livs största kärlek sa till mej "ta vara på den här tiden, att vara 17 är den bästa åldern i livet". Jag förstod inte vad han menade, vad fanns det för bra med att vara 17? Men ja, nu i efterhand, kan jag med handen på hjärtat säga att det var underbart att vara 17 och jag kan bara se tillbaka på den tiden med gläjde, även fast jag vet innerst inne att det fanns mycket motgångar då också.
När jag slutade 9:an såg jag tillbaka på högstadiet som den bästa tiden i mitt liv dittills, men den tiden suddades ganska snabbt ut och mina tre gymnasieår tog över titeln som "mina tre bästa år i livet". Där efter ser jag inget ljus. Jag har aldrig hört nån säga "Ja jävlar, vad underbart jag haft det efter studenten! Det är då livet börjar!". Nej, nästan alla jag känner har hamnat i nån slags kris efter studenten. Självklart, vissa vet vad dom vill och tar tag i sina drömmar och planer direkt, men för oss andra, vi som ställs framför ett vägskäl med tusen olika möjligheter och val - vad blir det av oss?
Man kan inte leva på minnen, hur mycket man än önskar.
Allt är inte som det ska. Jag vet inte riktigt själv vad det är som har hänt med mej, men jag vet att det är nåt som inte stämmer, nåt som inte är som förut. Jag tänker på det mycket och jag vet att det kanske inte är rätt. Det skrämmer mej och jag är rädd för förändring just nu, samtididgt som jag skulle vilja skita i allt och bara börja om. Nya människor, nya platser! Jag behöver nåt nu, jag behöver stöd, jag behöver folk omkring mej, folk jag kan prata och umgås med. För, det räcker faktiskt inte alltid med bara en, en enda... Jag behöver nåt mer!
Jag började i alla fall inte leva efter studenten, jag slutade, och jag står fortfarande vid ett jävla vägskäl och velar. Men snälla, döm mej inte för det! Låt mej vela en stund till, om jag så önskar....
hans och hennes
såg nyss på "Hans och hennes" på 3:an. Började fundera på hur vikitgt det är att få barn. Eller hur viktigt det är att vilja ha barn. Eller rättare sagt, hur viktigt det kanske blir när man inser att man inte kan få barn - som i filmen. Jag vill inte alls ha barn nu. Men tänk om jag fick reda på att jag inte skulle kunna få barn - skulle jag vilja ha barn mest av allt då?! Usch, hemska tanke, jag vill inte ha barn....
Lunarstorm vs. Helgon
Nu har jag diskat. Fan, vad man lukatr illa om händerna efteråt. Man luktar disktrasa helt enkelt!
Jag har tänkt på en sak. Jag minns när Lunarstorm var relativtnytt och det bara var jag och ett par killar i klassen som hade det, då tyckte de flesta att det var nåt nytt och roligt. Efter ett tag hade alla "Lunar", och snart därefter igen var det "töntigt" och "fjortis". Ja visst, nu var det Helgon som gällde, dom "riktar sej till en mer alternativ målgrupp". Men jag fattar inte dealen. Helgon är grått och Lunarstorm är orange/blått - än sen? Det grundar sej ju på samma principer - skriva med folk, skriva dagbok, lägga upp bilder, diskutera i forum osv osv. Sure, det kanske hänger fler 14-åringar på Lunar, vad vet jag, men vad spelar det för roll - egentligen? Nu verkar det även vara lite fånigt att skriva dagbok på dessa communitys också, allra helst om man skriver nåt deppigt. Då får man reaktionen "stackars lilla flicka/pojke som tycker så synd om sej själv och bara måste skriva om det här". Men hur kommer det sej då att dessa bloggar har blivit så populära på senaste både bland kändisar och oss dödliga? Vad är det som gör att vi människor är så intressade av andras liv och folk i vår omgivning?
Personligen tar jag ingen direkt ställning. Jag är medlem både på Lunarstorm och Helgon och har, som ni ser, även ett Blogg-konto här, och på alla ställena skriver jag dagbok om ditten och datten - ena stunden är jag glad, andra deppig. Det handlar inte om att få sympati eller dylikt, utan bara om att få skriva av sej. När jag läser vad andra har skrivit är jag inte särkilt intresserad av deras liv, utan snarare deras sätt att skriva på. Man lär sej av att läsa om andra, av andra. Så enkelt är det.
Det var en liten fundering bara. Vad jag menar är att det inte är så mycket att komma med att kläcka ur sej "åååhhhh, har du luuuunar? vad fjooortis" om man själv är medlem på tex, Helgon. För det är i princip exakt samma sak. Det känns gansa knäppt att man nästan måste försvara sej bara för att man hänger på Lunar. Jag är ffs inte en annan människa bara för att jag föredrar en community framför en annan. Pah, fånigt!
Nu kommer snart min man hem (alltså, inte min man, men min käresta) och jag skall laga mat. Fan, jag är så jävla snäll, springer runt här som nån himla hemmafru och fixar och donar. Igår städade jag toaletten till och med, även fast jag inte skitit där på över tre veckor (ursäkta språket, men va fan). Jag är så snäll, så himla, himla snäll....
Jag har tänkt på en sak. Jag minns när Lunarstorm var relativtnytt och det bara var jag och ett par killar i klassen som hade det, då tyckte de flesta att det var nåt nytt och roligt. Efter ett tag hade alla "Lunar", och snart därefter igen var det "töntigt" och "fjortis". Ja visst, nu var det Helgon som gällde, dom "riktar sej till en mer alternativ målgrupp". Men jag fattar inte dealen. Helgon är grått och Lunarstorm är orange/blått - än sen? Det grundar sej ju på samma principer - skriva med folk, skriva dagbok, lägga upp bilder, diskutera i forum osv osv. Sure, det kanske hänger fler 14-åringar på Lunar, vad vet jag, men vad spelar det för roll - egentligen? Nu verkar det även vara lite fånigt att skriva dagbok på dessa communitys också, allra helst om man skriver nåt deppigt. Då får man reaktionen "stackars lilla flicka/pojke som tycker så synd om sej själv och bara måste skriva om det här". Men hur kommer det sej då att dessa bloggar har blivit så populära på senaste både bland kändisar och oss dödliga? Vad är det som gör att vi människor är så intressade av andras liv och folk i vår omgivning?
Personligen tar jag ingen direkt ställning. Jag är medlem både på Lunarstorm och Helgon och har, som ni ser, även ett Blogg-konto här, och på alla ställena skriver jag dagbok om ditten och datten - ena stunden är jag glad, andra deppig. Det handlar inte om att få sympati eller dylikt, utan bara om att få skriva av sej. När jag läser vad andra har skrivit är jag inte särkilt intresserad av deras liv, utan snarare deras sätt att skriva på. Man lär sej av att läsa om andra, av andra. Så enkelt är det.
Det var en liten fundering bara. Vad jag menar är att det inte är så mycket att komma med att kläcka ur sej "åååhhhh, har du luuuunar? vad fjooortis" om man själv är medlem på tex, Helgon. För det är i princip exakt samma sak. Det känns gansa knäppt att man nästan måste försvara sej bara för att man hänger på Lunar. Jag är ffs inte en annan människa bara för att jag föredrar en community framför en annan. Pah, fånigt!
Nu kommer snart min man hem (alltså, inte min man, men min käresta) och jag skall laga mat. Fan, jag är så jävla snäll, springer runt här som nån himla hemmafru och fixar och donar. Igår städade jag toaletten till och med, även fast jag inte skitit där på över tre veckor (ursäkta språket, men va fan). Jag är så snäll, så himla, himla snäll....
inte sant!
Här har jag nu suttit i ett par timmar och skrivit ett hejdundrans långt, allra första blogginlägg, men vad händer?! Jo, det försvinner! Så nu blev jag lite irriterad och tänker inte skriva om allting igen, om ni trodde det! Skriver några kortfattade rader, sen ger jag upp.
Jag är tillbaka i Stockholm nu. Pojken min ville ha tillbaka mej, så jag tog mitt pick och pack och lämnade Gotland igen. Jag har haft tre underbara veckor hemma på ön, och skulle lätt kunna stanna ett bra tag till. Men det funkar inte riktigt så. Den 25:e skall jag ju börja plugga på univeristetet, skall gå en kurs som heter Jazz, rock och annan populärmusik. Jag hoppas att det blir intressant/kul. Och förhoppningsvis så blir allt runtomkring också lite mer roligt. Det här stället äf fyllt med ångest! Alltså inte Stockholm, utan lägenheten. Jag skulle ju bygga ett fint bo när detvar dags att "skaffa eget". Men där här lägenheten är färdigmöblerad och tämligen ful! Men men, man skall väl inte klaga. Eller? Om jag kunde, skulle jag givetvis skaffa en ny lya som var fin, där man kunde både trivas och bo. Tänk om man hette "Lotto-Erik" och hade vunnit en sisådär 123 miljoner! Det hade vart fint det! Då hade jag köpt allt jag ville ha och lite till! Men nu heter jag ju varken Erik eller spelar på Lotto, så jag kan inte köpa nånting. Typiskt!
Det är mycket mer snö här i Stockholm än på Gotland. Jag längtar efter våren, men jag måste ändå säga att det är väldigt vackert när man tittar ut genom fönstret och det ser ut som ett enda sagoland täckt av snö. Tog en långpromenad tididgare idag i min ensmahet och fotade lite. Inget speciellt, jag är ju ingen konstnär direkt, men det är alltid kul att knäppa lite bilder.
Innan jag ger upp det här så måste jag bara säga, herre gud, vad Kristofer Åström sjunger vackert!
Jag är tillbaka i Stockholm nu. Pojken min ville ha tillbaka mej, så jag tog mitt pick och pack och lämnade Gotland igen. Jag har haft tre underbara veckor hemma på ön, och skulle lätt kunna stanna ett bra tag till. Men det funkar inte riktigt så. Den 25:e skall jag ju börja plugga på univeristetet, skall gå en kurs som heter Jazz, rock och annan populärmusik. Jag hoppas att det blir intressant/kul. Och förhoppningsvis så blir allt runtomkring också lite mer roligt. Det här stället äf fyllt med ångest! Alltså inte Stockholm, utan lägenheten. Jag skulle ju bygga ett fint bo när detvar dags att "skaffa eget". Men där här lägenheten är färdigmöblerad och tämligen ful! Men men, man skall väl inte klaga. Eller? Om jag kunde, skulle jag givetvis skaffa en ny lya som var fin, där man kunde både trivas och bo. Tänk om man hette "Lotto-Erik" och hade vunnit en sisådär 123 miljoner! Det hade vart fint det! Då hade jag köpt allt jag ville ha och lite till! Men nu heter jag ju varken Erik eller spelar på Lotto, så jag kan inte köpa nånting. Typiskt!
Det är mycket mer snö här i Stockholm än på Gotland. Jag längtar efter våren, men jag måste ändå säga att det är väldigt vackert när man tittar ut genom fönstret och det ser ut som ett enda sagoland täckt av snö. Tog en långpromenad tididgare idag i min ensmahet och fotade lite. Inget speciellt, jag är ju ingen konstnär direkt, men det är alltid kul att knäppa lite bilder.
Innan jag ger upp det här så måste jag bara säga, herre gud, vad Kristofer Åström sjunger vackert!
you could have the sun
you could have the water
this i'd give to you
you could be the moon
you could be the harbour
that i arrive to
you could come over
uninvited
you said i'm the one
the one to hold you
does it go for the others too
no surprise
yesterday around 4.am
i thought about you
for a second or two
i know it's no good
i feel so lonely
sleeping without you
how come your arms are not around me
i said you're the one
the one to hold me
but i guess he said that too
no surpise
you could have the water
this i'd give to you
you could be the moon
you could be the harbour
that i arrive to
you could come over
uninvited
you said i'm the one
the one to hold you
does it go for the others too
no surprise
yesterday around 4.am
i thought about you
for a second or two
i know it's no good
i feel so lonely
sleeping without you
how come your arms are not around me
i said you're the one
the one to hold me
but i guess he said that too
no surpise