att börja eller sluta leva?
klockan är 16.44 och jag har inte varit utanför dörren idag. Jag har tänkt det hela dagen att jag skulle ta en promenad, för promenader är bra, men innan jag visste ordet av det så var det mörkt ute. Dessutom har det varit slaskväder hela dagen.
En dusch, fyra mackor och åtta Vänner-avsnitt senare sitter jag nu här. Vill egentligen skriva jättemycket. Varenda tanke önskar jag att jag kunde kladda ner här. Men samtidigt inte. Jag har fortfarande ont i naken och jag känner mej ful idag. Ni vet, när man ser sej själv i speglen och man vill bara dra ner en rullgardin för det man ser, eller ännu värre, klösa bort allt som spegelbilden visar. Det skulle kunna bli bättre med lite smink eller andra möjliga skönhetsprodukter, men jag menar, det vill man ju inte lägga ner tid på om man ändå bara går hemma. För det är exakt det jag gör. Jag går här som nån jävla desperate housewife och gör inte ett jävla skit - ja, förutom att diska, städa, tvätta och allt annat skit som förväntas av en bara för att man är fucking jävla arbetslös! Jag har inga vänner här och jag har inga pengar. För jag flyttade till en stad som är tiotusen gånger större än min bara för att min pojkvän fick jobb här! Jag har inte jobbat sen i somras och är alltså i princip pank, så hur fan skall jag kunna betala hyran och maten?! Va?!
Jag hatar att det inte är accepterat i det svenska samhället att vara sysslolös, att inte veta vad man skall göra med sitt liv. Jag hatar att skämmas när man får frågan "Jahaja tjejen, så vad pysslar du med? Nehej, ingenting, jag förstår..." och man känner sej helt värdleös och sänker huvudet lite generat och försöker komma på en förklaring till varför så man slipper få den där skeptiska blicken. Jag vet ju bara inte vad jag vill!! Hallå, jag är 19 år, dom tolv senaste åren har jag gått i skolan och slitit häcken av mej! Tillåt mej att fundera över min framtid en stund, snälla ni!
Men vad gör man egentligen? Jag vill inte jobba! Så enkelt är det. Inte i verkligheten, för där måste man jobba, men för mej. Det förväntas att man helt plötsligt skall vara så himla vuxen och ta ansvar för allting bara för att man slutat skolan. Jag är ett barn! Inuti mej är det bara ett barn som helst av allt bara vill krypa ihop till en boll och gömma sej, jag är långt ifrån vuxen! Jag vet knappt hur man betalar räkningar. Hela tiden, från alla håll, får man höra vilka jobb man skall välja, att man skall ut och upptäcka världen, att man borde ta tag i sej själv - RYCK UPP DEJ MÄNNISKA!
Ingenting är som förut och ingenting kommer nånsin bli som då igen. Jag saknar den tiden. Jag minns när jag 16-17 och min, då, livs största kärlek sa till mej "ta vara på den här tiden, att vara 17 är den bästa åldern i livet". Jag förstod inte vad han menade, vad fanns det för bra med att vara 17? Men ja, nu i efterhand, kan jag med handen på hjärtat säga att det var underbart att vara 17 och jag kan bara se tillbaka på den tiden med gläjde, även fast jag vet innerst inne att det fanns mycket motgångar då också.
När jag slutade 9:an såg jag tillbaka på högstadiet som den bästa tiden i mitt liv dittills, men den tiden suddades ganska snabbt ut och mina tre gymnasieår tog över titeln som "mina tre bästa år i livet". Där efter ser jag inget ljus. Jag har aldrig hört nån säga "Ja jävlar, vad underbart jag haft det efter studenten! Det är då livet börjar!". Nej, nästan alla jag känner har hamnat i nån slags kris efter studenten. Självklart, vissa vet vad dom vill och tar tag i sina drömmar och planer direkt, men för oss andra, vi som ställs framför ett vägskäl med tusen olika möjligheter och val - vad blir det av oss?
Man kan inte leva på minnen, hur mycket man än önskar.
Allt är inte som det ska. Jag vet inte riktigt själv vad det är som har hänt med mej, men jag vet att det är nåt som inte stämmer, nåt som inte är som förut. Jag tänker på det mycket och jag vet att det kanske inte är rätt. Det skrämmer mej och jag är rädd för förändring just nu, samtididgt som jag skulle vilja skita i allt och bara börja om. Nya människor, nya platser! Jag behöver nåt nu, jag behöver stöd, jag behöver folk omkring mej, folk jag kan prata och umgås med. För, det räcker faktiskt inte alltid med bara en, en enda... Jag behöver nåt mer!
Jag började i alla fall inte leva efter studenten, jag slutade, och jag står fortfarande vid ett jävla vägskäl och velar. Men snälla, döm mej inte för det! Låt mej vela en stund till, om jag så önskar....
En dusch, fyra mackor och åtta Vänner-avsnitt senare sitter jag nu här. Vill egentligen skriva jättemycket. Varenda tanke önskar jag att jag kunde kladda ner här. Men samtidigt inte. Jag har fortfarande ont i naken och jag känner mej ful idag. Ni vet, när man ser sej själv i speglen och man vill bara dra ner en rullgardin för det man ser, eller ännu värre, klösa bort allt som spegelbilden visar. Det skulle kunna bli bättre med lite smink eller andra möjliga skönhetsprodukter, men jag menar, det vill man ju inte lägga ner tid på om man ändå bara går hemma. För det är exakt det jag gör. Jag går här som nån jävla desperate housewife och gör inte ett jävla skit - ja, förutom att diska, städa, tvätta och allt annat skit som förväntas av en bara för att man är fucking jävla arbetslös! Jag har inga vänner här och jag har inga pengar. För jag flyttade till en stad som är tiotusen gånger större än min bara för att min pojkvän fick jobb här! Jag har inte jobbat sen i somras och är alltså i princip pank, så hur fan skall jag kunna betala hyran och maten?! Va?!
Jag hatar att det inte är accepterat i det svenska samhället att vara sysslolös, att inte veta vad man skall göra med sitt liv. Jag hatar att skämmas när man får frågan "Jahaja tjejen, så vad pysslar du med? Nehej, ingenting, jag förstår..." och man känner sej helt värdleös och sänker huvudet lite generat och försöker komma på en förklaring till varför så man slipper få den där skeptiska blicken. Jag vet ju bara inte vad jag vill!! Hallå, jag är 19 år, dom tolv senaste åren har jag gått i skolan och slitit häcken av mej! Tillåt mej att fundera över min framtid en stund, snälla ni!
Men vad gör man egentligen? Jag vill inte jobba! Så enkelt är det. Inte i verkligheten, för där måste man jobba, men för mej. Det förväntas att man helt plötsligt skall vara så himla vuxen och ta ansvar för allting bara för att man slutat skolan. Jag är ett barn! Inuti mej är det bara ett barn som helst av allt bara vill krypa ihop till en boll och gömma sej, jag är långt ifrån vuxen! Jag vet knappt hur man betalar räkningar. Hela tiden, från alla håll, får man höra vilka jobb man skall välja, att man skall ut och upptäcka världen, att man borde ta tag i sej själv - RYCK UPP DEJ MÄNNISKA!
Ingenting är som förut och ingenting kommer nånsin bli som då igen. Jag saknar den tiden. Jag minns när jag 16-17 och min, då, livs största kärlek sa till mej "ta vara på den här tiden, att vara 17 är den bästa åldern i livet". Jag förstod inte vad han menade, vad fanns det för bra med att vara 17? Men ja, nu i efterhand, kan jag med handen på hjärtat säga att det var underbart att vara 17 och jag kan bara se tillbaka på den tiden med gläjde, även fast jag vet innerst inne att det fanns mycket motgångar då också.
När jag slutade 9:an såg jag tillbaka på högstadiet som den bästa tiden i mitt liv dittills, men den tiden suddades ganska snabbt ut och mina tre gymnasieår tog över titeln som "mina tre bästa år i livet". Där efter ser jag inget ljus. Jag har aldrig hört nån säga "Ja jävlar, vad underbart jag haft det efter studenten! Det är då livet börjar!". Nej, nästan alla jag känner har hamnat i nån slags kris efter studenten. Självklart, vissa vet vad dom vill och tar tag i sina drömmar och planer direkt, men för oss andra, vi som ställs framför ett vägskäl med tusen olika möjligheter och val - vad blir det av oss?
Man kan inte leva på minnen, hur mycket man än önskar.
Allt är inte som det ska. Jag vet inte riktigt själv vad det är som har hänt med mej, men jag vet att det är nåt som inte stämmer, nåt som inte är som förut. Jag tänker på det mycket och jag vet att det kanske inte är rätt. Det skrämmer mej och jag är rädd för förändring just nu, samtididgt som jag skulle vilja skita i allt och bara börja om. Nya människor, nya platser! Jag behöver nåt nu, jag behöver stöd, jag behöver folk omkring mej, folk jag kan prata och umgås med. För, det räcker faktiskt inte alltid med bara en, en enda... Jag behöver nåt mer!
Jag började i alla fall inte leva efter studenten, jag slutade, och jag står fortfarande vid ett jävla vägskäl och velar. Men snälla, döm mej inte för det! Låt mej vela en stund till, om jag så önskar....
Kommentarer
Postat av: slots
In the first case acquaintance down online slots.
Trackback