flicka.

Det var så konstigt imorse när jag vaknde. Jag satte mig upp som vanligt, men så när jag ställde mig upp hände nåt konstigt. Jag hade liksom ingen kraft i benen, som att jag tappade balansen, kunde inte stå. Satte mig ner igen. Efter en stund fick jag ont i höger axel och ner mot höger revben, som att det satt en spik på varje punkt och där emellan gick ett snöre. Obehagligt och läskigt.

Hur mår jag?

Den tjejen får mig att vilja spy...

Åkte in till stan ikväll för att mor min skulle springa Vårruset. Tänkte jag kunde träffa nån av mina kompisar, jag menar, det brukar alltid vara nån som är sugen på fika eller dylikt. Men ack vad jag bedrog mig denna gång - jag fick inte tag på nån, så jag blev helt enkelt ensam. Gick en promenad och hamnade sen på en bänk på strandpromenaden i flera timmar. Satt där och funderade med solen som enda sällskap. Kände mig deppig. Klump i magen igen. Tårar i ögonen. Äsch, skit samma. Det slutade i alla fall med en miljon solnedgångs- och silhuettbilder. Tänkte dela dom med er. Säg gärna vad ni tycker!

 

Egentligen finns det där hela tiden, men jag tror att jag är ganska bra på att dölja det.
Ena sekunden glad, andra sekunden ledsen.
Hela tiden saknaden av dåtiden
Hela tiden irritation
Hela tiden vetandet om bristen på pengar
Hela tiden känna sig dålig
Hela tiden ha en gnagande klump i magen
Hela tiden sakna
Hela tiden se tillbaks
Hela tiden önska
Hela tiden veta

Säger man för mycket ser folk en som fånig och tror att man bara söker medömkan.
Säger man för lite... ja, då händer givetvis ingenting.
Säger man för mycket får man på sin höjd en klapp på axeln, annars inget mer än en fnys eller kanske ett litet leende i brist på annat.
Säger man att man tappat allt, då tycker folk att man är dum och patetisk.
Säger man hjälp mig tar ingen en på allvar.
Säger man att livet känns meningslöst så säger dom ryck upp dig, du är ung och frisk och har hela underbara livet framför dig!


Men om man inte ser nån framtid? Om man inte känner av det där underbara livet, vad gör man då?
Fast, just det, det får man ju inte säga, för det är ju just då folket tycker att man är patetisk och dum och inte alls förstår. Det är just då man får den där fnysen, den där blicken som säger vad fånig du är, vad är det för idéer du har i huvudet? skärp dig nu, du har absolut ingenting att klaga på!


Ja, vad är det egentligen för idéer?
Har jag ingenting att klaga på?
Borde jag vara lycklig för det jag har?
Vad har jag då?
Jag har inga pengar, inget jobb, inga framtidsplaner, ingen dröm, inget klart.
Jag har en längtan och önskan, visst har jag det.
Men, vad har jag mer?

Förra året missade jag allt pga mitt förbannade jobb som tog all min tid.
Den här sommaren missar jag allt pga att jag inte har ett jobb och därmed inga pengar.

Men det får man väl heller inte klaga på, för vad får man då till svar?
Jo: Skaffa ett jobb då!
Jag har försökt. Men jag tänker inte bli tandläkare eller pizzabagare. Inte diskare heller för den delen. Jag har redan skaffat mig den erfarenheten, och jag vill inte jobba fram till 4 på morgonen och bli körd med bara för att man, enligt dom andra, gör "skitjobbet", och nej, jag vill inte ens bränna sönder mina fingrar en sommar till heller. Jag vet att många andra skulle göra vad som helst för ett jobb, att dom skulle nöja sig med vilket skitgöra som helst. Men jag antar att jag är för kräsen. Och då får jag väl vara det. Jag får väl helt enkelt skylla mig själv, så kan alla andra fortsätta tycka att jag är dum i huvudet.

Jag vet att jag tagit mycket skit.
Jag vet vad ni säger.
Jag vet vad ni sett.
Och jag vet vad ni tycker.

Men jag orkar inte.!

Jag är så trött på det här. Trött på humörsvängningar, trött på ångest, trött på tårar, trött på... ja, trött på allt.

Vad gör man när man inte kan ropa på hjälp? Vad är det jag vill ha? Ett paket på posten adresserat till mig med en etikett på: Varsågod, här kommer livet!

Jag vill bara kunna hantera mina egna tankar och känslor. Jag vill bara veta vilken väg jag skall ta, känna att jag går åt rätt håll. Jag vill att nån, du där, skall se och verkligen förstå mig. Du behöver kanske inte göra mycket, men snälla, finns för mig! Gör vad som helst! Bara så att jag känner att du finns där, att jag inte är ensam, att jag inte prioriteras bort, att jag inte är ett andrahandsval, inte det femste hjulet.

Jag vill bara ha ett liv.

Ja ibland blir man förvånad. Idag när jag och mor min gick på stan så kom det helt plötsligt en polisbuss full med poliser med blåljus på och hela köret. Det hade varit ett rån på Adelsgatan i lilla pluttvisby, mitt på blanka dan! Helt knäppt! Det kunde man inte tro, sånt händer vanligtvis inte i vår lilla stad. Men tydligen så var det två personer som hade rånat/försökt råna en guldsmedsaffär som ligger där. Jag försökte tjuvlyssna lite när vi gick förbi men fick inte direkt reda på så mycket fakta. Det var spännade men samtidigt lite otäckt. Butiksägarna stod utanför och pratade med polisen och såg ganska chockade ut, och hela gatan hade stannat upp medan polsen vaktade dörren med pickadollerna beredda i sina händer innan dom gick in i affären.

Sen vet jag inte så mycket mer. Skall bli intressant att läsa i tidningen imorgon. Undrar om dom fått tag på dom...

Har haft en trevlig morgon hittills. Satt och käkade frukost med mamma och pappa i deras säng. Midsommarfrukost. Men sen började det eviga tjatet om körkort så jag blev till slut sur och gick. Är det nåt jag är trött på så är det det där förbannade tjatet om körkort! Jag tar väl det där jäkla kortet när jag känner att jag vill och orkar. Gah!

Idag är det midsommar, Elinor fyller 20 och Pojken kommer hit. Skall åka in till stan sen och hämta honom vid båten. Det känns bra men konstigt. Sist vi sågs hade vi bråkat, eller jag var ledsen och allt det där på honom i alla fall, och sen hann man bli glad och snabbt där efter blev det ytterligare problem som har resulterat i många telefonsamtal, frågor och förvirrade funderingar. Men nu känns det väl ganska... okej? Vi behöver träffas.

Det finns fortfarande ingen plan för kvällen. Det kommer antagligen sluta med att bara Han och jag sitter ensamma här hemma och käkar en bit mat och dricker lite vin eller nåt. Men det är väl inte fy skam det heller.

Nu dags för en macka, sen en dusch.

Vi var där alla tre. Både Hon och jag skulle som sova hemma hos Dig. Du låg i din säng, Hon på en madrass på golvet och jag i en annan säng. Jag tänkte efter en stund: Vad fan ligger jag här för? Varför får jag inte ligga bredvid Dig bara för att Hon är här också? Jag skrev ett brev till Dig som Du ryckte ifrån mig och Ni läste det tillsammans och skrattade som om jag var så underlägsen och dum. Det var ju bara till Dig! Sen var vi utomhus, det skulle antagligen föreställa festivalen eller liknande. Hon försökte vara trevlig mot mig men jag vet att Hon hatar mig, och Hon var på Dig som en klängande apa. Helt plötsligt såg jag allt via en datorskärm, jag var inte där längre. Jag försökte skriva till Dig men jag såg hur Du bara tryckte bort det jag hade skrivit och ignorerade mig. Så länge Hon var där så var jag ingen. Hon var runt Dig, bredvid Dig, nära Dig, överallt, Era läppar var så nära hela tiden, och Du såg mig inte, Du ville inte se. Hon sjöng för Dig, tätt intill Din kind. Jag skrev till Dig igen - Du ignorerade. Du bara log och skratta med Henne.

Jag vaknade med en ryck med värk i magen. Vilken jobbig dröm! Tanken av att hennes tunga har varit i din mun äcklar mig, tanken av att den senaste tjejen du kysste var henne och inte mig får det att knyta sig i magen på mig. Det borde varit jag och ingen annan. Jag har aldrig tyckt om den där lilla blonda jävla bruden tidigare, men jag försökte verkligen att bara se henne som din trevliga kompis, för enligt dig var hon ju så himla söt och go, så jag försökte verkligen. Men nu sjönk hon en sisådär femhundrafemtioelva steg rakt ner i ilfart på min respekt-och-tycka-om-stege. Nu har hon bevisat att hon är precis som jag trodde från allra första början!

Det kunde kanske ha varit värre. Det känns kanske bättre än igår morse och det känns kanske bättre än i tisdags. Men just den lilla grejen har fortfarande hänt, och det är inget man förbiser efter fem minuter. Det kommer finnas där och det kommer gnaga och skava länge...






^{(jag älskar ju dig... )}

Ikväll kom min barndomsbästis på besök som jag inte har träffat sen i oktober. Hon har befunnit sig i Frankrike hela skidsäsongen och jag i Stockholm. Men ikväll fick vi äntligen ses igen. Så otroligt roligt att träffas och prata som förr! Som vanligt var vi fnittriga och hade massor att prata om! Vi kommer alltid att vara bästisar. Det har funkat dom senaste 13 åren i alla fall.  I love her!

Så jävla ont gör det. Igen! Jag har så jävla svårt att tro nu... Och jag har så jävla ont i huvudet. Allt går åt helvete...

Tack Niklas, älskade vän, att du ringde så jag fick höra Kent åtminstone genom telefonen! Jag fick gåshud och ögonen tårades direkt. Jag förstår inte att jag missar deras enda spelning i år. Det gör ont i hjärtat på mig! :( Jag börjar nästa grina av tanken på att dom står där nu, att dom står där och spelar och sjunger så att det värmer allas hjärtan. Fy fan för att jag inte är där, fy fan....

Nu är kl. 21.30 och Kent går upp på scenen på Hultsfred. Varför är jag inte där? Det känns helt fel att inte vara där och se dom, höra dom och njuta av dom! Jag hoppas att Älskling ser dom som han har sagt att han ska, och tänker på mig.

Nu är jag inte sur på min Älskling längre. Eller jo, jag är fortfarande enormt besviken och ledsen över det han gjorde, men nu saknar jag honom desto mer. Alltså, jag saknar honom verkligen så att det gör ont i hela kroppen. På riktigt. Jag har just gråtit så att jag nästan började hyperventilera, skakade och visste inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag börjar nästan bli rädd för mig själv. Jag tänker dumma tankar. Önskar att jag fick vara i Älsklings famn, den tryggaste famnen som finns, det är bara han som kan trösta mig och det bara inför honom som jag vågar gråta (om det skall gråtas inför nån).

Åkte in till stan förut. Var tvungen att göra nånting. Tänkte titta på en klänning som jag fått nys om. Hittade den, men inte i min storlek, annars var den superfin. Bara efter en halvtimme började jag må illa, tänka konstiga saker, varenda steg i tarpporna var tunga som bly och tårarna trängde sig åter igen fram bakom solglasögonen. Jag var tvungen att åka hem igen.

Skickade ett SMS till Älskling och skrev hur jag kände. Fick fina svar tillbaka. Men det känns ändå inte bra att han sitter där i solen på Hultsfred och är full och glad medan jag blev lämnad ensam här när jag mår så jävla kasst. Jag vill bara att allt skall vara bra. Jag vill att det skall vara som på början av förra sommaren, då var allt perfekt, verkligen helt felfritt. Så kommer det antagligen aldrig bli igen.

Jag måste samla mig nu. Andas in, andas ut. Torka tårarna. Skall åka till min bror och så skall vi dricka öl eller nåt sånt trevligt. Jag älskar min bror, är så glad att jag har honom. Hoppas jag inte bryter ihop igen bara....

Kunde det inte blivit slutsålt igår morse istället för denna morgon - då hade det här aldrig hänt.

Gick och la mig kl.06 igen. Det var svårt att somna. Började gråta. Tankarna snurrade. Är trött, har sovit för lite. Vaknade för andra gången idag och hoppades att min Älskling skulle ligga där bredvid mig. Men nej, det var ingen dröm den här gången heller, han var borta. Vad skall jag göra idag då? Och imorgon? Det känns som det här kommer bli dom två längsta och ensammasate dagarna någonsin. Inte förrän på lördag förmiddag kommer min mamma hit. Jag vill hem nu, ifrån den här jävla skiten. Jag vill inte leva mer, jag är trött på det här livet, för det finns ingenting här som är bra, det finns ingenting att leva för. Och dessutom har jag ju inte ens ett liv att tala om, så varför inte?

Det är sol ute. Hultsfred kommer att vara (är) helt underbart. Alla som är där kommer ha det så otroligt härligt och roligt. Kan inte bara hela festivalen regna bort? Kan inte alla band ställa in? Ja, jag är jääävligt irriterad och vill inte att nån skall vara där och ha det roligt just nu. Japp, jag beter mig som en 14-åring och står för det. Jag har ju ingen att agera ut mina känslor på så jag måste skriva av mig all skit här. Jag vill också vara där! Jag vill vara där med min Älskling, Men han valde att åka utan mig. Tack.

Jaha så vart man lämnad ensam kvar kl. 05 på morgonen.

I ett helt år, enda sen vi lämnade förra årets Hultsfredsfestival har vi, jag och min pojkvän, pratat om och längtat till årets festival, det var nåt som vi absolut ville göra tillsammans igen detta år. Men så till vårt stora förtret så har vår ekonomi varit typ den sämsta i världen dom senaste månaderna vilket resulterade i att det inte skulle bli nån festival för oss i år.

På söndag åker jag hem till Gotland för att stanna större delen av sommaren, jag vill helt enkelt tillbringa min sommar där med vänner och familj. På lördag kommer mamma hit och "hämtar hem" mig. Så därför hade jag och pojken min bestämt att han skulle ta ledigt på fredag, vår sista dag tillsammans bara han och jag, och göra nånting mysigt tillsammans. Vi hade tänkt oss god mat och Gröna Lund. Grönan har vi också pratat om hela våren att vi måste gå på. Så jag såg verkligen fram emot den kommande fredagen!

Men - och det här är ett stort men - så igår så säger han att han och hans kusin har bestämt att panik-åka på festival, till självaste Hultsfred. Han fick låna pengar av honom och dom hade beställt biljetter direkt och kusinen satte sig på båten från Gotland och kom hit igår kväll. "Vi åker imorgon bitti kl.06". Och nu har dom åkt.

Tack så jävla mycket! Jag grät typ 90% av gårdagen. Jag blev så otroligt förbannat in i helvetes besviken! Vi hade ju bestämt att åka dit, vi två! I ett helt jävla år hade vi bestämt, pratat och längtat. Men nu kunde inte vi det, och skulle därför göra nåt annat skojigt tillsammans denna sista helg tillsammans på ett tag. Jag hade sett fram emot det. Fattar du?!

Nej, han fattar inte. Som vanligt har han alltid nåt att komma med och helt plötsligt är det jag som är dum i huvudet, det är jag som är orättvis och det är jag som beter mig oschysst, otrevligt och dumt. "Varför kan du inte bara unna mig detta och vara glad för min skull?". För att vi hade bestämt! Du och jag!  För att jag verkligen verkligen verkligen mest av allt ville åka till Hultsfred i år och jag vill åka med DIG! Men eftersom det inte gick så gjorde vi upp andra planer. Vi hade bestämt det också, vi hade planer, du och jag! Vi skulle ju vara tillsammans! Du säger att du varit så himla ledsen för att jag skall åka hem till min familj i några veckor, men helt plötsligt verkar det inte betyda nånting och du SKET helt och hållet i det som VI hade bestämt, du sket i att jag skulle bli ledsen, du sket i "fyra dagar mer eller mindre", helt plötsligt var det inte viktigt alls att ta vara på tiden tillsammans. Du tänkte inte ens på mig, du sa att du inte trodde att jag skulle bli SÅ ledsen, att jag skulle ta det så allvarligt. Men vad fan tror du? En dag innan, EN! Så bara sticker du på nånting som DU OCH JAG har pratat om i ETT ÅR, utan mig, med nån helt annan. Tack så jävla mycket.

Men som vanligt så är det, trots detta, jag som får "skulden". Det är jag som är dum som förstör vår sista kväll tillsammans genom att vara ledsen och sur, och det är ju "inte hans fel att jag åker till gotland". Nej, självklart inte, men det har varit bestämt enda sen i julas! Du har haft lite mer tid på dig att smälta det, att accepetera,  och planera därefter. Jag fick en dag, sen tack och ajdö vi får se när vi träffas nästa gång.

Han säger att det var hans "chans att få göra nånting kul istället för att bara sitta ensam här i Stockholm hela sommaren". Ja men för fan, du vill ju bo och jobba i den här stan! Och hela tiden upprepar han att jag skulle gjort samma sak om jag hade varit i hans situation och att jag hade gjort vad som helst för att komma iväg. Nej, kära du, jag hade inte gjort samma sak, för i så fall, som jag redan sagt tusen gånger, så hade jag antagligen redan åkt, för jag har pengar till en biljett, men jag vill inte åka utan dig! Jag kunde skitit i dig också och åkt med vem som helst, men som sagt.... Jag hade känt mig så jävla taskig om jag hade gjort så emot dig! (och jag hoppas att du känner likdant!) Till svars säger du bara att du hade tyckt det varit kul för mig om jag hade åkt även om du inte kunde. Älskling, du hade också blivit ledsen om jag hade skitit i dig kapitalt och stuckit med en dags varsel med en kompis när vi inte ens vet när vi ses nästa gång. Grejen är bara att jag visar mina känslor, jag kanske känner mer än du, jag gråter. Och jag vill verkligen att du skall förstå hur sårad jag blev. Och jag vill bara tillägga en sak, det här handlar inte i största del om själva festivalen, utan att du sket i mig och våra planer. Jag känner mig utbytt som fan, och verkligen skiten i.

Det är inte mitt fel att vår sista kväll blev såhär. Det är du som gjorde mig ledsen och besviken. Undrar hur mycket jag kommer längta tillbaka hit nu. Jag kommer bara minnas en sista kväll av tårar och besvikelse, jag kommer bara minnas hur du sket i mig. Allra helst känns det såhär med tanke på att vårt förhållande har knakat ganska ordentligt i fogarna, men nu började det kännas bra och vi har haft det rikitgt bra dom senaste dagarna, men så bara åker du! Det känns konstigt. Jag känner mig övergiven, som om jag inte betyder nånting. Det kanske inte var så viktigt att ge oss en chans trots allt?

Och sluta säg att det är precis samma sak som att jag åker till Gotland, för det är det inte! Gotland har som sagt varit bestämt enda sen vi flyttade hit i princip, jag har inga vänner kvar här nu över sommaren, inte ens min bror och hans tjej kommer vara kvar i Stockholm, plus att jag inte har nåt fast jobb och inkomst som du, så jag har alltså inte råd att stanna kvar, det går inte!

Hur glad hade du blivit om jag sa "Du förresten, jag sticker till Gotland imorgon bitti, jag skiter i allt det roliga vi hade tänkt att göra i helgen, jag tänkte att ett par dagar mer eller mindre tillsammans spelar ju ingen som helst roll, vi skall ju ändå vara ifrån varandra i ett par veckor antagligen så jag kan ju lika gärna åka nu." Du hade blivit ledsen. Och hade du inte det, då vet jag inte hur du fungerar.

Jag önskar er inte ens en trevlig och bra festival. Jag kan bara inte. Jag verkar kanske missunnande och bitchig nu, men jag känner ingenting sånt för er just nu, jag kan varken vara glad eller trevlig. Bara ledsen och besviken.

Ja.

Okej, det regnar på ön och på studenterna. Moahahaha, jag och min bästaste vän delar skadeglädje via MSN!


(Nej, jag är inte elak. Egentligen.)

Ja, idag är det många som springer ut från skolan. I alla fall hemma på ön är det student idag vet jag. Grattis till alla er och var jävligt glada för att ni har sol! Idag är det ett år och sex dagar sen jag tog studenten, det regnade, och jag såg ut såhär:

Som ni kanske redan vet så klev jag upp kl.04.00 imorse och åkte till jobbet drygt en timme senare. Jag var på plats hela 25 minuter innan, vilket kändes onödigt på nåt sätt. 06.25 skulle bilbudet komma med produkterna som jag och den andra tjejen, Judith, skulle ha. Klockan gick och gick, men ingen budbil kom. Till slut ringde "chefen" och frågade vart jag (vi) stog, och jag sa att vi stog där vi blivit tillsagda att stå, och hon sa att budkillen virrade runt där och letade efter oss men inte kunde hitta oss. Vi skulle stå i korsningen Norrlandsgatan/Smålandsgatan, men hon sa att budkillen då befann sig på Norrmalmstorg och att vi skulle gå dit. Så vi gick. Ingen budkille. Jag gick tillbaka till korsningen medan Judith stannade på torget. Då kom till slut bilen. Ut kommer en ful jävla kille och säger:

- Hur dags började du imorse?
- 06.25
- Ja just det. Och hur mycket är klockan nu?
- 07.15.
- Ja!
- Ja. Och jag har varit här sen kl. 6.
- Kl. 6?! Vart stog du då?
- Där på andra sidan vid dörren, sa jag och pekade.
- Jaha. Jag har cirklureta runt här sen tjugo över! Och nu är hela min dag förstörd! (han sa t..om. "fuckad").

Ja, han skällde ut mig och sa att jag hade fuckat hela hans dag. Bara för att han inte kunde hitta oss! Ibland hatar jag verkligen människor! Grejen är att jag verkligen tar åt mig, även fast  jag vet att jag inte gjort nåt fel. Men det gör ont i mig att få skäll. Jävla idiotkille, han kan dö!

Som jag trodde, jag blev underkänd på tentan. Som sagt, det var väntat, men det känns jobbigt att man inte bara kan lämna det bakom sig nu, utan måste skriva om den sen i augusti (!). Blev dock godkänd på första delen och den andra essäfrågan, men inte den första, allså blev jag inte godkänd. Fan.

Ja oj oj, vad jag har publicerat en massa bilder här på bloggen nu denna dag. Har faktiskt ännu fler bilder jag skulle vilja visa upp, men jag tar en liten paus, så ni får andas lite emellan ;)

Jag var på Djurgården igår. Föreslog att jag och pojken skulle hitta på nåt, men han ville inte, utan ville hellre sitta framför datorn hela dagen istället för att vara ute med mig i det strålande vädret. Mm, kul... Så, ja, jag åkte iväg själv, promenerade på Djurgården längs med vattnet, stannade då och då och fotade (i vanlig ordning) , gick och trivdes i min ensamhet, hamnde i Rosendals trädgård. Välidgt trivsamt och trevligt. Stort, människor, mysigt, soligt, natur (!), växter, hundar, fåglar, picknick-sällskap, brännbollspelande, kafé... Ja, det var trevligt helt enkelt. Men ja, jag fick avnjuta det själv. Dom få kompisarna jag hade här från Gotland har åkt hem nu, så nu är jag ganska ensam igen. Tänkte åka tillbaka till Rosendal idag igen om vädret tillät, men bara för det så är det såklart jättemulet idag. Tråkigt.

Så vad gör man? Öser bilder över er, kära läsare! Japp. Knappa ner en kommentar eller två, vet ja, vad ni tycker om bilderna! Hade varit jätteskoj :)

Lovade ju att lägga upp lite bilder från fredagens spelningar på Debaser. So here we go...

Jag har så himla ont i magen :(

...är för fan att ta mig till Hultsfred! Men jag vet att jag inte kommer komma dit i år, och det skääär i bröstet. Mina pengar räcker inte till och jag vet att mor min inte kommer vara så sugen på att betala biljett+resa för mig nu när jag redan är skyldig henne ca. 3000. Fan. Fan fan fan! Det hade verkligen varit så perfekt, just för att det är så många jag känner som skall dit i år, jag vet att jag hade haft så jävla kul med dom människorna! Och det hade vart en så bra start på sommaren, och sen bara hem till Gotland och fortsätta leva sommarliv där. Det hade varit liksom helt felfritt. Kan det inte bara ske ett mirakel? Kan jag bara inte vinna en tävling eller nåt, så jag kan få en biljett? Snälla, jag beeeer! Det är 13 dagar kvar nu. Tretton dagar - det är inte ens två veckor! Suck.

Jag minns när jag var yngre och var alldeles för liten för att ens tänka tanken att åka till Hultsfredsfestivalen själv, utan bara satt som klistrad framför ZTV och deras sändningar därifrån, och tittade och följde allt, då ville jag verkligen se vad som hände där. Men nu, nu när jag vet hur det är att faktiskt vara där, vill jag inte höra ett knyst om det om jag inte kommer vara där själv. Jag kommer börja grina när jag läser recensionerna på Kent och jag kommer grina om jag får nåt SMS från nån kompis som är där och jag kommer grina ännu mer när dom kommer hem och kommer vara helt upprymda av festivallycka och festivalkärlek. Fan.