flicka.

Hela den här frågan känns ju ganska kliché, men: varför är allting så förbannat svårt?!

Igår började jag på Stockholms Universitet och är alltså nu student. Lite coolt. Jag började med att missa bussen på morgonen, så jag fick åka en halvtimme senare än planerat. Kom fram ungefär 11.55, och informationen började kl.12.00, och jag kände mej så vilsen och ensam när jag kom dit. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, det var stort som fan och det var folk överallt och det kändes som att alla hade nån att snacka med förutom jag. Jag lyckades i alla fall hitta fram till hörsal 8 i hus D på plan 3 och lyssna på den första informationen om studieteknik osv. Därefter flöt det väl på ganska bra och jag lyssnade på massa prat om allt möjligt och gick sen en guidetur i biblioteket. Kl.16.00 var jag klar med allt det och hade två timmar till godo fram tills mitt upprop skulle äga rum. I biblioteket kom det fram en kille jag gick på samma gymnasium som hemma på Gotland, vars ex jag är lite halvkompis med, och pratade lite. Det var skönt att faktiskt känna till nån där bland massorna.  Killen och hans syster hade stött på nån kille under dagen också som hade guidat dom lite, men när dom skulle åka hem så erbjöd denna översociala kille sitt sällskap till mej och vi tog en fika. Skönt med sällskap. Han kom från Moskva och tyckte att Stockholm var en liten stad medans jag tycker att den är enorm. 

Kl.18.00 hade jag letat mej fram till rätt byggnad där jag skulle hålla till och kursen verkar väldigt skoj och intressant. Läraren verkade lite... hm, gay? (och nu menar jag inte gay i ett dåligt syfte, absolut inte, utan... det verkade lite så bara) och mycket snäll. Och lite knäpp. Han upprepade typ allt han sa minst tre gånger, och jag och tjejen bredvid mej kunde inte riktigt hålla oss för skratt alla gånger. Klassen verkar intressant och ointressant på samma gång. Det är kul att det är så blandade åldrar. Jag är nog bland dom yngsta, och den äldsta var en gubbe på säkert 60+ som hade kostym och slips. Hur som helst, vi pratade om kursupplägget, begreppet "populärmusik" och lyssnade på Beatles. Kl.22.30 kom jag hem.

När jag stod och väntade på tunnelbanan fick jag ett SMS av min sambo. Han ville "ta ett litet snack" med mej när jag kom hem, så när nervositeten och spänningarna som jag hade burit på hela dagen äntligen hade släppt, så blev jag nervös på nytt. Hade jag gjort nåt dumt? Vad var fel nu? Han lät så allvarlig. När jag kom innanför dörren möttes jag av en sammanbiten sambo som satt och glodde in i datorn som vanligt. Jag gick in i sovrummet, och han kom efter. Han tog upp samma sak som vi pratade om för ett par veckor sen, när vi hade en riktig "svacka" i vårt förhållande. Jag blev tämligen förvånad över att han hade gått och funderat på detta fortfarande. Själv har jag upplevt det mycket bättre sedan dess. Han frågade och berättade, och jag svarade. Det har aldrig varit så dåligt mellan oss som då, men jag trodde att det var bättre nu? Jag frågade om det var nåt speciellt eftersom han tog upp det igen, men han sa att han bara hade funderat. Det kändes lite jobbigt, men det gick bra, det var ju inget bråk eller så. Jag älskar honom.

Idag skulle jag ringa till CSN hade jag bestämt, för att igår fick jag veta att kursen kommer hålla på längre än vad jag hade trott, så jag skulle behöva ändra mina uppgifter lite. Men då visar det sej att jag kommer inte få några pengar ALLS, för att jag pluggar för lite poäng under för många veckor. Jag blev så jävla arg så tårarna rann! Jag är visserligen medveten om att det är en liten kurs, men det står ju för fan att man kan få pengar om man läser på minst halvtid i minst tre veckor. Och det är ju för helvete halvtid och en massa fler veckor än tre! Sen om läraren lägger in några extra veckor för tentaplugg och lite ledighet spelar väl ingen roll, kursen är ju fortfarande på halvtid. Så tack jävla helvetes CSN, nu står jag här utan pengar, har inget att leva av, hitflyttad från Gotland till Stockholm, har en hyra att betala och vill gärna stoppa lite mat i magen ibland, men vet inte rikitgt vad jag skall göra nu faktiskt. Visst, ni tänker väl bara "skaffa ett jobb, människa!", men jag vill inte, jag vet inte vad jag skall söka. Jag har aldrig haft en liknande livskris som jag har nu och har haft den senaste tiden. Jag är 19 år och jag vet helt enkelt inte vad jag vill göra. Många andra, många som är mycket yngre än mej till och med, jobbar och sliter, dom jobbar med vad som helst - på fik, städar, affärer osv. Men jag kanske inte är som dom. Jag kanske måste vara säker, veta att jag kommer trivas, annars kommer jag inte klara av att jobba eller ens må bra. Jag vill må bra. Jag måste må bra. Hur skall man annars kunna leva?! Jag är helt jävla vilsen här, jag har ingenting. Till synes kanske jag har nånting, men det känns inte så. Jag behöver mer. Mer!

Jag vet varken ut eller in. Det känns bara för jävla jobbigt att börja dagen med att gråta. Det känns för jävla jobbigt att leva på min sambo när det märks att han börjar tröttna på att betala för mej. Det känns för jävla jobbigt att jag snålat som fan på min sista tusenlapp som jag har min ägo för att sedan få CSN-pengar som jag nu inte alls kommer få. Det känns för jävla jobbigt att jag inte vill nånting. Det känns för jävla jobbigt att jag inte vet nånting. Och det känns för jävla jobbigt att jag vet att människor i ens omgivning tycker att man är dålig när man inte vet eller vill nånting, när man inte vet vad man skall göra med sitt liv. Det är inte accepeterat att vara vilsen. Och jag hatar det. Jag vill bara åka hem och gömma mej. Men mest av allt vill jag spola tillbaka tiden. Jag vill leva som det var förut. Jag vill leva med en trygghet. Jag vill ha nära hem och jag vill vara nära mina vänner. Just nu har jag ingen trygghet, inte nära hem och mina vänner är utrspidda över halva jordklotet.

Jag nästintill hatar mitt liv nu. Den enda ljusglimten jag har är min älskade. Men till och med där finns det vissa frågetecken...

Jag vet inte om jag klarar detta...