flicka.

Igår och idag har jag varit helt apatisk. Efter lördagsnatten känner jag mig helt tom.
Sov 11,5 timmar inatt, fast jag vet inte varför. Det har regnat hela dagen och det är
redan mörkt ute. Och så det här. Jag förstår mig verkligen inte på människor! Dom säger
det ena, säger det andra, glömmer saker, låtsas saker, ljuger om saker, ändrar saker,
gör en besviken, är dumma, förstår inte, är allmänt idiotiska osv osv osv.
Faaaaaaaannnnnn, jag hatar detta! Det känns som jag har en jävla bomb
i magen som skall sprängas när som helst. Jag pallar liksom inte!!! Jag tänker aldrig
mer anstränga mig om ingen annan tänker göra det heller! Jag tänker aldrig behöva nån
om jag inte blir behövd tillbaks och jag tänker inte ställa upp för nån om dom inte ställer
upp för mig! Och jag tänker inte vara den som alltid måste anpassa mig efter andra!
Jag vill inte komma i andra hand! Jag vill inte glömmas bort för helvete!!!! Jag gör för fan
allt - jag väntar, ändrar mina planer, planerar, försöker, ANSTRÄNGER mig, lägger ner
tid... Men vad får man för det? Jag skall också bli som människor är mest, jag skall
vara falsk och så skall jag börja SVIKA människor, allra helst dom jag tycker om. Då kanske
man passar in. Eller?! Eller jag kanske bara skall gå och gömma mig i skogen helt enkelt,
för vem fan skulle bry sig? Det finns typ två perosner på den här jorden, om man inte räknar
med min familj förstås, som bryr sig om mig, som finns för mig och inte sviker mig, och dom
två är inte av det manliga könet kan jag ju tala om! Det räcker inte alltid med ord, ibland måste
man visa saker också. Tänk på det.... Och allra helst, man måste vara ärlig.