flicka.

Jag minns när jag fyllde 8.
Jag hade aldrig kalas när jag var liten för att...
Ja för att?  Jag tror jag var rädd för att ordna kalas.
Men så fyllde jag 8 i alla fall och till slut bestämde
jag mig för att ha ett kalas. Jag bjöd kanske 10 kompisar
eller nåt, men det kom bara 3 eller 4 stycken minns jag.
Jag blev besviken. Det var höstlov och alla var bortresta
eller hade annat för sig. Det minns jag från min 8-årsdag.
Och så minns jag tre saker till. Jag minns bilden av oss
småtjejer som satt runt bordet och fikade. Jag minns att vi
hade skattjakt, men att jag var missnöjd över nånting.
Och så minns jag grattiskortet jag fick av Mariah, hon hade
gjort det själv och hon hade ritat en stor åtta i massa olika färger.

När jag fyllde 10 hade jag party tillsammans med min
bästis Elsa som fyller år två dagar efter mig. Vi hyrde/lånade
till och med lokal (!) Det var mycket folk och jag kommer ihåg att
det var kul, vi hoppade twist (jag fick ett grönt). Jag kommer ihåg
att jag fick en jättestor tavla med en vit häst på som galopperar
i månskenet också. Det är en fin tavla, jag har kvar den än.
Men när jag tänker på det där partyt så minns jag bara Elsas
kompisar från hennes klass. Och hennes lillebror. Hade jag 
inga kompisar?! Jo, det hade jag väl? Jodå, klart jag hade!

När jag fyllde 18 hade jag precis träffat T. Jag var sur på honom
från kvällen innan. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på krogen
men han dök aldrig upp och det gick inte att få tag på honom på
telefonen. Hans skitsnygga ex från Uppsala var här och hälsade på
och dom hade tydligen gått hem och sovit för han "blev för full".
Mhmja?! Eller hur... Jag hade fest i alla fall och jag tror jag hade
ganska kul.

Förra året var då när mina kompisar börjat resa ut i världen
efter studenten och T hade precis flyttat i förväg till Stockholm.
Jag hade en stillsam middag med tjejerna ute på landet.
En av dom som, åtminstone var, en av minsa bästa vänner
glömde bort min födelsedag.

Nu fyller jag 20 om två dagar och enda sen i somras har jag tänkt 
att nu jävlar, nu skall jag ha fest, en gång för alla! Men vad händer?
Jag har nästan inga vänner kvar på den här ön, alla har flyttat 
eller rest till andra sidan jordklotet. Oh well, tänkte jag, och började
i alla fall planera det bästa möjliga. Jag har tänkt att ha middag
med dom tjejer som är kvar här, det vill säga sex stycken. Jag
ringde Elsa, barndomsbästis jag hade party med när jag fyllde
10, men hon hade redan lovat bort sig och kunde inte komma. Julia,
min gamla vän från skolan, bjöd jag nästan först, men ikväll sa
hon att hon inte kunde komma. Hon får besök från Kanada i helgen.
Jahaja. Så var det med.

Jag tror jag förstår varför jag var rädd för att ordna kalas när jag var
liten. Det blir aldrig som tänkt sig. Jag tror jag har för höga förväntingar
kanske. Men varför skall jag laga middag och efterrätt, till och med göra
bål när det inte kommer vara nåt speciellt? När inte alla kommer i alla fall?
Jaja, desto mer bål till oss andra!




Jag känner mig vemodig.
Började nästan grina igen alldeles nyss.
Inget ovanligt nu för tiden så jag hade inte blivit förvånad.
Jag är bara så jävla fånig. Blir så trött på mig själv. Åh suck.

Drygt 50 timmar sen du gick nu. 2 dygn och 20 minuter.
Jag grinade såklart. Blev konstig som nån slags omedveten
täckmantel. Ville bara inte bli ledsen igen. Det höll som sagt
i ca 30 sekunder. Jag grät i timmar. När jag vaknade igår morse
(var det verkligen igår morse? Det känns som längesen)
så var det som klister i ögonfransarna, dom satt ihop.

(Jag saknar dig och Stockholm lite. Att hålla din hand på Söder.)


Måste sova nu. Skall upp i tid imorgon bitti och baka.
Är helt plötsligt så omotiverad. Skulle lika gärna kunna skita i alltihop.

 I call love by your name