Tillstånd.
1 september. Det känns lite vemodigt när man tänker på det, liksom smakar på det i munnen, "1september". Slut på sommaren. Det är faktiskt kallare ute nu än förut. Fast solen skiner än. Man kan fortfarande hänga nytvättade kläder på torklinan. Jag skickade in digitala bilder på framkallning idag så jag kan minnas den här sommaren i pappaersform i mitt fina album.
Jag tänker på hur det kommer bli i höst. Tänker på förra hösten. Minns hur lättad jag var när mitt sommarjobb äntligen var över och jag kunde tillbringa all min tid med den jag älska(r)de. Minns hur jag satt på bussen till honom och hur jag tog höstkort genom bussfönstret. Hur jag låg i hans säng varje natt och hur oändligt många Simpsons-avsnitt vi såg.
Jag vet inte riktigt hur jag mår. Kan inte riktigt själv placera mig i varken "bra" eller "dåligt". En stund är jag glad, en annan mindre glad. Men på nåt sätt har jag kommit på mig själv att inte känna efter alls, jag orkar inte känna. Imorgon flyttar jag in till mitt nya hem, mitt första helt egna hem, ingen rumskompis, ingen sambo. Det känns bra och jag ser fram emot att få pyssla där och göra det hemtrevligt precis som jag vill. Men jag har också en gnolande oro inom mig - tänk om jag inte får tag på nåt jobb, tänk om det inte alls kommer gå ihop. Tänk om det blir ett steg fram, två steg bak.
Han sa idag att det känns som jag kommer börja ett nytt liv utan honom i och med min flytt. Jag har inte riktigt tänkt på det så, jag bara tar min chans och gör nåt för att få mig att må bra och för att förhoppningsvis komma nån stans. Vart vet jag inte riktigt, men nån stans, åtminstone på rätt väg. Framåt. Ensam är jag visserligen.
Jag läser boken jag fick av min pappa igår. Jag tycker om den väldigt mycket. Jag tänker att jag är hon. Och att det finns många som inte har det så lätt, det går inte alltid som på räls. Men så tänker jag att livet är som en bok eller film ellet nåt ändå, att på nåt sätt, nån stans efter 300 sidor så börjar man närma sig en lösning. Det kommer att bli bra. Till slut. Man måste testa för att se om man lyckas eller misslyckas. Och imorgon börjar mitt nya test.
Jag läste också en annan sak i boken som jag kände igen mig så himla mycket i. När man festar och tittar på en kompis som är så himla snygg och själv känner man sig så himla FUL. Precis så är det. Jag kan känna mig så jävla ful. Stor och osmidig som en kluns, men samtidigt osynlig som en tyst mus. För det är faktiskt så, det är vanligare att ingen hör mig än att dom hör. Jag kan inte hjälpa det, men jag pratar tyst. Är jag dömd till att vara en mus då? På tal om det läste jag en förbannat bra krönika av Linda Skugge här om dagen. Hon skrev om blyga barn. Varför envisas lärare med att helt plötsligt sträcka ut sitt hemska pekfinger och med hög röst säga "Linda!" (i hennes fall då) och försöka tvinga fram ett svar eller en åsikt? Det är hemskt! Jag minns det väl. Man kan inte tvinga fram ett svar ur ett blygt och skrämt barn, så är det bara. Men bara för det så får dom inte glömmas bort heller, inte bli ickesedda. Se små tysta barn - små möss.
Nu åt precis min katt upp en stor grön vårtbitare, såg jag genom fönstret. Visste inte att katter åt gröna insekter. För katter är livet grönt och skönt, lugnt och busigt och förbannat jäkla bra.
Jag tänker på hur det kommer bli i höst. Tänker på förra hösten. Minns hur lättad jag var när mitt sommarjobb äntligen var över och jag kunde tillbringa all min tid med den jag älska(r)de. Minns hur jag satt på bussen till honom och hur jag tog höstkort genom bussfönstret. Hur jag låg i hans säng varje natt och hur oändligt många Simpsons-avsnitt vi såg.
Jag vet inte riktigt hur jag mår. Kan inte riktigt själv placera mig i varken "bra" eller "dåligt". En stund är jag glad, en annan mindre glad. Men på nåt sätt har jag kommit på mig själv att inte känna efter alls, jag orkar inte känna. Imorgon flyttar jag in till mitt nya hem, mitt första helt egna hem, ingen rumskompis, ingen sambo. Det känns bra och jag ser fram emot att få pyssla där och göra det hemtrevligt precis som jag vill. Men jag har också en gnolande oro inom mig - tänk om jag inte får tag på nåt jobb, tänk om det inte alls kommer gå ihop. Tänk om det blir ett steg fram, två steg bak.
Han sa idag att det känns som jag kommer börja ett nytt liv utan honom i och med min flytt. Jag har inte riktigt tänkt på det så, jag bara tar min chans och gör nåt för att få mig att må bra och för att förhoppningsvis komma nån stans. Vart vet jag inte riktigt, men nån stans, åtminstone på rätt väg. Framåt. Ensam är jag visserligen.
Jag läser boken jag fick av min pappa igår. Jag tycker om den väldigt mycket. Jag tänker att jag är hon. Och att det finns många som inte har det så lätt, det går inte alltid som på räls. Men så tänker jag att livet är som en bok eller film ellet nåt ändå, att på nåt sätt, nån stans efter 300 sidor så börjar man närma sig en lösning. Det kommer att bli bra. Till slut. Man måste testa för att se om man lyckas eller misslyckas. Och imorgon börjar mitt nya test.
Jag läste också en annan sak i boken som jag kände igen mig så himla mycket i. När man festar och tittar på en kompis som är så himla snygg och själv känner man sig så himla FUL. Precis så är det. Jag kan känna mig så jävla ful. Stor och osmidig som en kluns, men samtidigt osynlig som en tyst mus. För det är faktiskt så, det är vanligare att ingen hör mig än att dom hör. Jag kan inte hjälpa det, men jag pratar tyst. Är jag dömd till att vara en mus då? På tal om det läste jag en förbannat bra krönika av Linda Skugge här om dagen. Hon skrev om blyga barn. Varför envisas lärare med att helt plötsligt sträcka ut sitt hemska pekfinger och med hög röst säga "Linda!" (i hennes fall då) och försöka tvinga fram ett svar eller en åsikt? Det är hemskt! Jag minns det väl. Man kan inte tvinga fram ett svar ur ett blygt och skrämt barn, så är det bara. Men bara för det så får dom inte glömmas bort heller, inte bli ickesedda. Se små tysta barn - små möss.
Nu åt precis min katt upp en stor grön vårtbitare, såg jag genom fönstret. Visste inte att katter åt gröna insekter. För katter är livet grönt och skönt, lugnt och busigt och förbannat jäkla bra.
Kommentarer
Trackback