flicka.

Jag tror att min hjärna har dött. Även fast jag tänker en himla massa så kan jag inte sätta ord på det eller riktigt se klart. Lever i nån jävla dimma med trötta ögon och döda tankar. Det har tagit mig två dagar att knåpa ihop ett endaste litet brev på nästan en A4. Att det skall vara så svårt?! Det enda jag kan göra är att dricka te, verkar det som, och vara vaken hela nätterna. Ja, det kan jag.

Jag tänker mycket på olika relationer och mina vänner. Jag känner att en del sitter fast i mig med en genomskinlig liten tråd, men att den där tråden skulle kunna brista vilken sekund som helst. Spricka i sömmen liksom. Jag är skiträdd för att vissa skall försvinna ifrån mig, allra helst en. Det är inte som förut, och jag vet om det (vet ni?). Jag känner mig obekväm och otrygg, som om att ingen riktigt bryr sig. Inte ens jag kanske? Jag håller mig lite tillbaka -  iaktar. Nej, jag är inte en av er längre. Vi skrattar inte åt samma saker.

Jag kommer att tyna bort eller så kommer jag att bli fet. Jag är helt enkelt hjärndöd.