Jag tror inte på psykologer!
Inte skrivit på tok för länge. Så vad har skett?
* Jag har köpt NIN-biljett (!!!)
* Jag har träffat psykologen.
* Jag har badat både i Almedalsdammen och i havet mitt i natten.
* Jag har varit full.
* Jag har varit i Väskinde med Jess och bakat pizza.
* Jag har lekt med Jackie.
osv osv osv.
Var sjukt nervös inför psykologbesöket i tisdags. Satt där i 40 min och när det väl började släppa var min tid slut och jag gick därifrån. Jag var tydligen "tilltuffsad" och hade gått igenom en kris och behövde lugn och bla bla bla. Där ser man. Ju mer jag tänkte på det desto argare blev jag. Var det allt? 40 minuter och han trodde att jag skulle berätta hela mitt liv och han skulle bedöma mig? Jag sa inte ens hälften. Jag sa inte ens det som kanske var värst. Handlar det inte om tillit och förtroende? Det fanns vissa tydliga tecken på depression, sa han, men inte sjukliga. Jag börjar bli bättre nu. För det sa han också. Ingen ny tid. Jag tror inte på psykologer.
Jag är på landet nu och jag trivs. Kände inte över huvud taget att "jag missar nåt" igår kväll när jag inte festade. Fick nog av den varan i fredags. Och i onsdags. En galen kväll med Jess.
Mor och far är bortresta och jag skall ta hand om katterna och vara ensam var det tänkt. Men igår kom Jackie hit och idag kom bror+son hit, så jag är inte alls ensam. Däremot ganska osocial, sitter bara vid datorn hela tiden. Imorgon blir det stan igen. Är inte ens speciellt sugen på att festa, men jag känner lite grann att jag måste. Är inte det dumt? Valborg, vad är det liksom?
Jag borde jobba och jag kan jobba också, för det sa den jävla psykologen. Men jag vill inte jobba. Nej, det är sant, jag vill inte. För ovanlighetens skull finns det många lediga arbeten på ams.se, men nej, jag vill inte. Klarar inte av människor. Åh, suck. Om nån ändå bara fattade...
Kan man få hjärnstillestånd? Jag tror att jag har fått det. Mina tankar är som en tillintetsägande bok - fylld av sidor, men tom på ord.