flicka.

Jag är rädd för att jag känner för mycket, för olika saker. Jag intalar mig själv att ingenting känns, att jag inte bryr mig om nånting av det. Men jag tror jag bryr mig, för jag tror det känns. Jag skall sluta bry mig om andra människor och sluta ge av mig själv. Lika bra att vara känslokall och stänga in sig i sig själv, annars förlorar man bara, och jag vill inte förlora mer.

Gårdagen blev lite av en besvikelse. Middagen var förstås jättetrevlig och rolig, men sen inne i stan blev allt lite konstigt. Vet egentligen inte vad som gick snett, men jag tappade humöret nån stans på vägen i alla fall och vart bara deppig. Jag snubblade i en trappa så jag har ont i knät idag, jag blev utelåst från festen ett tag utan skor och utan jacka, mitt ex satt och hånglade med nån ful blondin, jag ville träffa nån jag inte riktigt träffade, jag fick en svans efter mig som bara ville dricka upp min och Ellies skumpa, jag tappade bort hela tjejgänget, var på fel fest, blev ledsen, satte mig ner på marken på öster, var på väg till efterfest, men ångrade mig och gick hem och drack te, somnade vid halv 7-tiden, vaknade en timme senare och kunde sen inte somna om. Gav upp mina sovförsök efter två timmar ungefär och klev då upp ur sängen och började gråta. Jag visste inte vad jag kände. Bara ett stort svart hål tror jag. Ville bara gråta. Försökte somna igen. Gick inte.

Nu är jag hemma på landet. Vill inte vara nån annan stans än här när jag är ledsen. Kan inte nån bara ta hand om mig? Hjälpa mig? Hålla om mig?

Man brukar väl säga att en gång är ingen gång, men två gånger är en vana? Vad blir då tre gånger? Och fyra? Är det då man börjar förvänta sig saker, ta saker för givet? Liksom räkna med saker? Man skall aldrig göra det! Jag skall aldrig förvänta mig nånting igen. Det är bara skit.

Vill ha nåns armar att gömma mig i. Jag hade det en gång. Nu är dom långt borta.

Fuck off and die.