I'll be left with the shame
Och så föll snön över ön med. Satt i bilen på väg till landet ikväll och världen utanför såg så lugn ut. Vita vägkanter, vita grenar, svart himmel, små stjärnor och en ny måne. Som en film, instängd i min lilla farkost. Nu sitter jag i stora huset och det är bara jag som är vaken. Lyssnar på Asha Ali och dricker te.
Helgen var ensam. Väldigt ensam. Fredagen var dock trevlig med middag med ett par flickvänner. Men samma natt/morgon avslutades något jag har tyckt om den senaste tiden men som jag måste acceptera och försöka glömma och lämna bakom mig. Har ändå inte tänkt så mycket på det som jag trodde jag skulle göra. Behövde nog helt enkelt få det konkret bara, något jag egentligen visste hela tiden. Men så såg jag en bild ikväll och det högg till lite i magen. Det värsta är att dom där bilderna alltid kommer finnas där och... ja, och verkligheten med.
Lördag ca kl 15: kramas hejdå - länge. Ensam. Duscha, äta, ligga på soffan och vältra mig i självömkan och fälla en tår till "Sex and the city" bara för att det är så jävla mycket kärlek överallt och jag hatar det! Ringde J, men inget svar, och hon ringde inte tillbaka. Vem har tid en lördagkväll?
Söndag kl. 10.15: vaknar och tror det är måndag och att jag skall på AF-möte. Upptäcker snart att det är söndag då "Söndagsmorgon" går på TV 4. Tänker att det ändå var bra att jag kom upp i tid - för ja, klockan tio-nånting är tidigt för mig - och funderade på att kanske hälsa på broder J och barnen. Tänker på det länge och vet att Gry skulle tycka det var kul. Men som vanligt orkade jag inte ta mig i kragen och istället hörde jag av mig till J igen, men inget svar. SMS till C och frågade om en fika. Inget svar. Gjorde mig i ordning och gick en promenad i hopp om att nån av mina vänner skulle svara på vägen. Men icke. Det var då det började snöa och jag kände mig ensamast i hela världen. Gick ner till strandpromenaden, och där låg minst halva Östersjöns botten uppspolad på land i form av både sten och vatten. Så det kan gå när det är stormigt på havet.
När jag kom hem var det mörkt ute. Fick svar av både J och C till sist, men ingen hade såklart tid för mig. Pojkvänner går ju före såklart, så är det alltid. "Men vi kan höras imorgon". Ägnade resten av kvällen i soffan med massor av "Sex and the City" och ett långt telefonsamtal med mamma. Förvånad över att jag inte fått liggsår vid det här laget. Helt plötsligt verkade det i alla fall som hon förstod och var villig att hjälpa till med psykolog om jag ville och berättade om tiden då X gick till psykolog. Kanske börjar hon förstå på riktigt?
Idag, måndag kl.13: AF-möte. Lika tråkigt som alltid. Mer snö. "Hinner nog inte ses idag i alla fall". Vad förvånad jag blir. Jag börjar vänja mig vid att inte bli prioriterad i första hand.
I saw the photograph, an image of you
Things have never looked, looked like this
It's never been like this
I'm swimming in gray
I'm just swimming in gray
Let them all walk away, all walk away
So there's no one to blame
They all feel the same
Let them all walk away, all walk away
I'll be left with the shame
Helgen var ensam. Väldigt ensam. Fredagen var dock trevlig med middag med ett par flickvänner. Men samma natt/morgon avslutades något jag har tyckt om den senaste tiden men som jag måste acceptera och försöka glömma och lämna bakom mig. Har ändå inte tänkt så mycket på det som jag trodde jag skulle göra. Behövde nog helt enkelt få det konkret bara, något jag egentligen visste hela tiden. Men så såg jag en bild ikväll och det högg till lite i magen. Det värsta är att dom där bilderna alltid kommer finnas där och... ja, och verkligheten med.
Lördag ca kl 15: kramas hejdå - länge. Ensam. Duscha, äta, ligga på soffan och vältra mig i självömkan och fälla en tår till "Sex and the city" bara för att det är så jävla mycket kärlek överallt och jag hatar det! Ringde J, men inget svar, och hon ringde inte tillbaka. Vem har tid en lördagkväll?
Söndag kl. 10.15: vaknar och tror det är måndag och att jag skall på AF-möte. Upptäcker snart att det är söndag då "Söndagsmorgon" går på TV 4. Tänker att det ändå var bra att jag kom upp i tid - för ja, klockan tio-nånting är tidigt för mig - och funderade på att kanske hälsa på broder J och barnen. Tänker på det länge och vet att Gry skulle tycka det var kul. Men som vanligt orkade jag inte ta mig i kragen och istället hörde jag av mig till J igen, men inget svar. SMS till C och frågade om en fika. Inget svar. Gjorde mig i ordning och gick en promenad i hopp om att nån av mina vänner skulle svara på vägen. Men icke. Det var då det började snöa och jag kände mig ensamast i hela världen. Gick ner till strandpromenaden, och där låg minst halva Östersjöns botten uppspolad på land i form av både sten och vatten. Så det kan gå när det är stormigt på havet.
När jag kom hem var det mörkt ute. Fick svar av både J och C till sist, men ingen hade såklart tid för mig. Pojkvänner går ju före såklart, så är det alltid. "Men vi kan höras imorgon". Ägnade resten av kvällen i soffan med massor av "Sex and the City" och ett långt telefonsamtal med mamma. Förvånad över att jag inte fått liggsår vid det här laget. Helt plötsligt verkade det i alla fall som hon förstod och var villig att hjälpa till med psykolog om jag ville och berättade om tiden då X gick till psykolog. Kanske börjar hon förstå på riktigt?
Idag, måndag kl.13: AF-möte. Lika tråkigt som alltid. Mer snö. "Hinner nog inte ses idag i alla fall". Vad förvånad jag blir. Jag börjar vänja mig vid att inte bli prioriterad i första hand.
I saw the photograph, an image of you Things have never looked, looked like this
It's never been like this
I'm swimming in gray
I'm just swimming in gray
Let them all walk away, all walk away
So there's no one to blame
They all feel the same
Let them all walk away, all walk away
I'll be left with the shame
Kommentarer
Trackback