Glider.
Blurp, jag mår illa. Far min sa åt mig att vi skulle dela på den chokladen som var kvar i Paradis-asken. Varför vet jag inte, men jag klämde i mig 4-5 bitar i alla fall och nu tror jag lite att jag ångrar mig. Nåväl.
Jag vet inte hur jag skall göra med denna kväll. Fiona ville att jag skulle komma in till stan och gå med henne på Club Digger. Det var ett alternativ i alla fall. Men jag kan inte ringa till henne och kolla av läget för hennes telefon är konstig, så hon kan bara ringa mig. En, hm jag kan kalla henne bekant, frågade mig igår om jag skulle med ut i helgen för att dom har besök av deras Thailandskompisar. Grejen är den att den (dom) av dom i det gänget som jag är kompis med på riktigt inte direkt har frågat. Det händer nämligen aldrig nu för tiden, utan det går i såna fall via nån annan fram till mig, och det känns så himla ledsamt att vi inte är lika bra kompisar längre. Tråkigt att säga det, men det märks att det är så. Vi kanske växte isär? Det är som att det aldrig är självklart att jag skall vara med längre. Eller så är det självklart, bara att ingen säger nåt. Jag vet inte. Jag minns förut när vi hördes varje dag, när vi knappt kunde leva utan varandra, när vi köpte presenter till varandra bara för att vi ville, och när vi satt uppe hela nätterna och hade djupa diskusioner över nätet, och skickade du-är-söt-sms, och när vi fikade i timtal varje dag efter skolan och när vi satt på tänkarbänken och när vi gick promenader i höstvisby med halsduk och vantar, arm i arm, drack kopp efter kopp med te, pratade om alla människor runt omkring oss, tittade på dom som vi var dödligt-16-års-jätte-förälskade i, och när vi drack vin i mängder och sprang runt och levde i vår deppiga, romantiska tonårsdrömmarvärld. Det minns jag. Tänk att att det aldrig blev sig likt igen efter den där sommaren, och jag hatar det! Medan jag gled iväg, kom nån annan närmare, och jag undrar hur medvetna alla är om det, eller om dom/ni ens har märkt det? Jag vet att vissa vet.
Nej, jag är inte bitter, jag saknar bara min vän.
Jag vet inte hur jag skall göra med denna kväll. Fiona ville att jag skulle komma in till stan och gå med henne på Club Digger. Det var ett alternativ i alla fall. Men jag kan inte ringa till henne och kolla av läget för hennes telefon är konstig, så hon kan bara ringa mig. En, hm jag kan kalla henne bekant, frågade mig igår om jag skulle med ut i helgen för att dom har besök av deras Thailandskompisar. Grejen är den att den (dom) av dom i det gänget som jag är kompis med på riktigt inte direkt har frågat. Det händer nämligen aldrig nu för tiden, utan det går i såna fall via nån annan fram till mig, och det känns så himla ledsamt att vi inte är lika bra kompisar längre. Tråkigt att säga det, men det märks att det är så. Vi kanske växte isär? Det är som att det aldrig är självklart att jag skall vara med längre. Eller så är det självklart, bara att ingen säger nåt. Jag vet inte. Jag minns förut när vi hördes varje dag, när vi knappt kunde leva utan varandra, när vi köpte presenter till varandra bara för att vi ville, och när vi satt uppe hela nätterna och hade djupa diskusioner över nätet, och skickade du-är-söt-sms, och när vi fikade i timtal varje dag efter skolan och när vi satt på tänkarbänken och när vi gick promenader i höstvisby med halsduk och vantar, arm i arm, drack kopp efter kopp med te, pratade om alla människor runt omkring oss, tittade på dom som vi var dödligt-16-års-jätte-förälskade i, och när vi drack vin i mängder och sprang runt och levde i vår deppiga, romantiska tonårsdrömmarvärld. Det minns jag. Tänk att att det aldrig blev sig likt igen efter den där sommaren, och jag hatar det! Medan jag gled iväg, kom nån annan närmare, och jag undrar hur medvetna alla är om det, eller om dom/ni ens har märkt det? Jag vet att vissa vet.
Nej, jag är inte bitter, jag saknar bara min vän.
Kommentarer
Trackback