flicka.

Fick telefonsamtal från A med oerhört tråkiga nyheter. Pratade i nästan 1½ timme och nu är jag så argargarg på livet att jag skulle vilja ge Gud en käftsmäll om det bara gick. Det känns som att jag vill gråta, men precis som med den där bilolyckan på midsommar för två år sen, så känns det som att jag inte riktigt har rätt till att göra det. Jag kände inte dom som gick bort då, såsom jag inte känner den här personen heller, men på nåt sätt känns det nära och det är så jävla hemskt så att det skär i bröstet. Nu skall vi visserligen inte gå händelserna i förväg, men det är så skrämmande vad som kan ske. Man tar livet för givet, att man går och lägger sig på kvällen och sen vaknar upp frisk och kry dagen därpå. Jag antar att man borde uppskatta livet mer, det är så oförutsägbart. Livet är också så sjukt orättvist och fel många gånger, och jag önskar att det fanns nåt jag kunde göra åt det. Jag hatar när man känner sig såhär maktlös, när man inte vet vad man skall säga, göra, skriva, tycka eller tänka, när man vill finnas till fastän man vet att man kanske är fel person för att göra det, när man vill ge världens varmaste kram, all kärlek i världen, all värme och allt hopp och all glädje. Men vad gör man när man inte kan ge allt det? Jag skall i alla fall hålla alla tummar jag har och jag skall skicka alla tankar fulla av hopp och lyckoönskningar (ett för glatt ord, jag vet, men jag menar nåt bra) och verkligen hoppas att dom når fram och kan ge nåt som hjälper till! Jag tänker på A, det var jobbigt att höra honom ledsen. Och jag tänker givetvis på J, hans familj och självklart lilla lillebror - alla i deras närhet. Han måste vara stark! Jag känner att han är det. Han måste vara det - för allas skull!