flicka.

Daterat 17 juni 03.10

Så var det natt igen och jag är hemma på ön. Jag sitter med nyduschat hår och luktar gott om kroppen, vilket är nåt jag inte direkt har gjort dom senaste dagarna. Äter jordgubbar med mjölk som mamma sparat åt mig. Allt känns sorgset och vemodigt i natt. Jag ville verkligen inte lämna Hultsfred och festivallivet när det var dags. Igår vid den här tiden hade jag precis sett klart Pet Shop Boys spelning med min festivalpojke och var härligt dränkt av ösregnet som himlen släppte över Smålands skogar hela natten. Vi gick och åt en bit mat och gömde oss under trädet. Det var såklart förgäves och vi sa Vad tråkigt, men fortfarande var vi glada och berusade av alkohol, musik och varandra. Trots regn så blev det gryningsljus och vi somnade tätt intill varandra och den regniga natten var redan glömd.

Vädret har bjudit på en blandad kompott av stekande solhetta, gråa moln, nästintill stormiga dagar och sköna eftermiddagar. Jag var inte jätteexsalterad över banden till en början, men jag känner att jag har sett mycket bra ändå. Jag har tokdansat till The Ark, jag har fått gåshud till Asha Ali, jag har skrattat till Manic Street Preachers och jag har kramats, hållit handen och hånglat till Säkert!, Marit Bergman och den tuffa Uffie. Jag har haft det så underbart bra! Det enda som gick lite snett var väl att sovsäcken blev snodd första natten och att jag var närapå en snefylla på fredagskvällen. Men det gick över ganska fort igen och natten fortsatte lite lugnare till tidig morgon. Jag satt på berget med Camilla och skrattade hysteriskt åt det mesta och åt en pizzaslize tills det dök upp ett bekant ansikte, vilket visade sig vara en kille som jag har snackat med på MSN, vilket var roligt. Jag träffade även på en annan kille som jag lärde känna på antagninsdagarna på folkan, så vi hängde lite också. Det är så härligt med människorna och öppenheten på festival. Varför är inte människor på det viset hela tiden? Jag har träffat så många underbara personer under dom här dagarna!

Imorse när vi vaknade var det redan många som gett sig av från det här årets festival. Fältet blev tomt på tält och fyllt med sånt som folk lämnat kvar. Vinden svepte lätt förbi och kanske skulle det bli regn igen? Vi gick en runda, Jessica och jag, och letade efter "skatter". Jag ville inte åka hem. Borstade tänderna och gick till Pappa Katt-campet en sista gång där flaggan plockades ner och därmed var festivalen officiellt slut. Blickar, pussar, kramar. Åh, Pappa Katt, jag kommer sakna dom!

Det har varit en lång väntan idag på att få komma hem. Båten gick inte förrän 21.10 och så tre timmars resa på det. Men nu är jag här - hemma. Det känns nästan lite overkligt. Allt gick så fort. Känns som att det var alldeles nyss som vi kånkade vår packning i den stekade solen i onsdags och monterade upp vårt sexmannatält och skuttade av glädje och förväntan över det som vi hade att vänta. Men nu är det slut. Vemod och sorgsenhet. Kanske har det nåt med den där personen att göra också... kanske en aning.