flicka.

Pratade med min handläggare på AF idag och han var snäll och förstående. Jag var ärlig och sa hur jag mådde och varför jag inte direkt tagit tag i nånting. Han sa att han hade förstått det nästan från början, för att han själv hade gått in i väggen för några år sen och sen dess blivit en väldigt bra människokännare, tydligen. Han sa att vi inte skulle sätta upp några nya tider, mål eller uppgifter för mig förrän jag mådde bra igen. Jag skall få prata med deras reab team och sen se vad dom säger och vad jag behöver. Kanske räcker det att bara snacka med en psykolog ett par gånger eller så kan dom skicka en remiss till psykiatrin. Kanske blir jag sjukskriven, kanske inte. Skall jag bli en av alla dom som blir sjuskriven innan jag ens fyllt 21? Det är ta mig fan helt sinnesjukt egentligen. Jaja, jag uppskattar den hjälp jag kan få. Tror jag. Tycker samtidigt att det känns lite läskigt. Fick träffa en av "sjuksnubbarna" dom hade där och han var läskig, han kändes dömande. Han frågade saker så rakt på. Han vill jag inte prata med igen. Ordet "psykiatri" känns lite skrämmande, inte sant? Det låter så... sjukt.